Syriska barn berättar Tiden dog när kriget började - Kriget i Syrien har pågått i över fem år. Så länge att många barn inte minns eller hunnit uppleva tillvaron före kriget.
"Tiden dog när kriget började", säger 11-årige Bashir Gabari.
SvD har träffat några av de syriska barn som nu bor i Sverige, på asylboenden i Stockholmsområdet.
Här faller inga bomber, men minnena bär barnen med sig.
Jisika kom till Sverige för nästan ett år sedan med sin mamma och pappa. För fyra månader sedan fick hon också en liten bror.
I Syrien bodde Jisika med sin familj i Damaskus. Kriget präglade vardagen. Jisika minns ljudet av bombflygplan.
- Jag var rädd att flygplanen skulle komma och hämta mig. Jag gömde mig bakom kylskåpet eller soffan, berättar hon.
När familjen bestämde sig för att lämna Syrien var Jisika glad, men samtidigt ledsen att behöva lämna sina vänner. Hon gav dem en puss till avsked. Var de finns i dag vet Jisika inte, men i hennes drömmar leker de tillsammans igen.
Jisika pratar inte svenska ännu, så vi har med oss en tolk. Men för att hjälpa till uttrycker sig Jisika med gester, och pratar ibland direkt till mig på sitt eget påhittade språk, som innehåller en del svenska ord och vokalljud.
Jisika har med sig en nalle, den är snäll, gillar honung och ligger bredvid Jisika i sängen när hon sover. I Syrien hade Jisika en annan nalle. Den var nästan lika stor som hon själv, men kunde inte följa med till Sverige.
På båten från Turkiet satt Jisika i sin pappas famn. Båten gungade häftigt. En gång trodde Jisika att pappan slagit i huvudet, och blev väldigt orolig för honom. Men hela familjen klarade sig över till Grekland.
Idag har Jisika nya kompisar på asylboendet i Farsta. Hon tycker om att laga mat till sina dockor och leka tittut med sin lillebror.
I juni fyller Jisika fem år.
Vad önskar du dig då?
- Att jultomten kommer och lägger en present under granen, säger Jisika.
Hon börjar sjunga "Jingle bells", följt av flera andra julsånger på engelska. Sedan sjunger Jisika en svensk barnvisa: Imse vimse spindel.
Lena kom till Sverige i juli och började skolan i höstas. Vi pratar med varandra på svenska hela tiden, även om Lena ibland har svårt att hitta orden.
Lena kommer från en by nära staden Dar'a. Livet där var bra innan kriget kom. När Lena var åtta år förändrades allt. Hon var på väg hem från skolan då luften fylldes av det öronbedövande ljudet av en bomb. Lena vände sig om och såg att hennes skola stod i brand.
- Jag blev jätterädd och sprang hem, berättar Lena.
Kvar i skolan fanns bästa vännen Sara. Bomben dödade henne.
- Jag blev jätteledsen. Jag bara grät och grät.
Efter det gick Lena sällan till skolan. Hon satt hemma med sina syskon, spelade datorspel och tittade på TV.
Hela familjen bor nu i Sverige. Mamma och pappa, fyra syskon.
- Det är bra här. Jag är trygg och behöver inte vara rädd för att dö, säger Lena.
Lena vill stanna i Sverige, men hoppas i framtiden kunna åka till Syrien och hälsa på. Hon tänker ofta på vännerna och släktingarna som är kvar. Innan familjen reste fick Lena en nallebjörn av sin jämnåriga kusin.
- Hon sa att det var en present för att jag skulle komma ihåg henne. Jag hoppas att hon också kommer till Sverige.
Ibland drömmer Lena om Sara, vännen som dog när skolan bombades. I drömmen är de i skolan tillsammans. Lena har lite svårt att hittar de svenska orden för att beskriva hur drömmen känns. Den är både sorglig och fin.
Baraa var tre år när kriget kom till Homs. Han minns ljudet av bomber och skott. En dag när Baraa lekte med några vänner på gatan föll en bomb på en skola i närheten.
- Jag sa till min pappa: tack gode gud, jag har ju alltid sagt till dig att jag inte vill gå på den skolan. Jag hade tur, säger Baraa.
Huset där han bodde med sin familj var det vackraste i hela området, minns Baraa. När det bombades blev han inte bara ledsen och rädd, utan också arg.
Föräldrarna berättade att de beslutat att fly från Syrien, men Baraa ville först inte följa med.
- Jag var orolig eftersom jag inte pratade svenska och inte hade några vänner i Sverige. Jag ville stanna i Syrien med mina vänner.
I dag pratar Baraa ganska mycket svenska. Han går i ettan och trivs bra.
- Min lärare är snäll och jag kan tala fritt. Jag är inte rädd för att svara på hennes frågor, för hon slår mig inte, som min lärare i Syrien gjorde.
I Sverige har Baraa fått nya vänner, men ofta tänker han på dem han lämnade i Homs. Han ber till gud att de ska vara i trygghet.
- När jag leker glömmer jag allt. Men när jag ligger i sängen och ska sova tänker jag på Syrien, säger Baraa.
- Vi bodde i Homs i Syrien, i en lägenhet. Det var en stor byggnad. En dag bombade de vårt hus, då kändes det som att det var vi som bombades. Men det var våningen under, berättar Mayar.
- När pappa kom hem trodde han att vi hade dött.
Idag, när familjen delar på ett enda rum, kan hon ändå sakna lägenheten i Syrien.
- Jag och min syster hade ett eget rum och kunde leka när vi ville, berättar hon.
I Sverige trivs Mayar bra.
- Allting är fint här, säger hon.
Mayar håller i dockan Lolo, men det är inte samma Lolo som Mayar hade i Syrien. Den dockan blev kvar när familjen flydde.
I skolan tycker Mayar om att läsa, skriva och rita.
Vad ritar du?
- Gräs, blommor och träd. Solen och molnen.
- Jag minns goda tider i Syrien, då vi bodde i Yarmuk i Damaskus. Jag älskade tiden kring ramadan. Då samlades hela familjen sent på natten, vi åt och sedan kom en person som spelade trumma och sjöng om fastan, berättar Bashir.
När frågan om Syrien ställs dyker de goda minnena upp först. Sedan de onda.
- Tiden dog när kriget började, säger Bashir.
Då var han sju år.
- Mitt första minne av kriget är att min pappa inte fick komma tillbaka till Yarmuk på kvällen, eftersom regimen hade infört gränskontroller.
- Jag trodde ofta att jag skulle dö. När de bombade blev luften ljus och ljudet var alldeles nära oss.
En dag kom rebellerna och varnade familjen.
- De sade att "ni måste ut, de kommer att bomba!". Klockan var fyra på morgonen när vi flydde. Vi kunde inte åka tillbaka, regimen hade tagit kontroll över hela området. Vi flydde till en stad som hette Sahnaya, där bodde vi i tre år. Men när bombningarna kom allt närmare var vi tvungna att fly igen.
Bashir har bara varit i Sverige ett halvår, men hunnit bo på tre olika orter. Nu bor han på ett asylboende i Täby, men trivs inte.
- Första tiden i Sverige kändes bra. Men sedan kom jag till det här asylboendet. Här är trångt, vi har bara ett litet rum för hela familjen. Det är mycket bråk.
Bashir trivs bättre i skolan.
- Jag går dit halv sju och kommer tillbaka först klockan fem, för att slippa vara på boendet, säger han.