Trump inte humanism bakom Pearl Harbor besök - Den japanske premiärministern Shinzo Abes historiska resa till Pearl Harbor är inte ett försök att göra upp med Japans blodiga historia. I stället är målen med besöket mer cyniska, skriver SvD:s Japankännare Per Kudo.
Få besökare kan ha undgått att Japan är ett land av paradoxer och motsägelser. Här samsas strikta sociala normer med den extrema extravagansen på platser som Tokyostadsdelen Harajuku. Här är dörren stängd för flyktingar och andra invandrare, samtidigt som det låga barnafödandet hotar det ekonomiska mirakel som uppstod efter andra världskriget.
I veckan blir en annan paradox tydlig. Premiärminister Shinzo Abe blir på tisdagen den första japanska ledaren att besöka Pearl Harbor tillsammans med en amerikansk president. Den som vill ha en uppvisning i motsägelser kan titta på reaktionerna inför besöket.
2400 amerikaner dog i överraskningsanfallet mot flottbasen Pearl Harbor den 7 december 1941. Attacken kastade på allvar in USA i andra världskriget och blev en viktig del i den amerikanska krigspropagandan.
En betraktare från västvärlden, inte minst någon som har sett den känsloladdade Hollywoodfilmen med samma namn från 2001, anser troligen att Japan borde be om förlåtelse för det blodiga anfallet eller åtminstone kraftigt ta avstånd från det. Så lär dock inte bli fallet.
Istället säger Hiromichi Moteki, ordförande för den historierevisionistiska Föreningen för granskandet av historiska fakta, i en intervju med South China Morning Post att det skulle vara "väldigt korkat" om Abe bad om ursäkt.
Till samma tidning säger Yoichi Shimada, professor i internationella relationer vid universitetet i Fukui, att premiärministern inte borde be om ursäkt eftersom president Barack Obama inte bad om förlåtelse under sitt historiska besök i Hiroshima i somras.
Debattörer från vänster och den liberala mitten menar samtidigt att Abe borde ta tillfället i akt att göra en stark markering under sitt besök, inte minst på grund av beskyllningarna om att han försvarat historierevisionism och tonat ner Japans agerande under andra världskriget under sin tid som premiärminister.
Debatten sätter fingret på landets märkliga förhållande till krig och till sin egen historia. Å ena sidan är stödet starkt för den unika pacifistiska konstitutionen som säger att Japan "för evigt avsäger sig krig". Abes försök att ändra i texten har fått japanerna att demonstrera som aldrig förr.
Samtidigt är det tydligt att Japan inte på långa vägar kommit till insikt om 30- och 40-talens extrema krigsbrott.
Jag blev själv påmind om det här när jag träffade en japansk släkting förra året. Han jobbar som engelsklärare, är en upplyst och modern person, och när samtalet gled in på andra världskriget sade han:
- Tro inte på propagandan. Allt Japan gjorde under kriget gjorde vi för att försvara oss.
Jag tror inte att Nankingmassakerns uppemot 300000 dödsoffer skulle hålla med. Inte heller de tiotusentals koreanska kvinnorna som användes som sexslavar av den japanska armén lär finna tröst i påståendet.
Och tragedin är större än så. För trots avsaknaden av en ursäkt innebär Abes besök på minnesplatsen på slagskeppet USS Arizona åtminstone någon sorts erkännande. Premiärministern uttalade trots allt några ord om krigets offer under sitt besök.
En sådan behandling har inte Sydkorea, Kina, Malaysia, Indonesien och Filippinerna fått. Ändå bleknar attacken mot Pearl Harbor 1941 i jämförelse med vad dessa länder utsattes för av den japanska krigsmaskinen under 30- och 40-talen.
Dessutom finns starka skäl att tro att Abes besök egentligen inte alls ska tolkas som en humanitär mission. Den japanska premiärministern var den första världsledaren att träffa Donald Trump efter den oväntade valsegern i november.
Troligen försöker Abe nu göra sig mer attraktiv inför den blivande presidenten, som signalerat att USA:s förhållande till de asiatiska länderna, framför allt Kina, kommer att förändras. Trump kan bli en värdefull allierad i Japans upptrappade konflikt med Kina och Ryssland om ett antal omstridda ögrupper.
Kanske visar Abe nu prov på det politiska smideri som redan gjort honom till en av Japans mest långvariga premiärministrar.