Varför diskuteras inte återvandring mer? - I början av december publicerade Europakommissionen ett pressmeddelande om hur migrationen ska hanteras. Det är visserligen inte första gången som EU publicerat liknande dokument som beskriver befintliga och potentiella strategier för att hantera invandring till och inom EU. Faktum är att diskussionen kring harmoniseringsstrategier för invandring inom EU är betydligt äldre än den senaste flyktingvågen. Men det som särskiljer detta senaste dokument från tidigare är tonen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I dokumentet markeras behovet av att skapa bättre strategier för återvandring. Vikten av att bygga vidare på partnerskap med stater utanför EU för att initiera och underlätta återvandring upprepas flera gånger i dokumentet. Kommissionen förklarar att sedan 2016 har sex nya överenskommelser träffats för ett bättre samarbete kring återvändande. Det gäller länder som Afghanistan, Bangladesh och Etiopien. Tillsammans med tidigare avtal innebär detta att det i dag finns 23 sådana överenskommelser.
Förslaget är nu att dylika insatser ska intensifieras. Tyngdpunkten läggs på incitament för återvandring, och att på andra sätt underlätta densamma för flyktingar. Detta resonemang följs av en diskussion om hur säkerheten vid EU:s gränser kan förbättras liksom hur flyktingars rörlighet inom EU kan dokumenteras.
I EU-kommissionen har tonen förändrats avsevärt ifråga om invandring till Europa. EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans säger att "det nu [är] nödvändigt att befästa en övergripande strategi, från att enbart reagera på redan uppkomna situationer till att genomföra reformer som ger oss ett för framtiden hållbart migrations- och asylsystem".
Hans uttalande visar indirekt att EU:s svar på flyktingkrisen 2015 inte grundade sig på någon långsiktig plan. Och för att komma runt diskussionen om "hur många fler flyktingar som ska tas emot", har enskilda medlemsstater som Frankrike och Tyskland redan sjösatt ett antal strategier som fokuserar på återvandring och hur en sådan kan skalas upp.
Det är därför märkligt att det är i landet som tog emot fler flyktingar per capita än någon annan medlemsstat under flyktingkrisens kulm, som det fortfarande är stigmatiserande att föreslå eller öppet diskutera behovet av återvandring, liksom vilka strategier som kan underlätta processen. Det finns knappast någon moralisk grund för att motsätta sig ett system som gör det möjligt för invandrare att återvända till sina hemländer.
Är vi överens om att massflykt/fördrivning är en mänsklig tragedi för dem som berörs så måste vi också inse att det är rimligt att ge dem som vill återvända rätt förutsättningar.
Men medan EU och flera av dess medlemsstater öppet tar upp frågan om återvandring, förhandlar olika fraktioner inom svensk politik om antalet anhöriga som ska tas emot under de kommande åren. Agerandet är ett talande exempel på när någon försöker vara "mer rojalistisk än kungen själv" och sträva efter en inriktning som centralmakten redan bedömt som passé.
Tf