Vi ensamma är en familj här - Chae Taekwondo Malmö är en ny klubb, som riktar in sig på att locka ensamkommande från Afghanistan. På Gripen Cup förra helgen skördade nio av killarna medaljer. Och två klubbmedlemmar kämpar för att ta sig in i det svenska landslaget.
- Innan tänkte jag varje dag på om jag får stanna i Sverige eller inte. Sedan jag började med taekwondo tänker jag bara på två saker: gå i skolan. Och träna, berättar Hojat Zahedi, 15 år.
Han är en av de många killar som kommer hit sex dagar i veckan för att träna kampsport. Klubblokalen ligger i källaren under en byggfirma och en redovisningsbyrå i ett industriområde vid Sallerupsvägen. Väggarna är kritvita och golvet nyslipat, för i somras hjälptes klubbmedlemmarna åt att renovera och måla hela lokalen.
I stora salen skriker ett tjugotal barn och ungdomar räkneord på koreanska medan de visar upp slag och sparkar för graderingsdomarna.
I det inre rummet stänker svetten kring killarna i tävlingsgruppen som kör ett stenhårt träningspass. Just nu tränar de i par: den ene gör ett utfall. Den andre studsar bakåt och sparkar med full kraft, så det smaskar i skyddskuddarna som hans sparringpartner håller i.
Taekwondo är en populär sport i Afghanistan - särskilt sedan Rohullah Nikpai vann landets första OS-medalj någonsin i Peking 2008. Och sedan upprepade bedriften i London 2012.
Chae Taekwondo Malmö startade för bara två år sedan. Två av eldsjälarna i klubben är svartbältarna Amin Rezai och Asef Safdari, som själva har kommit till Sverige som flyktingar från Afghanistan. Under flyktingkrisen förra året hörde de talas om många ensamkommande ungdomar som mådde dåligt och inte hade något att göra. Då öppnade de klubbens dörrar på vid gavel.
- För mig personligen handlar det om hjärta, att ge något tillbaka till samhället. Jag kommer själv från en brokig bakgrund och växte upp i Arlöv, när där var ganska stökigt. Och jag vet hur mycket taekwondon betydde för mig när jag var ung, säger klubbens huvudtränare Christian Woxell.
Han tar ett kliv in i träningslokalen och klappar i händerna. Alla stannar till och blir knäpptysta inför Mästaren.
- Svenska! ropar Christian Woxell.
Sedan vänder han sig mot oss och förklarar:
- Här pratar vi svenska på mattan. Det är vi stenhårda på. Det tvingar killarna att använda svenska mer och oftare.
Hojat Zahedi har tränat ett och ett halvt år med klubben.
- När jag kom hit kunde jag ingen svenska alls. Men nu har jag lärt mig, eftersom vi går hit och tränar och pratar svenska, istället för persiska eller dari.
För honom har det hänt en viktig sak till den sista tiden. För en månad sedan fick han uppehållstillstånd i Sverige.
- Jag blev jätteglad! För det är många ungdomar som inte får stanna. Nu kan jag fortsätta att studera och leva och träna, säger Hojat Zahedi.