En högoktanig hyllning av svenska F1 stjärnan - Trots att filmen om formel 1-stjärnan Ronnie Peterson - en av sportens allra snabbaste - inte tillför mycket nytt är det lätt att dras med i arkivmaterialet, skriver Jon Asp.
Anslaget är smaklöst: klassisk svensk idrottsmark blir föremål för retrospektiv sob story när Nina Kennedy, sannolikt påhejad av filmteamet, för första gången bevistar den beryktade Monza-banan, där hennes pappa Ronnie Peterson kraschade 1978, fattade eld och senare avled efter komplikationer i operationssalen på Niguarda-sjukhuset.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Sörjande dotter i profil, Matti Byes vackra musik; blont hårsvall, svartvita bilder. "Alla frågar hur han var, jag vet inte, jag var bara två och ett halvt när han dog", säger dottern och ser en pusselbit läggas till handlingarna. I minst lika hög grad är det filmskaparna som dekorerar sin berättelse, en väl tillrättalagd inledning på en rätt fantastisk historia, den om formel 1-föraren Ronnie Peterson.
Genom bland annat Radiosportens ofta repriserade refererat från Monza, med Fredrik af Peterséns lika ovilliga som outplånliga iakttagelse - "det ser ut… är det inte en Lotus?" - har en känsla av upplevd erfarenhet skapats också hos senare generationer. Än i dag när någon nämner Lotus, oavsett om det är med syfte på en bil eller blomma, tänker jag på händelsen. Få svenskar, ens icke-sportintresserade, kan ha undgått den helt.
Att tre decennier senare göra film på Petersons korta liv, vägen till framgång och fall, är att dyka ner i högoktanigt hyllningsmaterial. Enligt omdömen då som nu var Peterson en av sportens allra snabbaste och avgjort en av de mest spektakulära. Under flera av 70-talets söndagar satte han färg i miljoner tv-skärmar världen över, trots att han sällan hade de bästa bilarna och ofta tvingades stå tillbaka för stallkamraterna. Peterson var dessutom en omvittnat ödmjuk person från "hjärtat av Sverige" - född i Örebro 1944 - oförmögen att ljuga, till synes omtyckt av alla. Blond, återhållsam, oskuldsfull; liksom hustrun Barbro, hon som tidigt blev hans ständiga vapendragare på en växande scen. Mot denna bakgrund tycks hagiografin planenlig.
Men inte bara Peterson var exceptionell, utan också tidsandan, upprepar filmen av hävd. Förarna var rivaler på banan men väldigt goda vänner vid sidan av; de umgicks på ett sätt som inte skett senare, bedyrar många. Väsentligt sämre stod sig emellertid 1970-talets bilar ur säkerhetsaspekt, lika lövtunna i plåten som lättantändliga. När Peterson var som störst var också riskerna det. "Lopp ena söndagen, begravning nästa", som kollegan Jackie Stewart uttryckt det.
Någonstans här blir filmen "Superswede" som mest gångbar, inte bara i porträttet av vår egen nationalhjälte utan också i skildringen av denna rafflande "självmordsindustri" på toppen av sin karriär. Inte utan anledning: de som höll sig levande kunde fortsätta åtnjuta allt - spänning, uppskattning, makt - inget fattades dem. I en talande scen ses just Stewart muntert kommentera från George Harrisons brittiska gods, i sällskap av beatlen själv och Ronnie. Evidens för att racingförarna - också en anspråkslös arbetarson från gnällbältet, uppfödd på pappans händiga hemmabyggen - uppbar rockstjärnestatus. Det har också andra sentida formel 1-filmer försökt påvisa, bland annat den fascinerande "Senna" (2010). Till den dokumentärens temperament kommer "Superswede" inte nära, kanske för att friktionen är så mycket mindre här, resultatet så mycket mer enkelriktat. Men trots att filmen tillför föga nytt, och trots att den hellre gräver i sentiment än på djupet, är det lätt att dras med i arkivmaterialets svunna era och aura.
Om nämnda dotter blir överflödig i samtida ram är särskilt de tillbakablickande fragmenten med hustrun desto mer givande. Barbro som som vecka in och vecka ut backar honom i allt. Eftersom de kan dö när som helst försöker hon alltid vara snäll mot dem. När han väl dog dog kanske också hon, i tomrummet efter honom och bokstavligen tio år senare i badkaret. I detta vakuum uppstår filmens på en gång vackra och sorgliga motiv: inte bara vad människor är beredda att offra för egen framgång, utan ännu mer vad många offrar för andras framgång. Filmens fokus ligger inte här, men bilderna finns där och det är dem man bär med sig på väg ut ur salongen.
"Superswede: En film om Ronnie Peterson" har biopremiär den 16 augusti.