Vi ska fan i mig sitta kvar - Sällan har ett regeringsparti brutit så många löften på så kort tid.
Krisen för Miljöpartiet - och i förlängningen Stefan Löfvens rödgröna minoritetskoalition - fortsätter att dominera den politiska nyhetsförmedlingen. Den utlösande faktorn är vid det här laget välkänd: Mehmet Kaplans (MP) tvivelaktiga middagssällskap och hans hårresande jämförelse mellan Israel och Nazityskland. Kaplan fick avgå som bostadsminister den 18 april.
Efter det ifrågasätts Miljöpartiets värdegrund som aldrig förut medan skeletten rasslar ut ur garderoberna, en förbannelse som verkar förfölja partier som gjort till sin affärsidé att tolerera figurer och attityder som inte platsar på annat håll. Ungefär så här: "Vi testade Centern. Sedan sossarna. De tyckte vi var konstiga. Men nu har vi hittat hem!" Lite som Ny demokrati i början av 1990-talet, fast med raggsockor i sandalerna.
Opinionsstödet har punkterats: 4,3 procent i fredagens Sifomätning.
Skall båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin få förnyat förtroende på partikongressen, som symboliskt nog inleds fredagen den 13 maj? Om inte, vem tar över? Kommer statsminister Löfven (S) att utnyttja tillfället för att genomföra en större regeringsombildning? Kan det rent av sluta med att Miljöpartiet lämnar regeringen?
Gröna partikongresser är svårbedömda. Någon minns kanske 2001, då László Gönczi lyckades driva igenom ett förbud mot att tjäna pengar på aktier samt en rekommendation om att alla bör leva som indianer. En chockad partiledning skyllde på att det varit fest kvällen innan och att "folk var lite trötta", det vill säga bakfulla, eller möjligen ännu inte bakfulla. En ny omröstning upphävde beslutet.
Likafullt är stalltipset inför årets kongress i Karlstad, den andra sedan partiet 2014 debuterade i regeringen, att det interna ståhejet snart blåser över och att koalitionen stretar vidare fram till valet 2018. Med eller utan Romson och Fridolin.
För det har Per Gahrton bestämt.
Det var Gahrton som 1980-1981 lade grunden till Miljöpartiet sedan han brutit med Folkpartiet, särskilt i kärnkraftsfrågan. I folkomröstningen 1980 gick Folkpartiet, numera Liberalerna, armkrok med Socialdemokraterna i linje 2, det alternativ som samlade flest röster: avveckling "med förnuft".
Det låter länge sedan och Gahrton, en gång ansedd som politiskt underbarn, har hunnit fylla 73. Men han är och förblir Miljöpartiets grå eminens i både ideologisk och taktisk bemärkelse.
Själv skulle Gahrton antagligen inte alls hålla med om den bedömningen, men hans inflytande framgår bland annat av journalisten Maggie Strömbergs vältajmade bok om Miljöpartiet, Vi blev som dom andra.
I en rapport för den gröna tankesmedjan Cogito hade Gahrton redan före valet 2014 mejslat fram en strategi som byggde på regeringserfarenheterna från andra gröna partier i Europa sedan 1990, totalt i 17 olika länder. Tillsammans med Angela Aylward formulerade han utifrån detta nio krav som Miljöpartiet måste ställa inför regeringsmedverkan.
Första kravet:
"Kräv sex statsråd, däribland miljöministerposten men också en ekonomisk post. "
Det blev precis som Gahrton ville. MP fick sex ministrar i Löfvens regering, Åsa Romson utsågs till miljöminister och Per Bolund till biträdande finansminister.
Maggie Strömberg sammanfattar Gahrtons analys av de gröna partiernas regeringserfarenheter:
"De flesta gjorde sina väljare besvikna i regering och förlorade på kort sikt. Som miljöpartiet såg ut att göra. Men på längre sikt innebar regerandet en legitimering av partiet. Det var ett riktigt parti, som det gjorde skillnad att rösta på eftersom det också kunde uträtta saker. "
Så kom den akuta flyktingkrisen i höstas. Miljöpartiet, riksdagens mest flyktingliberala, tvingades till smärtsamma eftergifter. Åsa Romsons ögon tårades där hon stod bredvid Stefan Löfven och förklarade varför Sverige måste lämna den generösa asylpolitiken och istället lägga sig på europeisk miniminivå.
