Vi kan stoppa de brutala utvisningarna - Många som har kommit till Sverige har redan hunnit lära sig mycket här, och är på god väg att integreras. Ändå ska de utvisas, till en framtid som inte finns. Men vi kan ändra på reglerna en gång till, skriver företagaren Erik Nygårds.
Den 12 november 2015 stängde Sverige sina gränser. Från en dag till en annan blev det nästan omöjligt att ta sig in i Sverige som flykting. Passkontroller infördes. Regeringen hotade till och med att stänga Öresundsbron. Läget var kritiskt. Åtgärderna visade sig vara brutalt effektiva och antalet asylsökande har därefter sjunkit dramatiskt. Inflödet av asylsökande är idag så lågt att det är i nivå med de lägsta flyktingtalen under hela 2000-talet.
Det fanns nog ett folkligt stöd för dessa åtgärder, inte bara för att den stora tillströmningen kändes hotfull, utan också för att vi egentligen inte brydde oss om dem som var på väg. För de flesta av oss var den stora flyktingvågen just precis det, en våg av anonyma människor på väg mot vårt land. Vi kände dem inte, de blev aldrig som riktiga människor för oss. Vi höll dem på avstånd och på så vis gjorde det inte särskilt ont när de motades bort.
Några månader senare är vi i en ny situation. Nu motar vi inte längre bara bort dem som står och knackar på. Vi slänger även ut människor vi lärt känna, människor - inte sällan barn - som funnits hos oss en ganska lång tid. De har lärt sig svenska, de har gått i svensk skola, flera av dem spelar fotboll, är med i föreningar och har fått svenska vänner. Och vi vet vad de heter.
I mitt fall heter de Reza, Ahmad, Ali, Hamid, Massoud för att nämna några av dem jag har lärt känna bäst. Gemensamt för dem är att de alla löper mycket stor risk att bli utvisade.
Plötsligen stod jag där med ett gäng grabbar - jo, killarna är ju i klar majoritet - som jag på nåt märkligt sätt kom att tycka väldigt mycket om. Jag vet knappt hur det kommer sig. Kanske att mina tonårssöner var på väg att lämna boet och att där fanns ett tomrum som behövde fyllas. Kanske att det kändes stimulerande att få vara behövd. Att få göra nytta. Kanske för att jag var i ett läge när jag råkade ha ganska gott om tid. Kanske att det faktiskt är så att man mår väldigt bra av att få hjälpa andra. Jag vet inte. Men de drabbade mig.
Så jag har hjälpt till. Blivit god man. Bjudit hem på söndagsmiddag. Tagit med ett par av grabbarna till skidbacken - jisses, vilken upplevelse, vi skrattade så tårarna rann. Vi har plockat äpplen tillsammans, rensat takrännor ihop, jag har övat mig i att laga afghansk mat, överklagat asylärenden. Torkat tårar, men också sagt till på skarpen. Varit tydlig om hur viktig svenskan är för att bli en del av samhället. Sagt till att det är dags att gå upp, klä på sig och gå till skolan. Och lommat iväg har de gjort.
Men det gör ont nu. Så oerhört ont. Det har gått upp för mig att alla mina nya vänner löper extremt stor risk att sparkas ut. Det där jag mest ryckte på axlarna åt tidigare - svensk migrationspolitik - har kommit ruggigt nära. Vi pratar alltså om unga killar i 17-18-årsåldern, som varit här i över ett år, lärt sig svenska, gått i svensk skola, vill bli svenskar, på oerhört god väg att bli integrerade. Om några år ser jag de här grabbarna som en viktig del av vår välfärd, utbildade till lärare, vårdpersonal eller poliser. Men det spelar ingen roll. För nu ska de tillbaka.
I många fall finns inget att återvända till. Av mina unga vänner har flera vuxit upp i Iran, men de är av afghanskt ursprung. Deras föräldrar flydde till Iran när talibanerna tog över makten. I Iran är de uppvuxna, illa omtyckta av majoritetsbefolkningen och utan medborgarskap och även om det är där de har bott, så är det till Afghanistan vi skickar tillbaka. Till ett land där de aldrig satt sin fot!
Jag är tyvärr övertygad om att flera av mina vänner kommer att gå under om utvisningarna blir verklighet. Så illa är det.
Den här historien måste inte sluta i moll. Vi kan ändra lagarna, reglerna, villkoren ännu en gång. Åt andra hållet.
Mitt enkla politiska förslag är följande: När nu gränserna är stängda, låt oss fokusera på att ta hand om dem som är här! Och stoppa de brutala utvisningarna!
Engagera dig! Bry dig! Bilda opinion! Men det är bråttom. Det går flyktingflyg till Kabul varje vecka och jag är rädd för att mina unga vänner kan tvingas iväg innan den första snön faller.
egenföretagare, god man och liberal kommunpolitiker i Tranås