Talibanerna vore att föredra framför detta - Krig, korruption, rädsla och fruktansvärt kvinnoförtryck präglar fortfarande livet i Afghanistan. Den danske författaren Carsten Jensen har med journalisten Anders Hammer rest i landet. Och mött människor som kämpar vidare för ett fungerande samhälle, mot alla odds.
Kriget i Afghanistan verkar aldrig ta slut. Klaner slåss med varandra, religiösa miliser, krigsherrar, talibaner, och så utlänningarna, som pumpat in miljarder i främst vapen, ammunition, stridsvagnar och bomber, men även en del till skolor och sjukhus, som emellertid aldrig verkar få någon riktig fart.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Är det afghanska folket helt hopplöst? Eller är det någon som tjänar på att kriget hålls igång utan ände? Den norske journalisten Anders Hammer och den danske författaren Carsten Jensen förmedlar en bild som tyder på att bäggedera i viss mån stämmer. Det finns verkligen inhemska traditioner som är fruktansvärda, ett kvinnoförtryck som gör att Iran framstår som en frihetlig förebild för flera av de kvinnor som intervjuas i boken, en närhet till våld och korruption, där var och en är sig själv närmast och skjuter på den som utmanar en utan misskund. Men också alla dessa utländska soldater, som inte förstår hur landet fungerar, och sändebud från hela världen, som talar med de afghanska politikerna och alltid får de svar de vill höra.
Bokens författare turas om att skriva avsnitten, ibland skriver de också tillsammans. Effekten blir närmast stereoskopiskt fördjupande. Den erfarne journalisten har en ton, saklig, nära och klar. Författaren, som också vistats och rest en hel del i Afghanistan har en djupare, delvis mera personlig närvaro. Men den stör inte alls. Ingen av dem ställer sig själv framför sin skildring.
Den enda gång Carsten Jensen sätter sin egen upplevelse i fokus är det mitt i boken, i den andra delen, i en omstart av texten som griper tag: "Ja, jag var rädd för att dö i Afghanistan. " Så banalt, så rakt på, så viktigt att påpeka, särskilt när han i samband med det också redogör för alla nyanser i skillnaden mellan hans egen utsatthet som besökare i landet, och vad det innebär att leva där. Men ändå: "Jag har lärt mig att tala rädslans språk, det enda som talas och förstås av alla i Afghanistan. "
Känslan av närvaro är total boken igenom. Alla får tala till punkt. Seder och bruk såväl som utlänningarnas kombination av god vilja och inkompetens skildras utan omsvep. I ett avsnitt presenteras en ung man som befunnit sig en vända i Sverige, men som valde att återvända för att han tyckte sig ha större möjligheter i Afghanistan trots allt. Något som bland annat berodde på att han uppgav felaktig ålder för att lättare få asyl, vilket innebar att han inte kunde ha någon nytta av sin universitetsutbildning. Ett av många sätt som drömmar kan gå i baklås på.
De viktigaste porträtten i boken ägnas dem som mot alla odds kämpar för att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan, där även kvinnor får rimliga livsomständigheter. Företagaren Sweeta Durrani, 27 år som har 28 män och kvinnor som arbetar i hennes smyckefabrik. Den kvinnliga kommendanten Bibi Feroza är 13-barnsmor och för befäl över en pluton med 28 man. Och Meryam Durani driver en radiostation i Kandahar som blandar musik med upplysningar och nyheter riktade till kvinnor. Fler finns, även män naturligtvis, som kämpar för att bevara den afghanska kulturen samtidigt som de vill bygga ett fungerande samhälle.
Många förgivettaganden utmanas i denna bok, om hur hazarerna lever, om hur maktförhållandena egentligen ser ut på marken, och om hur ett fungerande land med fred skulle kunna byggas. Enligt bokens författare är det inte egentligen frågan om religion eller ideologi, utan det handlar först och främst om förutsägbarhet.
I det fredlösa tillstånd som råder i stora delar av landet idag handlar allt om att liera sig med rätt starke man. Mot bakgrund av det skulle även talibanernas stabilitet vara att föredra. Jag tror dessvärre att de har rätt i detta: även sharia med drakoniska lagar är bättre att bygga något långsiktigt fungerande på än godtycke och korruption. Om det ska bli demokrati i förlängningen måste den växa fram ur de lokala förutsättningarna, även om dessa inte är särskilt tilltalande för västerlänningar.