Sverige har ansvar även för icke medborgare

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Sverige har ansvar även för icke medborgare Senaste nytt om flyktingkrisen

Sverige har ansvar även för icke medborgare - Sverige kan inte helt frånsäga sig folkrättsligt ansvar för männi­skor som befinner sig här utan uppe­hålls­tillstånd. Att säga att vi inte har något ansvar är en tolkning av folkrätten som varken har stöd hos FN-kommittéer eller Europarådet, skriver doktoranderna Maria Bexelius, Emily Diab och Isa Cegrell Karlander samt docent Rebecca Thorburn Stern.

Situationen för människor som vistas utan tillstånd i Sverige har varit föremål för mycket debatt. Ett exempel är programmet "Konflikt" i Sveriges Radio P 1 ivilket den 24 september beskrevs det hårda liv som de marockanska ung­domar som fått avslag på sina asylansökningar ­lever i dagens Sverige. I inslaget hörs inrikesminister Anders Ygeman säga att "Sverige i grunden inte har något ansvar för människor som vistas utan tillstånd i landet". DN:s ledarredaktion ger den 27september uttryck för samma uppfattning. Med tvärsäkerhet skriver man där att "en sak är säker: Sverige har inget som helst folkrättsligt ansvar för icke-medborgare. Detta ligger på Marocko. "

Vi ser med oro på den normalisering av exkludering som allt oftare syns i den politiska och mediala debatten. Icke-medborgare - asylsökande, flyk­tingar och, inte minst, människor utan uppehålls­tillstånd - marginaliseras med referenser till folkrätten och framförallt statssuveränitetsbegreppet. Det är därför nödvändigt att ge en mer nyanserad bild av folkrätten och staters ansvar gentemot människor som befinner sig på territoriet utan att ha uppehållstillstånd.

Det är korrekt att den folkrättsliga utgångspunkten är att statssuveräniteten ger länder en möjlighet att reglera icke-medborgares inresa efter eget tycke, med vissa tydliga begränsningar såsom asylrätten, principen om non-refoulement eller rätten till familje­liv. Att Sverige har rätt att bestämma hur migrationspolitiken ska utformas innebär dock inte en automatisk rätt att begränsa rättigheter för de icke-medborgare som befinner sig i landet med ­eller utan tillstånd. Sverige har att förhålla sig till folkrätten och de många konventioner om mänskliga rättigheter som vi ratificerat.

Att det föreligger en konflikt mellan rättigheters universella karaktär och den partikularitet eller suve­ränitet som den moderna nationalstaten grundar sig på är ingen ny upptäckt. Medborgarskapets dygd uppmärksammades redan i början av 50-talet av filosofen Hannah Arendt i krigets kölvatten och isamband med att ett rättsligt ramverk för mänskliga rättigheter växte fram. Med avstamp i Europas svekfulla möte med flyktingar och statslösa före och under kriget beskrev hon avhumaniseringens mekanis­mer och hur rättslösheten bland annat gjordes möjlig och begriplig genom att begreppet mänskliga rättigheter konkretiserades som medborgarens och inte människans rättigheter. Arendt har sedan dess inspirerat otaliga forskare inom migrationsområdet som fördjupat sig i den inne­boende motsättningen mellan rättigheters proklamerade universalism och medborgarskapets partikularism.

Folkrättsliga regler är i stor utsträckning föremål för tolkningar och omtolkningar, och en ständig dragkamp pågår till exempel om hur specifika fri- och rättigheter ska förstås och gränsdragningar ­göras. Om än medborgarskapstanken alltjämt är stark och vissa rättighetsinskränkningar och viss ojämlik behandling tillåts, är en utgångspunkt, icentrala människorättskonventioner, att stater har ett ansvar att tillgodose möjligheten för alla människor som befinner sig på territoriet att åt­njuta grundläggande mänskliga rättigheter. Att med hänvisning till folkrätten generellt frånsäga sig ansvar för människor som av olika skäl befinner sig utan uppehållstillstånd i Sverige är inte i överensstämmelse med Sveriges åtaganden. FN-kommittén som övervakar efterlevnaden av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (IKESKR) har till exempel uttalat att en stat aldrig kan frånsäga sig ansvaret att under alla omständigheter tillförsäkra varje person inom sin jurisdiktion - oaktat legal eller annan status - en miniminivå av rättigheter, såsom rätt till mat, rent vatten, lämplig bostad och hälsa. Om staten bortser från detta innebär det att den åsidosätter sina juridiska skyldig­heter enligt berörda artiklar i konventionen. Även kommittén som övervakar FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (IKMPR) har påtalat att konventionens rättigheter i huvudsak gäller för alla individer, utan diskriminering.

Dessutom har FN:s anti-rasdiskriminerings­kommitté påpekat att konventionen också ger ett visst skydd för personer utan uppehållstillstånd. Avsaknaden av skydd mot ekonomiska och sociala rättighetskränkningar kan också aktualisera staters absoluta skyldigheter, enligt internationell sedvanerätt och exempelvis Europakonventionen och IKMPR att tillförsäkra att ingen människa utsätts för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling.

Europadomstolen har exempelvis tydlig­gjort ­rörande situationen för asylsökande iGrekland att allvarliga inskränkningar av grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter kan utgöra en kränkning av den absoluta rätten till frihet från omänsklig och förnedrande behandling. Därtill har flera av FN:s utsedda människorätts­experter och även Europa­rådet nyligen påmint stater om deras folkrättsliga skyldigheter att säker­ställa att även de som befinner sig i ett land utan tillstånd har effektiv tillgång till utbildning, boende samt hjälp från sociala och rättsvårdande myndigheter. De har även uppmanat stater att se till att ­införa så kallade brandväggar mellan migrationskontrollerande myndigheter och andra myndig­heter för att säkerställa att hot om utvisning inte hindrar människor från att faktiskt nyttja sina rättig­heter.

Att helt frånsäga sig folkrättsligt ansvar för männi­skor som befinner sig utan uppehålls­tillstånd i Sverige, är en tolkning av folkrätten som vare sig har stöd hos FN-kommittéer eller Europarådet. Den bygger snarare på en idé om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet som något förbehållet medborgare, och inte människor såsom människor. En sådan förståelse av Sveriges juridiska ansvar skulle innebära att en stor grupp människor görs de facto rättslösa och riskerar att reducera mänskliga rättigheter till föremål för staters eventuella välvilja. Det vi ser är en farlig utveckling där ojämlikhet och avhumanisering återigen legitimeras med hänvisning till medborgaren som det genuina rättssubjektet.

doktorand i folkrätt med inriktning migrationsrätt

doktorand i processrätt med inriktning migrationsrätt

docent i folkrätt

Alla verksamma vid Uppsala universitet

Källa - 2016-10-30 21:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Angela merkels efterträdare
  8. Bilda regering efter valet
  9. Flyktingkaravanen
  10. Fabian fjälling

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+