Sympatisk men ojämn familjefilm - Det är svårt att inte känna för långfilmsdebutanten Johan Löfstedts udda och sympatiska projekt där han enrollerat tjocka släkten i ett feelgooddrama om ett gäng vuxna syskon i Vadstena. Var och varannan skådespelare heter Löfstedt i efternamn, och även om de inte gestaltar sig själva så väver regissören in gamla privata super 8- och videoinspelningar vilket ger rollfigurerna en ovanligt visuell bakgrundshistoria och filmen en semidokumentär prägel.
"Småstad" börjar med att de fem medelålders syskonen begraver sin pappa. Han visar sig ha efterlämnat en serie videohälsningar där han vänder sig direkt till barnen. Dessa små meddelanden från bortom graven får syskonen att ompröva sina liv. Den hämmade sonen beslutar sig för att ta tag i sin patologiska blyghet, och lära sig tala inför grupp. En dotter som arbetar med flyktingmottagningen radikaliseras. En annan dotter byter jobb från välbetald sjukhusbyråkrat till lågavlönad ambulansförare. Filmens budskap är att livet är kort och att det aldrig är för sent att ändra sig, inte ens när man närmar sig pensionsåldern. Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden" citeras och understryker temat (författaren bodde i staden på 20-talet).
"Småstad" växlar mellan svartvitt och färg, utan någon egentlig anledning - ett estetiskt grepp som känns sökt, men som också ger en känsla av att dramat är både aktuellt och tidlöst. Här finns en del fint fångade scener från Svenssonlivet i villakvarteren och en ömsint vardagskomik - särskilt vad gäller sonens utvecklingskurva. Tekniskt är det en snygg produktion, men manuset och amatörskådespeleriet svajar.
Udda och sympatiskt, som sagt, men som långfilm för biograf håller "Småstad" inte riktigt måttet, trots en del goda ansatser. Jag hoppas dock att vi får se mer av Löfstedt, han har en egen ton i berättandet.