Teaterkonsten som tidlös mötesplats - Berättelsen om hur Adel Darwish flyr från Syrien och börjar leta efter sin identitet genom teaterkonsten har nu blivit ungdomsteater på Backa. Sökandet kommunikation och tidlös frihet blir dock stundtals väl abstrakt.
Ibland kan bakgrundshistorier och anledningar till att teateruppsättningar vara mer intressanta och angelägna än det färdiga resultatet. Berättelsen om Adel Darwish och hur han flyr från Syrien, och hur han med oerhörd målmedvetenhet närmar sig det svenska teatersamfundet, skriver en pjäs och till sist får den spelad på Backa Teater är en skildring av svensk flyktingmottagning när den fungerar som bäst. Teaterchefen och regissören Mattias Andersson ser Adel Darwish som en stor begåvning istället för en främling, och den pjäs han skrivit som en spelbar och mångbottnad text.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Adel Darwish kom till Göteborg med en teater- och filmutbildning från Syrien. "Hierachy of needs" - som nu spelas för högstadiet och gymnasiet - är en konstnärligt avancerad text, som inte bara vill diskutera olika mänskliga behov utan också förhålla sig till scenkonsten och spelsituationen som företeelser. Pjäsen vill tala om fiktion, om utbytbarhet och scenisk representation - och den hävdar också bestämt att en teateriscensättning är en tidlös fiktion där alla människor och tider kan mötas bortom krig och plats. Teater är synonymt med frihet: för via videolänk kan syriska aktörer uppträda på Backa, och säga nästan vad man vill. Viska förbjudna ord som fredslängtan och demokrati till den svenska publiken.
Darwish bearbetar flyktingproblematiken genom att skapa sin pjäs som om den var slumpmässigt tillkommen. Ur publiken kliver människor och ifrågasätter och diskuterar såväl krukväxter, teaterestetik som teatersituationen och hur den sistnämnda speglar det krig Darwish flytt ifrån.
Det är som om hela pjäsen momentant växer fram framför våra ögon och till sist blir en koreograferad växelsång om kommunikation. Särskilt slutet imponerar med sin dans och det sätt på scenografin byter plats på golv och tak. På en teaterscen kan allting hända och undersökas.
"Hierarchy of needs" är ändå en tämligen akademisk pjäs, som ställer krav på sin publik. Darwish vräker på med teaterhistoria, en diskussion om formspråk och lägger till en skvätt Ingmar Bergman. Slutet är starkt och mångbottnat men vägen dit är stundtals väl abstrakt.
Tf