Var är Sveriges röst i diskussionen om EUs framtid? - Efter brexit-chocken har en process startats där olika scenarier för EU:s framtida struktur diskuteras. Här skapas beslut med stor betydelse för Sverige. Men regeringen bidrar inte med några egna idéer. Står man utan visioner för vår gemensamma europeiska framtid? Det skriver forskaren Christian Ketels.
Sveriges ekonomiska och politiska framtid påverkas till stor del av utvecklingen inom Europa. Hur samarbetsformen inom den Europeiska unionen utvecklas framöver spelar en avgörande roll. EU-kommissionens president Jean-Claude Juncker har efter brexit-chocken startat en "White Paper"-process för att diskutera olika scenarier, följt av ett antal mer detaljerade dokument inom olika policy-områden. Den 13 september kommer han att sammanfatta hur långt diskussionen har kommit i sitt "state of the union"-tal.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige lyser med sin frånvaro i denna diskussion. Våra grannländer är däremot synliga på ett helt annat sätt. Exempelvis gick statsministrarna i Danmark, Finland och Nederländerna i början av augusti ut med ett gemensamt uttalande, och Polen har varit drivande inom Visegrad-gruppen. Men från Rosenbad kommer inga bidrag till diskussionen om hur Europas politiska arkitektur ska se ut framöver. Istället hörs mest uppmaningar till resten av Europa att kopiera svensk politik när det gäller arbetsmarknad, klimat, jämställdhet med mera. En konferens om jobb och tillväxt som anordnas tillsammans med EU-kommissionen i Göteborg i november följer exakt detta mönster. Och visst har Sverige mycket att bidra med inom vissa områden, även om svensk politik varken alltid är bäst eller alltid är rätt för ett annat land.
Men frågan om hur samarbetet inom Europa ska organiseras i framtiden kräver något helt annat än att visa upp sin nationella politik. Det handlar om att lyfta blicken och bestämma vad som ska hanteras gemensamt inom EU, och på vilket sätt man ska ta gemensamma beslut.
Ska EU följa vägen till en "ever closer Union", begreppet som finns i de gällande EU-avtalen och som var en självklarhet för de initiala medlemsländerna? Eller ska EU vara en mindre ambitiös plattform för olika grupper av europeiska länder att samarbetar inom specifika områden? Sverige har som en sent tillkommen EU-medlem alltid varit skeptiskt till alltför federala, det vill säga EU-centralstatliga, tendenser. Samtidigt finns det många krav också i Sverige att "Europa borde göra mer" när det gäller till exempel klimat eller migration. EU behöver en arkitektur som kan hantera båda dessa tendenser på ett transparent sätt, och som tar hänsyn till hur EU har förändrats på vägen från EU-6 till snart igen EU-27.
Efter brexit och Trump var det många som tvivlade på EU:s framtid. Under de senaste månaderna har opinionen vänt. En tydlig majoritet av européer - och svenskar - ser EU-samarbetet som ett kritiskt instrument för att hantera ett alltmer komplext globalt läge. Samtidigt finns utmaningar kvar som EU har brottats med under en längre tid: blygsam framgång med att lyfta Europas konkurrenskraft, frågetecken kring den makroekonomiska politiken och beslutsfattandet inom eurozonen, solidarisk hantering av flyktingar med mera.
Problemet är inte bara att det finns olika uppfattningar om hur man ska lösa dessa frågor. En mycket djupare utmaning är att det inte finns någon samsyn om vilken roll europeiskt samarbete ska spela, och vad det kräver av medlemsländerna. Det är viktigt att utifrån dagens positiva EU-klimat ta chansen att ägna sig åt dessa komplexa frågeställningar.
Att den svenska regeringen upplevs som helt passiv i den här situationen är därför svårt att förstå. Tar det komplexa politiska läget på hemmaplan all uppmärksamhet? Tror man inte att andra länder kommer att lyssna, eller hoppas man på att Berlin driver beslutfattandet i rätt riktning? Eller saknas det helt enkelt idéer?
Sverige är i behov av en mycket mer aktiv diskussion om vilken typ av europeisk union som skulle vara bäst. För Sverige, men också för resten av Europa. Sverige kan - tillsammans med andra länder - ge ett viktigt perspektiv så att det nya EU-ramverket reflekterar bredden av intressen som finns inom EU-27 efter brexit. Det finns tydliga tecken på att våra EU-partners, särskilt Tyskland, skulle vara mycket positiva till att höra en tydligare svensk röst, även om man inte har samma position i alla frågor.
Hur skulle Sverige kunna positionera sig? Det finns faktiskt en hel del frågor där det skulle vara möjligt att skapa samförstånd över gränserna utifrån svensk blockpolitik: Fortsatt stöd av den inre marknaden med alla sina delar, en kraftfull EU-politik för öppen och regelbaserad världshandel, möjligheter och stöd för grupper av EU-medlemsländer som vill fördjupa samarbetet inom specifika politikområden, men också en stark roll för nationalstater inom EU-strukturerna. Även om det finns olika uppfattningar om Sverige ska gå med i eurozonen och ett fördjupat makroekonomisk samarbete bör det gå att enas om att detta är ett beslut som en nation måste fatta själv, och som inte behöver vara en nödvändig del av EU- medlemskapet.
Många kommer lyssna på vad Sverige har att säga på grund av det goda ekonomiska läget, kombinationen av öppen marknad och stark stat, och rollen inom EU där Sverige bidrar som en nettobetalare till budgeten och följer reglerna. Men ibland krävs det mer än att följa reglerna - det krävs att man är aktivt med och skapar dem. Det är dags för statsministern och oppositionen att ta gemensamt ansvar. Sverige har inte råd att låta bli att bidra till EU:s framtid!
Harvard Business School och Handelshögskolan i Stockholm, ledamot i Näringspolitiskt forum vid Entreprenörskapsforum