Traumatiserade fungerar inte som billig arbetskraft - Sveriges behov av arbetskraftsinvandring bör inte blandas ihop med mottagandet av politiska eller andra flyktingar. De är inga importvaror som ska ge avkastning, skriver Luis Ramos Ruggiero, psykolog och tidigare verksamhetschef vid Kris- och traumacentrum i Stockholm.
Under de senaste 30 åren har Sverige tagit emot tusentals flyktingar. Minst hälften har en mycket svår traumabakgrund med sig efter krig, förtryck och skräck. Vi har mött många på Kris- och Traumacentrum i Stockholm (KTC) som i 26 år har behandlat psykiskt traumatiserade människor.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Deras anpassning till det nya samhället, språket, kulturen, arbetet har blivit avsevärt försvårad. Människor som tidigare har fungerat normalt, arbetat intensivt och älskat sin familj, har efter ankomsten till Sverige blivit starkt påverkade av ett allvarligt posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Vi pratar om individer som har velat lära sig svenska, ta till sig information och kunskap om Sverige, göra sig oberoende av sociala myndigheter, skaffa sig ett arbete (vilket som helst), leva i harmoni med sin familj, skapa nya sociala nätverk och så vidare. Men varken kroppen eller psyket orkar med eftersom de traumatiska upplevelserna från det förflutna står förlamande i vägen.
Överkänslighet, oförmågan att koncentrera sig, återkommande sömnlösa nätter med hemska mardrömmar, känslor av skuld och skam, maktlöshet och hat, ockuperar den drabbades liv och utgör ett nästan oövervinnligt hinder för att kunna gå vidare, glömma och bygga något nytt.
Diagnosen PTSD fastställdes första gången av den Amerikanska Psykiatriska föreningen (APA) 1980 när man börjat inse de psykiska följderna av Vietnamkriget hos krigsveteraner och sett hur det kunde drabba även människor som utsatts för andra former av våld.
Psykiskt traumatiserade amerikanska soldater som lider av PTSD lyckas sällan återanpassa sig till samhället. Självmord är ett växande problem för den amerikanska krigsmakten. Ny statistik visar att varje dag tar 22 före detta soldater sina liv. Bland aktiva militärer är det fler som dör av självmord än de som dör i strid, ett självmord var sextiofemte minut.
Det finns uppenbara likheter mellan amerikanska traumatiserade soldater och traumatiserade flyktingar i Sverige. Dessutom läggs utanförskap, segregering, främlingsfientlighet, diskriminering, misstänksamhet och fördomar på som en tung börda på många flyktingar.
I en studie för några år sedan vid flyktinghälsovården i Stockholm, screenades och intervjuades nyanlända flyktingar. 69 procent kände sig deprimerade, mellan 50 procent och 61 procent visade omfattande koncentrations- och sömnproblematik och 69 procent upplevde att de hade svårt att hantera sin livssituation. 78 procent av de intervjuade bekräftade att de hade varit med om något traumatiskt före ankomsten hit. De hade exempelvis sett hur anhöriga och andra avrättats eller torterats, utsatts för bombningar, terror, förföljelse, etnisk rensning, misshandel eller trakasserier, själva deltagit i krigshandlingar, gerillakrigsföring eller dylikt. Hos flera framkom tecken på övergrepp. Tidigare studier, med nyanlända från före detta Jugoslavien och Irak, visar liknande resultat.
Alla utvecklar inte posttraumatisk stress, men förekomsten av PTSD bland de här grupperna ligger på cirka 50 procent. För dem som drabbas innebär PTSD en symtombelastning som kan leda till djup depression, självdestruktiva beteenden, aggressiva utbrott, personlighetsförändring och självmord; ett icke ovidkommande och kanske avgörande hinder för anpassning och integration.
Att lära sig ett nytt språk, att tillgodogöra sig ny information och anpassa sig till det nya samhället är själva grunden för integrationspolitiken i Sverige oavsett politiskt parti.
Om vi utgår ifrån att de flesta vill göra rätt för sig, det vill säga önskar bli en del av samhället genom att arbeta, interagera, vara nära sina kära, skaffa sig ny kunskap och nya relationer, hitta en partner, uppfostra sina barn, köpa hus, åka på semester med mera - varför blir det inte så?
Säkerligen påverkar och bidrar många olika faktorer till denna utgång. Man pratar om misslyckad integrationspolitik, strukturell diskriminering, kulturella konflikter, fusk och bedrägerier, "oäkta flyktingar", felaktiga värderingar. Säkerligen finns de som faller in i varje kategori. Vi vill dock problematisera och lägga till en viktig faktor bakom det som schablonartat benämns som frivilligt eller ofrivilligt utanförskap.
De flesta har inte flytt till Sverige, de har flytt ifrån helvetet i exempelvis Afghanistan, Irak eller Syrien. Vare sig Sverige eller något annat demokratiskt land kan vägra att ta emot dessa människor. Vi delar ett ansvar som vi inte kan välja bort enligt alla humanitära principer. Vi ska göra allt vi kan för att rädda dessa människor och erbjuda dem ett värdigt mottagande som inte styrs av opportunistisk politisk vilja.
Traumatiserade flyktingar kan inte bli och har sällan blivit en lika bra ekonomisk affär som arbetskraftsinvandring. Dessa människor kostar, och bör kosta, eftersom de har blivit skadade för resten av livet.
Ingen ifrågasatte kostnaderna för ett adekvat omhändertagande av dem som återvände till Sverige efter tsunamin 2004. De flesta fick hjälp. Trots detta visar nyligen publicerad forskning att de som upplevt livsfara under tsunamin, men som klarade sig bra, ändå riskerar att utveckla bestående psykiska problem.
Det finns många flyktingar som inte "klarar sig", som inte lär sig språket, som lever på ekonomiskt bistånd och som inte kan ge landet förväntad avkastning.
Traumatiserade flyktingar kommer aldrig att fungera som importerad arbetskraft. De är inga importvaror som ska ge avkastning.
Däremot, om vi satsar adekvata resurser och ser till att de får rehabilitering och rätt behandling, når vi upp till de förpliktelser som vi är skyldiga till enligt diverse konventioner, bidrar till att minska mänskligt lidande och med största sannolikhet hjälper vi många som kanske, kanske inte, kan bli produktiva och betala skatt. Dessutom hjälper vi de barn som växer upp i familjer med traumatiserade vuxna som inte förmår fungera som föräldrar och adekvata identifikationsobjekt.
Slutligen ställer vi oss frågande till motivet till att Sverige har tagit emot så många flyktingar. Är det på grund av deras behov av skydd, eftersom de riskerade sina liv på grund av sina idéer, som vi öppnade våra gränser? Eller gjorde vi det för att vi trodde att flyktingmottagande trots allt är en ekonomiskt bra affär?
Traumatiserade flyktingar kommer även fortsättningsvis vara olönsamma. De flesta behöver fortsatt psykosocialt stöd och adekvata rehabiliteringsinsatser. Men att medverka till att rädda människoliv är alltid en god humanitär affär. Fortfarande ekar Sveriges namn runtom i världen när det gäller att slå vakt om mänskliga rättigheter.
För oss gäller det som står i Talmud: "Den som räddar ett liv räddar hela mänskligheten".
Luis Ramos Ruggiero
psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi,
verksamhetschef på Kris- och traumacentrum i Stockholm 1997-2017