Vi orkar inte höra att kampen måste fortsätta - Knappt hade smattret från automatvapnen tystnat inne på gayklubben Pulse i Orlando innan de högtidliga rösterna började höras på nyhetssajter och i sociala medier, de där som deklarerar att kampen för homo-, bi-, trans- och queerpersoners rättigheter är långt ifrån över.
Att vi aldrig får sluta dansa. Att Pridefestivalerna behövs mer än någonsin. Att vi inte får ställa grupper mot varandra.
Samtidigt uttrycker många genuin chock. Har framgångarna för hbtq-samhället bäddat in oss i en falsk trygghet, frågar sig en skribent. De homosexuella har fått sitt Utøya, påstår andra.
För ett år sedan tillbringade min make, jag, våra två barn och deras mamma en och en halv månad i Orlando genom ett kreativt pusslande med föräldraledighet och semester. Som regnbågsfamilj är utbudet av destinationerbegränsat. Orlando var det säkraste vi kunde komma på.
Men det är ingen nyhet att vi utsätts för våld för att vi är de vi är, även om det är första gången som jihadistisk terrorism riktar sig direkt mot hbtq-samhället i Väst.
Trots de politiska landvinningarna de senaste två decennierna har påminnelserna om att vi är en måltavla aldrig upphört: Rapporter om homosexuella flyktingar som trakasseras av sina landsmän på asylboenden, här i Sverige. Facebookvänner som lägger upp blodiga bilder på sig själva sedan de blivit misshandlade på gatan efter att ha gått hem från gayklubbar, här i Stockholm (jag har sett det två gånger det senaste året). Välkända professorer som på DN Debatt kallar de många älskade barn som fötts i samkönade par av surrogatmödrar för "köpta" och "offer".
Nej, vi vet att kampen inte är vunnen. Att vi måste fortsätta dansa som en trotshandling mot fördomarna, hatet och våldet.
I kväll tänds kända byggnadsverk runtom i världen upp i regnbågsflaggans färger för att minnas offren i Orlando. Men när jag scrollar genom mitt flöde på Facebook är utbudet av regnbågsfanor, så här andra dagen efter dådet, rätt. . . skralt.
De tillfälliga profilbilderna, där man lägger en flagga över sitt vanliga porträtt som en sympatihandling, var betydligt fler efter Parisattackerna då hela Facebook tycktes draperat i trikoloren. Och då tillhör ändå halva min vänkrets hbtq-samhället.
När Högsta domstolen i USA för ett år sedan slog fast att samkönade par får gifta sig påminde mitt Facebook däremot mest om en ändlös Prideparad. Så viktigt var det positiva symbolvärdet.
Det går förstås inte att generalisera utifrån sin egen nätbubbla. Men påfallande många av mina bög-, flat- och transkompisar har inte alls nämnt terrordådet, riktat mot just oss, eller delat något inlägg om det. Som om vi inte vill att det alls ska ha skett.
Vi orkar inte alla lystra till de där uppfordrande rösterna som manar till trots och kamp. Alla hbtq-personer vill inte vara politiska. De vill bara vara. Gå på barer för att festa med kompisarna eller ragga. Gifta sig med den de älskar. Åka på semester med barnen.
Men möjligheterna är alltjämt starkt begränsade.