Trist att ryttar VM överger hästbytet - Det blir inget hästbyte mellan de fyra bästa ekipagen i årets ryttar-VM. Trist för oss åskådare som gillat det spektakulära finalformatet. Tänk om det varit på samma sätt i bilsportens Formel 1?
Så här långt har rapporterna från ryttar-VM i amerikanska Tryon mest handlat om orkanvarningar, arrangörsskandal i distansritten och missad svensk medalj för dressyrlaget med minsta möjliga marginal.
Förhoppningsvis kommer det bli mer positiva rubriker den kommande veckan, då banhoppningen står i fokus. Det svenska laget siktar på medalj i nationshoppningen och individuellt ställs de främsta förhoppningarna till fjolårets EM-mästare och 2016 års OS-silvermedaljör Peder Fredricson.
Han har visserligen inte medaljhästen All In med sig till North Carolina, men ersättaren Christian K har också mycket hög kapacitet om allt stämmer.
Peder Fredricson är en av svensk idrotts främsta och mest populära profiler. Två år i rad har han tagit emot kristallskålen på Globens scen som vinnare av Radiosportens Jerringpris. Att ridsporten, och framför allt banhoppningen, står högt i kurs hos svenska folket är tydligt. 2011 tog Rolf-Göran Bengtsson hem Jerringpriset.
Skulle Peder Fredricson ta VM-medalj med Christian K är det ytterligare en bragd av högsta klass av de senaste årens ridsportkung. Hans prestationer har naturligtvis också varit långt fram i diskussionerna i Svenska Dagbladets bragdjury, men inte räckt hela vägen.
Frågan är om en tredje raka mästerskapsmedalj, efter OS-silvret och EM-guldet, skulle belönas med bragdguldet när nämnden samlas första tisdagen i december?
En nyhet i årets VM är att den spektakulära finalrundan, där de fyra bästa ryttarna rider på varandras hästar, är borta. Beslutet att slopa de omdiskuterade hästbytena togs av det internationella ridsportförbundet, FEI, för två år sedan.
Jag har full förståelse för nyordningen - även om den är trist för oss åskådare.
Hästarna ska naturligtvis inte pressas och stressas för mycket. De är dessutom närmast ovärderliga och det vore en ytterst prekär situation att hantera om någon av ryttarna skulle göra ett ödesdigert misstag på en konkurrents häst.
Samtidigt försvinner ett unikt, spektakulärt, publikfriande finalformat, som fått folk även utanför ridsportens värld att följa tävlingarna.
Jag måste erkänna att hästbytena mellan de fyra främsta varit höjdpunkten på tidigare VM. Framför allt minns jag när John Whitaker lånade ut sagohästen Milton till ryttare som Eric Navet och Hubert Bourdy i Stockholm 1990, och givetvis när Helena Lundbäck (2002) och Rolf-Göran Bengtsson (2014) fanns med som svenske representanter i finalkvartetten.
Jag hade personligen helst sett en fortsättning med hästbyten, men endast mellan de tre främsta ekipagen i finalen. Det hade minskat risken för att pressa hästarna för mycket och dessutom varit mer sportsligt då medaljerna redan varit säkrade.
Ryttare får ofta frågan: vad är viktigast för att lyckas, hästen eller den som sitter i sadeln?
När jag intervjuade Peder Fredricson i fjol konstaterade han att de 50 främsta ryttarna i världen troligen skulle klara av att rida All In, att de är så pass skickliga.
Men frågan är om någon av dem skulle kunna rida honom i närheten av den nivå som Peder själv gör det.
För att ta medalj i OS, VM eller EM krävs att b-å-d-e ryttare och häst håller högsta klass. Och att de är ett med varandra. Det är ekipaget som tävlar. Ryttare och häst. Tillsammans.
Det vore intressant att, åtminstone i tanken, ta det nu borttagna finalformatet från VM-banhoppningen till bilsportens Formel 1. Tänk att exempelvis se Lewis Hamilton, Sebastian Vettel, Max Verstappen och Kimi Räikkönen byta bilar med varandra efter ett lopp och göra upp om bonuspoäng i ett varv på tid.
Omöjligt att genomföra i praktiken, antagligen, men nog vore det spännande…
För det råder ju ingen tvekan om att du måste sitta i en av de bästa bilarna för att överhuvudtaget ha en chans att köra om segern. Det spelar ingen roll hur bra förare du är.
Ta Marcus Ericsson, till exempel. Han är slagen på förhand, helg efter helg, i bottenteamet Sauber. Men hur långt fram skulle han nå om han satt i Lewis Hamiltons Mercedes? Eller i Sebastian Vettels Ferrari?
Formel 1 styrs av så mycket mer än talang för att köra racerbil. Det handlar minst lika mycket om pengar och de rätta kontakterna. Marcus Ericsson har tagit sig hela vägen till Formel 1 och det vore högintressant att se vad han skulle kunna uträtta i en betydligt mer konkurrenskraftig bil.
Hans nuvarande stallkamrat, Charles Leclerc, ges chansen nästa år då han ersätter Kimi Räikkönen i Ferrari. Samtidigt kommer den finländske veteranen till Sauber. Frågan är om Marcus Ericsson finns kvar då. Helgens race i Singapore är ytterligare en ödestävling för den 28-årige svensken.