Trodde du att 2015 var över?

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Trodde du att 2015 var över? Senaste nytt om flyktingkrisen

Trodde du att 2015 var över? - Hur ser vi till att åtminstone rädda någon strimma av vår självaktning, mitt i detta obegripliga härke?

I den politiska debatten hör man återkommande referenser till hösten 2015. Det finns ett före och ett efter. Stefan "Mitt Europa bygger inga murar" Löfven i september 2015 mot Stefan "Vi måste skapa ett andrum" Löfven i november samma år.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Från olika håll hörs mantrat "vi ska inte tillbaka till 2015". En upplysning härvidlag: det är en politisk utsaga. Sådana behöver inte nödvändigtvis ha med verkligheten att göra. Det kommer in färre asylsökande i dag. Men väldigt många av dem som var ensamkommande pojkar och unga män under hösten 2015, utan någon visshet om de skulle kunna bygga en framtid i Sverige, är alltjämt lika ovetande om den saken. För dem är det, i någon mening, alltjämt 2015.

Många minns den där ödesmättade och tårfyllda presskonferensen när Stefan Löfven och Åsa Romson presenterade anpassningar av den svenska utlänningslagen till miniminivåer, tidsbegränsade uppehållstillstånd, försörjningskrav, medicinsk åldersbestämning av asylsökande och id-kontroller.

Totalt ansökte 35 369 ensamkommande barn om asyl under 2015. Merparten kom från Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia. "Viktiga samhällsfunktioner klarar inte av det, och det är en ohållbar situation", sade Löfven medan Romson grät.
Men läget 2019 är fortfarande en ohållbar situation, och fyra år senare talar vi i mångt och mycket faktiskt om samma personer som vi gjorde då. De har blivit äldre, men deras livssituation har inte förbättrats.

Två gånger har en politisk majoritet i Riksdagen försökt lösa problemet genom de så kallade gymnasielagarna - den första sommaren 2017 som skulle ge somliga förlängda uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier. Den andra gymnasielagen började gälla sommaren 2018, och skulle omfatta dem som skrivits upp i ålder och dem som hunnit fylla 18 år på grund av de långa handläggningstiderna.

Vid båda tillfällena avrådde många tunga remissinstanser från genomförandet. Skolverket påpekade i sitt remissyttrande över den andra föreslagna lagen bland annat att det skulle kunna uppstå bristande likvärdighet för eleverna beroende på var i landet de bor, eftersom uppehållstillståndets längd knöts till utbildningens innehåll i den individuella studieplanen, samtidigt som ramen för utbildningens längd är oreglerad och det i vissa kommuner kunde saknas sammanhållna utbildningar. "Det kan också försätta huvudmannen, rektorn och skolans personal i en utsatt situation i fråga om antagning och studier och påverka deras relation med eleverna. "

Och tänka sig. I veckan beskrev flera forskare i en debattartikel ingående hur den bristande likvärdigheten tar sig uttryck i verkligheten. Elever som har kunnat gå på en och samma skola under dessa år har en fördel gentemot de elever som tvingats flytta och byta skola flera gånger på grund av Migrationsverkets omplaceringar. Skolornas bedömningar av elevernas kunskapsnivå kan variera stort, vilket upptäcks vid omflyttningar. Skillnader i utbud mellan kommunerna är också mycket olika.

Ingen betvivlar den goda viljan hos lagstiftarna, men ingen kan heller sväva i ovisshet om hur omdömeslöst de agerade som ändå drev igenom lagarna. Viljan att gå till mötes skilda opinioner - dels den som ville hjälpa de unga som lockats hit av den politiska retoriken och påpassliga smugglare, dels den som är avogt inställd till att Sverige åtar sig ett större försörjningsansvar för människor som inte arbetar - man ville ge lite åt alla schatteringar.

Men tulipanarosor är mycket olämpliga att försöka åstadkomma lagstiftningsvägen, vilket Lagrådet försökte berätta. "Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas", som det uttryckligen skrev. Ett budskap omöjligt att misstolka.

Nu sitter vi här. Många ensamkommande unga lever i en förödande limbo. Det finns de som kom någon vecka eller några månader för tidigt för att omfattas av möjligheten till någon gymnasieamnesti. Det finns de som har fått alla tänkbara avslag men inte kan avvisas till annat land förrän de har fyllt 18, vilket innebär en helvetesväntan, ibland i flera år, på en födelsedag som betyder avfärd. Migrationsverket ger i de fall det finns ett bekräftat mottagande i hemlandet extra lång tid för frivillig utresa. Somliga hinner bli myndiga och uppehåller sig därefter "olovligt". Incitamenten att återvända för dem som har kommit hit är, mycket begränsade. Frånvaron av framkomliga, lagliga vägar i Sverige gör att risken att dessa unga hamnar fel inte nog kan understrykas.

Det är också 2015 för de ideella krafter som har valt att ta ett aktivt ansvar för mottagandet och integrationen. Fyra år senare är många inte längre hoppfulla, utan desperata och på gränsen till sammanbrott. Några av dem:

"Vi som hjälper ensamkommande kraschar. En efter en. Vi ropar på hjälp. Numera även för egen del. Ofta. Jättemycket. Hela tiden. Det räcker nu. Jag orkar inte med det här haveriet. "

"HJÄLP! Varför fick just vår pojke fel myndighetspersoner runt sig? Han är minderårig så kunde därför inte söka den där jädra gymnasielagen, började barn- och fritidsprogrammet samtidigt som han går på fotbollsgymnasiet, gått första året nu med betyg i alla ämnen, han är så duktig och ambitiös! Vill dessutom sommarjobba, men får inget arbetstillstånd. Han gör alla rätt och ändå anser verket att han ska tillbaka till det land han inte har levt i på 10 år. Jag skäms. . . skäms över hur mitt land behandlar dessa unga fantastiska människor!"

"När jag blev god man stod det i mitt utbildningsmaterial att asylprocessen för barn brukar ta tre månader. Det tog 35 månader. "

"Det är en hederssak att behandla barn och unga väl. Jag möter barn och unga i bottenlös förtvivlan. Det går inte att gå hel ur det här. "

Nej, hur ska Sverige kunna gå helt ur det här? Hur gör vi, för att bäst laga efter svårt läge? Hur förhindrar vi att de unga förloras? Och hur ser vi till att åtminstone rädda någon strimma av vår självaktning, mitt i detta obegripliga härke?

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet som röstade igenom den senaste gymnasielagen kan börja att svara på frågorna. Det åligger som bekant lagstiftaren att göra ordentliga konsekvensanalyser av sina beslut, och att ta ansvar för följderna.

Tf vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson

Chef SvD Näringsliv: Maria Sundén Jelmini (vik)

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-06-09 06:30

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Angela merkels efterträdare
  8. Bilda regering efter valet
  9. Flyktingkaravanen
  10. Fabian fjälling

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+