Turkiet går sin egen väg. Bort från EU. - Att återinföra dödsstraffet i Turkiet står överst på president Recep Tayyip Erdogans lista efter segern i söndagens folkomröstning. Det klargjorde Erdogan i segertalet samma kväll.
En fingervisning om vilken väg han avser att slå in på.
Erdogan och ja-sidan segrade mycket knappt och av kommentarerna efteråt att döma är presidentens anhängare bestörta och upprörda över att segern inte blev större.
Turkiet är polariserat och än mer så efter folkomröstningen. Stad står mot land - i storstäder som Ankara, Istanbul och Izmir röstade en majoritet nej. De som önskar en sekulär, demokratisk stat står mot dem som vill fortsätta islamiseringen och som blundar för - eller inte motsätter sig - nedmonteringen av politiska fri- och rättigheter.
Sveriges tidigare ambassadör i Ankara, Michael Sahlin, menar att den knappa segern "sänker legitimiteten" för folkomröstningen.
Samma tanke går igen i kommentarer från exempelvis Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som på måndagen manade den turkiska regeringen till "respektfull dialog med alla politiska och sociala krafter i Turkiet".
Erdogan är en skicklig och tålmodig politiker. Det har han visat under sin väg till makten. Han kan vara pragmatisk när så krävs. Men ödmjukhet är inget som utmärker honom, vare sig i med- eller motgång. Att döma av hur han agerat tidigare - särskilt efter förra sommarens misslyckade kuppförsök - är det inte försoning han strävar efter. Han vill en gång för alla krossa dem som står i hans väg.
Det turkiska folkets flertal - om det nu var ett flertal, misstankar finns om valfusk - har kanske inte röstat bort demokratin, men den har lagt makten över den turkiska demokratins öde i Erdogans händer.
De författningsförändringar som nu ska genomföras innebär att Turkiet går från parlamentarisk demokrati till att styras av en president med närmast absolut makt.
Under valrörelsen var tonen mot Europa och EU hätsk från Erdogans sida. Han kallade Europa "sjukt" och "rasistiskt" och lovade att "efter den 16 april kommer de att få betala priset för vad de gjort".
Officiellt är Turkiet ett av EU:s kandidatländer. Många turkar inser de ekonomiska fördelarna av ett medlemskap. Många - åtminstone på nejsidan - ser ett inlemmande i EU som en garanti för bevarad demokrati. Men inte mycket tyder på att ett EU-medlemskap verkligen intresserar landets nuvarande ledning. Knappast någon av EU:s medlemsstater vill längre se Turkiet som medlem. Och för var dag rör sig landet längre bort från att klara de krav unionen ställer på nya medlemmar - Köpenhamnskriterierna.
EU:s officiella linje är att en stat som uppfyller inträdeskraven också ska accepteras som medlem i klubben. Så använder unionen sin mjuka makt. Men dödsstraffet är en röd linje för EU. Gör Erdogan allvar av sina planer innebär det i praktiken att Turkiet stänger dörren.
EU och Turkiet är grannar och beroende av varandra. Förhoppningsvis finns det på båda sidor en uppriktig vilja till fungerande relationer.
Frågan om ett turkiskt medlemskap är knappast aktuell längre. Men inte minst med tanke på flyktingavtalet har unionens förhållande till Turkiet inte blivit mindre komplicerat för det.