Vad har Sverige gjort för att hjälpa dessa kvinnor? - Om det någon gång gäller att fatta budskapet av ett fredspris är det nu: Tortyr och övergrepp av kvinnor och barn är inte en olycklig bi-effekt av krig. Det utgör en stor del av själva kriget, och ingår i hur folkmord genomförs. Nivån av hjälp och engagemang för de drabbade förtjänar några hundra procent högre styrka - i synnerhet från Sverige och svenskar.
De sadistiska terroristerna och kvinnohatarna som kallade sig för Islamiska staten, och Daesh av andra, lyckades för några år sedan karva åt sig en del land, där de började upprätta sin version av ett samhälle. Minoriteter skulle utrotas, så många kristna och yazidier avrättades. De ägnade sig också åt modern slavhandel: yazidiska kvinnor och minderåriga barn togs tillfånga och utsattes för upprepade våldtäkter; de misshandlades, köptes och såldes.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Enligt FN var det ett folkmord, där ett helt folks etnicitet, kultur och historia närapå raderades ut. Världen såg på med fasa, och efter viss möda kördes IS på flykt. Hej då kalifatet. Ungefär så uppfattade många skeendet. Vi har allt något slags behov av att en historia ska ha en början och ett slut. Annars tappar vi tålamodet.
Men vad hände egentligen med de här kvinnorna? När överlevaren Nadia Murad i veckan tilldelades ena halvan av fredspriset är det viktigt att komma ihåg att hon inte bara får det för att ha berättat om vad hon själv varit med om.
Utan för att hon påminner om att ingen verklig fred kan börja stiftas förrän samtliga kvinnor, män och barn har återfunnits, och förövarna ställts inför rätta och sonat sina brott mot mänskligheten. Historien kan aldrig ta ett skutt och hoppa över den delen.
För just systematiska våldtäkter är också en del av det som utgör folkmord. För det finns faktiskt mer effektiva och långsiktigt hållbara sätt att utrota ett folk än de mest uppenbara - att bara döda dem. Genom att kidnappa och hålla kvinnor och flickor fångna, medan de utsätts för sexualiserat våld, bryts ett helt folk sönder. De kvinnorna som överlever är förstörda mentalt och fysiskt, och kanske har de tvingats föda barn som blivit till från våldtäkterna. Inget blir som vanligt efter det, i någon del av deras eller familjemedlemmars och släktingars liv.
(Det är dessutom något fel på hela språkbruket kring de extrema brott som begåtts mot dessa kvinnor. Som när de beskrivs som "sexslavar", som någon slags äcklig gubb-orientalisk fantasi. Jag hatar det ordet. Det har inget med sex att göra, och bara själva uttrycket "slav" är som att gå med på själva idén om att det över huvud taget skulle gå att äga en annan människa. Vad vi egentligen talar om är hundratals offer för kidnappning som utsatts för systematiskt utförda grova våldtäkter och tortyr. Vilket i sin tur utgör en del av ett folkmord. )
Väl hemma kunde de trimma skägget och låtsas som ingenting. Många tog också med sig de människor som de tyckte sig äga - det vill säga yazidiska kvinnor och barn. Enligt FN:s beräkningar flydde hundra tusen människor från IS, och då kidnappades från början runt tio tusen. Fortfarande saknas 3 000, där familjer och anhöriga letar desperat, men ofta inte inte vet säkert om den de letar efter lever gömd någonstans i Irak eller Syrien, eller ligger i en massgrav någonstans.
Vad har då den svenska regeringen gjort? Den särskilt för kvinnor ömmande feministiska regeringen, som har styrt Sverige de senaste åren. Det förefaller väl kanske vara läge för extraordinära åtgärder om just kvinnor och flickor står i främsta ledet för ett pågående folkmord. Så har något av det engagemang eller den välvilja som Sverige visat flyktingar de senaste åren ha verkat i synnerhet för dessa kvinnor?
Det är svårt att finna belägg för det.
Sverige har inte, som Tyskland, utfärdat tusentals humanitära visum för kvinnor och barn som föll offer för IS. Många flögs med specialchartrade plan till skyddade boenden i Tysklands rikaste kantoner, där läkare, kirurger, psykologer, lärare och barnpedagoger väntade för att ta hand om dem och hjälpa dem att rehabiliteras. (Ibland har de bisarrt nog också mött sina kidnappare i Tyskland, eftersom några av dem också har fått uppehållstillstånd. )
Den svenska regeringen har inte heller, liksom Kanadas, valt att lyfta ytterligare några tusen yazidiska kvinnor och barn direkt från flyktingläger, för att flyga ut dem och deras familjer. Nej, den svenska principen är som vi redan vet att vänta tills en flykting är utanför sitt eget land, vilket därmed gör att denne ens kan räknas som flykting, och sedan allra helst tar sig för egna medel hela vägen till Sverige och söker asyl.
Men dessa kvinnor och barn, som lidit helvetets kval på sätt som nästan ingen kan förstå, tar sig oftast ingenstans alls. De har oftast inga identitetshandlingar, eller några pengar. En del tros till och med leva med sina kidnappare i flyktingläger, där de är rädda för att bli hittade av sina familjer, eftersom de nu har tvångskonverterats till islam. Andra kan inte ens gå, eftersom deras kroppar har trasats sönder.
Ibland, när deras yazidiska familjer hittar dem, försöker de köpa loss sina döttrar, systrar och hustrur genom att förhandla med kidnapparna.
Men det har också kommit rapporter om att kvinnor har fått ultimatum av sina yazidiska familjer: Överge ditt barn om du vill komma hem igen. En del kvinnor har då vägrat. Det sägs att det inte går att jämföra lidande, men dessa statslösa, torterade och övergivna ensamstående mammor borde erbjudas flygbiljetter vart som helst de önskar i världen.
Och som Amal Clooney skriver i förordet till Nadia Murads bok: "Folkmord sker inte av en slump. Det måste planeras. " Det som hände - och fortfarande händer - de yazidiska och kristna kvinnorna är en förkrossande effektiv manual för de som tänker ge sig på att utplåna nästa grupp, nästa folk och nästa liv på jorden.