Följden blev internt ramaskri. Grön ungdom och flera kommunalråd krävde att partiet skulle lämna regeringen. Tidigare tunga miljöpartister som Mikaela Valtersson beklagade att den gröna kompassen hade gått förlorad.
Men en person stod fast och stödde språkrören: Per Gahrton. Det hade han också gjort 2008 när radarparet Maria Wetterstrand och Peter Eriksson drev igenom en omläggning av partiets EU-politik, länge definierad av just Gahrtons envetna motstånd mot ett svenskt medlemskap. MP accepterar sedan dess EU.
Strömberg citerar Gahrtons råd till partiet den kaotiska hösten 2015:
"Det är ödesdigert att hoppa av när man ska visa att man är samhällsbärande. Vi ska fan i mig sitta kvar i regeringen till nästa val. "
Eller som det står i Cogitorapporten:
"Miljöpartiet bör eftersträva att regeringsbildningen håller hela mandatperioden. Man bör inte ens överväga att bryta regeringssamarbetet om inte någon ny ödesfråga, som inte kunnat förutses i förhandlingarna, plötsligt dyker upp … Eventuella mindre kontroverser måste hanteras på annat sätt än utträde ur regeringen. "
Så ser det också ut att bli. Och Miljöpartiet har retirerat och kompromissat, inte bara om flyktingpolitiken.
Ett parti delvis framsprunget ur fredsrörelsen har accepterat höjda försvarsanslag, det har misslyckats med att stoppa vägprojektet Förbifart Stockholm och driva igenom en snabb stängning av Bromma flygplats och det har vikt sig för en försäljning av statliga Vattenfalls brunkolsbrytning i Tyskland, vilket betyder att verksamheten fortsätter i tjeckisk regi - trots att Gustav Fridolin i valrörelsen viftade med en kolbit i tv och varnade för konsekvenserna.
Sällan har ett regeringsparti brutit så många löften på så kort tid, även om Åsa Romson, lätt krampaktigt, hävdar att åtta av tio punkter i valmanifestet från 2014 "är på väg att infrias". (DN Debatt 3/5)
Men man kan förstås också, från ett annat perspektiv, se det som ett tecken på mognad och ansvarskänsla, till exempel i försvarspolitiken.
Regeringsmakten har hur som helst prioriterats. Och bakom denna iskalla maktkalkyl kan man alltså ana Per Gahrton.
Det finns tre anledningar till Gahrtons starka position i Miljöpartiet.
Den första är smått paradoxal. Han startade ett parti som var en reaktion mot de etablerade partiernas maktmonopol, men likt ingen annan miljöpartist har Gahrton verkat inom den etablerade politikens ramar: riksdagsledamot i tre omgångar, språkrör och EU-parlamentariker 1995-2004. Han kan spelet inifrån, till skillnad från partiets mer naiva idealister och de båda nuvarande språkrören, som från första dagen vandrat vilse i maktens korridorer.
Den andra anledningen är Gahrtons intellektuella briljans, en egenskap som inte har försvagats av en och annan personlig skandal. Det kan även hans politiska motståndare intyga. Fast möjligen med en reservation:
Gahrton har en blind och blockerande fläck, Israel, som tyvärr manifesterade sig igen när han i TV4 skyllde Kaplans avgång på "en kampanj, inte minst från Israels sida", en obehagligt konspiratorisk insinuation som kastar ett förklarande ljus över fallet Kaplan.
Gahrton vet, för det tredje, hur en massmedial slipsten skall dras. Han skriver väl; hans memoarbok om Miljöpartiet från 2011, Det gröna genombrottet, kan rekommenderas.
När Miljöpartiet under sina tidiga år brottades med svåra ekonomiska problem initierade Gahrton "Operation blodgivning". Medlemmar och sympatisörer uppmanades, bokstavligen, att ge sitt blod för partiet inför valet 1985. Gahrton stod först i givarkön och lade ut texten i tidningarna:
"För blod får man 30 kronor gången och för plasman 60. Blodplasma hinner man säkert lämna fyra gånger fram till valet. Det betyder att bara våra medlemmar skulle kunna ta in uppemot 150 000 kronor. Sedan ska vi inte tala om hur mycket det kan komma genom våra sympatisörer. I princip kan vi få in miljoner kronor. "
Nu lyckades MP inte blöda sig in i riksdagen 1985; det skulle dröja ytterligare tre år. Men ingen politisk journalist kan undvika att gå igång på ett sådant marknadsföringsknep.
D