Tuff svensk FN uppgift när jublet klingat ut - Champagnen är uppdrucken och lite yrvaket undrar alla nu vad Sverige egentligen kan göra i FN:s säkerhetsråd. Flera kärnfrågor lär drivas, men någon tydlig svensk påverkan i globala konflikter är inte att vänta. I storpolitiken beror allt på de stora spelarna.
GENÈVE Bland svenska ministrar, FN-diplomater och FN-anställda fortsätter glädjeyran efter att Sverige valts in i FN:s säkerhetsråd.
Det frustas om en stor seger för svensk utrikespolitik och svensk diplomati. Utrikesminister Margot Wallström framhåller att en av FN:s största bidragsgivare nu tar plats i organisationens innersta rum under två år - dessutom som ordförandeland när FN:s nya generalsekreterare tillträder.
Vilka frågor kommer Sverige att driva och engagera sig? Vilka är de stora internationella frågorna som tros dominera FN-debatten under kommande två åren där Sverige kan väntas delta? Och kan Sverige överhuvudtaget påverka skeenden och beslut inom FN som en av de roterande medlemmarna, särskilt som de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan ta till sina veton?
När det gäller de stora globala kriserna lär inte Sverige spela någon större roll för hur världsläget utvecklas. Det är de stora spelarna som räknas - säkerhetsrådets permanenta medlemmar USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. De sitter på vetorätten och har sista ordet. Men eftersom de för tillfället är sorgligt oeniga om de värsta konflikterna är FN tämligen förlamat, framförallt när det gäller blodbadet i Syrien. I dag är FN:s allmänna förmåga att stoppa krig och konflikter mest en dagdröm.
Sverige lär ändå kunna vara med i debatterna om vad som lär bli dominerande kriser under närmaste året:
Men även om Sverige i dessa stora kriser inte kan påverka nämnvärt som medlem i säkerhetsrådet finns chanser att påverka i mindre sammanhang. Det finns flera områden där den svenska rösten sannolikt kommer att höras - och lystras till, menar diplomatiska bedömare.
Från svensk sida finns bland annat en strategi att lyfta frågan om ökat globalt och övergripande ansvar vad gäller flyktingströmmar och migration, fredsfrämjande och konfliktförebyggande samt rättsstatlighet och transparens. Här vill Sverige troligen skapa allianser med andra nordiska länder och EU.
Sverige vill nog också driva sin linje med konkreta exempel i stället för bara vackra ord. Det kan gälla allt från att förespråka sexualundervisning, reproduktiv hälsa och principen att inte gifta bort barn till att tala om Migrationsverkets mottagningssystem när det stormar kring flyktingkrisen.
Många länder uppges dessutom tycka att Sverige har en trovärdig flyktingpolitik, även om det finns viss kritik från organisationer mot svenskt flyktingboende. Faktum är att Migrationsverkets flyktingmottagande används som modell av FN:s flyktingkommissariat när det gäller allt från boende till advokathjälp.
Även när det rör konfliktförebyggande och fredsbevarande kan Sverige bidra med konkreta förslag på hur FN kan förbättras. Ett exempel där förbättring krävs är det katastrofala problemet med sexövergrepp inom FN:s fredsbevarande operationer. Centralafrikanska republiken är värsta skräckexemplet där ingen ens har straffats för bevisade övergrepp mot barn som uppmärksammades med hjälp av svenska FN-tjänstemannen Anders Kompass.
Sverige kan kanske i det sammanhanget framhålla programmet Nordic Center for Gender in Military Operations som driver just utbildning av FN-soldater om sexövergrepp.
Inspel om svenska hjärtefrågor och en palett med konkreta bidrag för mänskliga rättigheter, flyktinghantering och konfliktförebyggande - det är alltså vad vi möjligen kan vänta oss från det svenska medlemskapet i säkerhetsrådet. Det är gott nog.
Fast de svenska idéerna kanske inte bemöts av entusiasm av alla länder. Vissa länder, som exempelvis Afghanistan, Iran, Saudiarabien och Vatikanen lär ha invändningar mot tankar om sexualundervisning, bättre utbildning för kvinnor och reproduktiv hälsa. Och länder i Afrika och Asien lär protestera mot förslag om att stater lägger sig i barngifte.
Det blir därför kanske inte så enkelt för Sverige att få gehör för alla idéer i den brokiga FN-familjen, även om avsikten är god.