Traditioner är inte fridlysta - Jag funderar ibland på vad som hände med B, C, D, E och F. Bakom de anonyma bokstäverna döljer sig fem kvinnor som vittnade mot en läkare i Malmö 2013. Han hade vid 177 tillfällen loggat in i deras och femton andra kvinnors journaler för att se om där fanns något "olämpligt". Inte för att de var hans patienter, utan för att deras anhöriga hade bett honom snoka runt. Det enda som förenade kvinnorna med läkaren var att de hade ursprung i Afghanistan. Och att personer i deras närhet inte ansåg att de hade någon rätt till privatliv. Läkaren dömdes till villkorlig dom. Ett hårdare straff eftersom det fanns ett hedersmotiv.
Tragiken i det som kallas för hederskultur är att kontrollen av kvinnor innebär att de ständigt misstänkliggörs. De äger inte sina egna kroppar - särskilt inte under midjan - och någon annan bestämmer deras värde. Malmöfallet var särskilt allvarligt eftersom integritetskränkningen utfördes på en samhällsinstitution där alla har rätt att känna sig anonyma och därmed skyddade.
I helgen har det gått femton år sedan Fadime Sahindal mördades. Många kopplar främst dagen till hedersmord och glömmer då bort att Fadimes kamp inte bara gällde fysisk trygghet - den handlade om att slippa all slags kontroll i vardagen. Majoriteten av de utsatta flickorna och pojkarna riskerar inte att mördas. Men de måste bråka för att få klä sig hur de vill, få gå på bio och välja sin egen partner. Många ställs inför ett omänskligt val: att anpassa sig till en kyskhetskultur eller att bryta med sin familj.
När jag för fem år sedan skrev om minnet av Fadime önskade jag att fler skulle våga träda fram och att deras problem skulle ligga högt på den feministiska dagordningen. Där är vi inte än. Diskussionen har dock tagit några steg framåt. För tio, femton år sedan bråkades det vilt om hur kontrollkulturen skulle etiketteras. Vissa hävdade att allt tal om hedersvåld var rasistiskt. De hade rätt i att debatten ofta blev vilt generaliserande om olika folkgrupper - kyskhetskulturer finns såväl i Bagdad som i Texas - men det berättigar inte att man viftar bort problemen. För oss som hade fått våra liv begränsade av begreppen "heder" och "renhet" var rasismdiskussionen stundtals surrealistisk - de orden användes ju som förklaringar till vad vi fick och inte fick göra.
Men oavsett vad som händer i debatten pågår kampen dagligen runt om i landet. Vissa väljer öppen konfrontation och grälar med sina konservativa släktingar för att kunna utöka sin rörelsefrihet. Andra lever ett dubbelliv och ljuger om sin sexualitet eller tro. Känns intrigerna i "House of cards" dramatiska? Förmodligen inte för de ungdomar som går på bögklubbar i smyg, åker till grannstaden för att dejta eller gömmer p-piller i hemliga fack. Hela tiden oroliga för att någon ska upptäcka dem.
Den verkligheten måste speglas i offentligheten. Men det är bara en del av kampen. I det långa loppet handlar det om alla individers rätt att få definiera - och påverka - kulturen de har fötts in i. Att slippa kallas "försvenskad" eller "förlorad" av konservativa landsmän endast för att man har liberala värderingar. Fadime Sahindal hade lika stor rätt som sin pappa att definiera vad det innebar att vara kurd i Sverige. Det finns inga fridlysta, rena ursprungskulturer. Inga himmelska order om att feminister, homosexuella och ateister ska kastas ut ur en kulturell gemenskap.
Idag tänker jag särskilt på alla som har stridit i det tysta. De som har förlorat och de som har lyckats flytta fram positionerna. Minnet av Fadime uppmanar oss att fortsätta. Hade hon levt idag hade hon förmodligen påpekat att det är bisarrt att endast en person dömts enligt den hårdare lagen om äktenskapstvång och att det i flera kommuner accepteras att flyktingflickor lever i barnäktenskap. Precis som B, C, D, E och F hade hon konstaterat: Det duger inte.