Till Bollsta, med kärlek - "Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen, trycker in ett svårmod i själen på den som vuxit upp där. "
Så skrev författaren Birger Norman i förordet till Svenska Turistföreningens årsbok anno 1969. Mats Jonsson citerar direkt ur minnet. Boken hittade han i föräldrarnas bokhylla och blev golvad.
- Det kändes asbra, pang på, det är så det är.
Tomma affärslokaler i svenska småstäder har förvandlats till oräkneliga loppisar, och för många gör det ont att se barndomsvärldarna reas ut.
Så även för Mats Jonsson som i album efter album har förfinat sitt självbiografiska serieberättande och sin naivistiska stil. I "Nya Norrland", gifter han ihop sitt frustrerade medelklassliv och sin hipsterfobi i Midsommarkransen, Stockholm, med tillvaron i Bollstabruk. Den på 1970-talet extremt expansiva och blomstrande industriorten är några decennier senare en spökstad där inte ens tatueraren klarar att överleva. Även skolan, där han själv gick igenom högstadiet som mobboffer, är hotad.
När Mats Jonsson började teckna sin berättelse 2014 var läget var som mörkast:
- Det var en känsla som hade vuxit i mig under många år, jag hade sett hur allt förföll och visste att jag ville göra något av det, men först inte vad.
Samtidigt som han skildrar den kämpande orten har han bejakat infallen, både i detaljer och i inskjutna berättelser. I några serier undervisar han sin dotter Ellen: bland annat om landsortstypiska skojbråk om vem som hade värsta skolvägen.
- Här tycker jag nog att min morfar vann. När sjön gick upp på våren fick han och de andra barnen först ro ut till isen, sedan gå över den och därefter ro i land i en annan båt. Så fantastiskt livsfarligt. Det är svårslaget.
Av skogsindustrins guldålder i Bollstabruk återstår i dag SCA som inte sysselsätter fler än drygt 100 personer och ändå har en omsättning långt större än de tidigare industrierna tillsammans. Men bolagsskatten går till staten som inte betalar tillbaka till regionen efter vinsternas storlek. Vart tar egentligen det svenska välståndet vägen? Frågan ställs i boken som också landar mitt i debatten om ojämlikheterna mellan stad och land.
- Det blev inte riktigt den bok jag hade tänkt från början, jag hade tänkt att nu måste jag verkligen avslöja hur pengarna strömmar, alla måste förstå att det är orättvist, men jag har insett att den här skildringen av penningaströmmar är skitsvår.
Däremot berättar han om vändningen. För civilsamhället reser sig till slut i Bollstabruk, ser till att rädda skolan men också att bilda en intresseförening vars första åtgärd blir att snygga upp, men också att kliva in där myndigheterna har klivit tillbaka och göra bruksorten hörd.
En serie handlar om de 300 asylsökande som åtminstone i vintras bodde tillsammans med ortens övriga 1 600 invånare.
- Det känns bra att visa upp pensionärer, sågverksarbetare och lärare i en liten ort som berättar om hur roligt det är med alla nya som kommit hit. Det är vanligt folk, inte kultureliten på Södermalm som sitter och pratar.
Den som läst hans tidigare böcker känner igen den skräck för rotvältor som Mats Jonsson utvecklade som barn under skogsindustrins guldålder. I "Nya Norrland" går han sin fars och intresseföreningens nya skogsvandringsled och får veta att fadern, för hans skull, sett till att såga av de omkullfallna träden och trycka tillbaka rotvältorna i marken. Gissningsvis ett rent galet tungt arbete.
Som 44-åring försöker han nu leva sig in i hur det var för hans föräldrar när deras enda barn rymde fältet och på klassiskt ungdomsmanér såg ner på tidigare generationers liv.
- Å ena sidan tar jag jättemycket hjälp av min far i det här projektet, å andra sidan hugger jag dolken i ryggen på honom. Men han är van, det är ingenting mot den verkliga föräldrauppgörelsen.
- Jag tror inte att någon som läser den här boken tror att jag tycker illa om min far. Det handlar mer om svårigheterna att nå varandra. Det är också en biprodukt av klassresandet. Han har gjort en enorm klassresa, samtidigt som det ligger i mitt intresse att - även om jag är stolt - förringa den, eftersom det gör min egen större.