Tyskland håller andan, Paris.

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Tyskland håller andan, Paris. - BERLIN.

Bilden är talande. Den tyska förbundskanslern är i Washington för sitt första möte med USA:s nye president. Där sitter de två i varsin fåtölj inför pressen. Angela Merkel föreslår att de ska skaka hand. Hon vänder sig mot Donald Trump. Ser uppmuntrande ut. Bjuder in.

Trump tittar trumpet bort. Han hörde inte, löd förklaringen efteråt. Verkligen? Han visste inte heller att världens ledare brukar skaka hand? Hur som helst blev bilderna från mötet i mitten av mars en illustration av läget: Tyskland vill ha en relation och ställer upp.

I tisdags mötte Merkel Rysslands president Vladimir Putin. De två skakade åtminstone hand, men det varma klimatet i Sotji hjälpte inte till att tina upp relationen.

Lägg till britterna och brexit. Och så - i värsta fall - en seger för den högerextrema nationalisten Marine Le Pen i söndagens franska presidentval. Troligt? Nej, men det var inte heller brexit och Trumps seger. Där står Tyskland, Europas hjärta med den fria världens ledare, övergivet och försöker orientera sig i den nya verkligheten.

I samtal med politiska bedömare i Berlin nyligen blev jag påmind om att förändringarna i världen ställer ytterligare krav på landet som hållit ihop EU genom kriserna och i september går till förbundsdagsval.

Tysk säkerhet vilar på två ben: en transatlantisk allians och EU. Med Trump skakar den första, med brexit svajar den andra. Inför det franska valet håller Europa andan, här avgörs unionens framtid.

Det finns förväntningar på det där verbet som dagens tyskar har så svårt för, führen. Här är "leda" ett fult ord, men med eurokrisen blev det en nödvändighet. Ingen annan kunde ta ledningen. Sedan följde Ukrainakrisen, ett växande ryskt hot kring Östersjön och flyktingkrisen. Och Ungerns och Polens olustiga utveckling bort från liberal demokrati. På tyska blir det här führen aus der Mitte, ett slags ständigt informellt EU-ordförandeskap. Som det brukar heta: Tyskland är för stort för Europa, men för litet för världen.

I EU kritiseras Tyskland för att göra för mycket - och för litet.

Merkel är motvilligt ledaren för den fria världen sedan USA:s president abdikerat från posten. Möjligen är hon fortfarande också tryggheten personifierad, även om det inte längre är lika självklart att se henne som Mutti, allas goda mor. Förra valet vann hon på att lova mer av samma, Sie kennen mich, men när hon nu ställer upp för en fjärde mandatperiod är frågan om inte väljarna tröttnat; det talas om Merkelmüdigkeit.

Utmanare är socialdemokraten Martin Schulz, tidigare talman i EU-parlamentet. Att en person med stor erfarenhet av EU och ingen erfarenhet av inrikespolitiken har en påtaglig chans att bli förbundskansler säger mycket om hur Tyskland ser på unionen.

Samtidigt är Nato oundgängligt och Trumps hot om att USA drar tillbaka sitt engagemang och att de andra medlemsländerna måste stå för kostnaderna självfallet viktigt.

I den knappt inledda valdebatten talar Schulz vänsterspråk om att pengarna behövs till skolor och välfärd, inte höjda försvarsutgifter. Men grundtipset är att Tyskland, som idag lägger 1,2 procent av BNP på försvaret, visst kunde ställa sig på den efterfrågade nivån på 2 procent. Frågan är bara hur de pengarna - motsvarande drygt 670 miljarder kronor - skulle användas. Det tar helt enkelt lång tid att bygga upp ett nedrustat försvar. Där som här.

Schultz menar att det inte ens ska göras, att det inte ligger i Tysklands intresse att ha en starkt upprustad armé mitt i Europa. Han har en poäng, i historiens ljus. Samtidigt är Tyskland idag Europas ryggrad.

Men det europeiska huset skakar. Trots att EU har en rad problem på sin agenda fortsätter den politiska klåfingrigheten. Förra veckan kom beskedet att kommissionen vill garantera alla föräldrar minst fyra månaders föräldraledighet - ändå fick kommissionen bakläxa på minimiregler för mammaledighet redan 2008. Länderna vill bestämma själva. Ibland är det svårt att undvika tanken att EU drivs av dödslängtan …

Just detta, vilka frågor EU ska hantera, är unionens gordiska knut.

Många är oroliga för framtiden - med tanke på Europas mörka historia, som Per Wirtén fångar så fint i sin nya bok Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater:

"Brända städer, fångläger, tysta grupper på flykt över våta slätter och soldater i högtidliga marscher längs breda avenyer. Gränser. Murar. Kontroller. Det är våra minnen. Det är vårt arv. Ett litet felsteg kan omintetgöra årtionden av mödosamt arbete för att förhindra en upprepning. "

EU är ett fredsprojekt. Genom att medlemsländerna skapar välstånd och ekonomisk utveckling ihop blir krig uteslutet. Men detta nationernas Europa bekymrar Wirtén: med nationer följer nationalism. Han påminner om att EU som fredsprojekt från början handlade om att skapa överstatlighet.

Kanske vad Europa behövde när nationalismen marscherar. Men inte vad flertalet EU-medborgare vill ha.

Wirtén är något så ovanligt som en EU-entusiast med hjärtat till vänster. Han noterar att Europatanken aldrig har lysts upp av fladdrande fanor och mäktiga parader och menar att just frånvaron av karismatiska gester är poängen, "en rörelse bort från den yttre glansen och in i en oglamourös demokrati".

Det låter tyskt. Tyskarna har startat två världskrig och känner ansvar för att förhindra fler; pacifister som tror på regler och organisation för att inte störta Europa i kaos igen. Tätare samarbete. Tydliga spelregler. EU. Småtråkigt.

Men alternativet är så mycket värre. Särskilt om det är Marine Le Pen som skakar hand med Trump och Putin.

Källa - 2017-05-05 16:34

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Angela merkels efterträdare
  8. Bilda regering efter valet
  9. Flyktingkaravanen
  10. Fabian fjälling

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+