Alliansfriheten tjänar oss inte alls väl - Att Sverige inte går med i Nato utan i stället fortsätter att vara fripassagerare är en allvarlig militär felbedömning. Det är också ett svek mot en regerings främsta uppgift att så långt möjligt skydda befolkningen mot yttre och inre hot, skriver Rysslandsanalytikern Jan Leijonhielm.
Under september månad har vi sett de två parallella övningarna Aurora 17 och Zapad 2017 genomföras, båda betecknade som försvarsövningar. I princip sker de flesta övningar enligt samma mönster: ett angrepp från en tänkt fiende slås tillbaka och motangrepp sker därefter, oftast med lyckat resultat. I realiteten har det visat sig att ryska övningar också kan användas i ett planerat reellt angrepp, som i fallet Georgien 2008.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Zapad 2017 var till skillnad från Aurora 17 ingen försvarsövning, utan syftet var att öva den offensiva förmågan. Den rysk/vitryska övningen, som påstods omfatta 12 700 man, genomfördes enligt ryska media med utmärkt resultat. Inträngande "illegala grupperingar" nedkämpades planenligt. Det borde inte ha inneburit några problem, eftersom den faktiska styrkan har uppskattats till mellan 50 000 och 100 000 man med massiv beväpning i form av stora markstridskrafter, tungt artilleri, flyg, kärnvapenbestyckade robotar och marina enheter. I stort sett deltog samtliga militära ryska komponenter.
Genom att påstå att Zapad 2017 bestod i ett antal mindre övningar undgick man att bjuda in utländska observatörer, ett numera välkänt mönster.
För att demonstrera den snabbt växande ryska militära kapaciteten genomfördes samtidigt att antal större och mindre övningar runt om i landet: på Krim, i Barents hav, Kaspiska havet, Södra och Fjärran Österns militärområden m fl platser. Man övade tillsammans med abchaziska och anmärkningsvärt nog med egyptiska styrkor. Inom det militära samarbetet med Kina genomfördes också övningar, bl a annat en marinövning som av en händelse inträffade samtidigt med Aurora 17 i Östersjön.
Flera övningar knöts ihop, t ex den i Barents hav och Zapad 2017. Scenariot bestod som vanligt av inträngande terrorister med förband av ungefär lika storlek som Natostyrkorna i de baltiska staterna. Efter att de nedkämpats började en offensiv med bl a massiva robotangrepp mot områden som motsvarade baltiskt territorium, och offensiv västerut. Efter att övningen avslutats avfyrades tydligen kärnvapenbestyckade robotar, sannolikt då för att hindra terroristerna (läs Nato) från motangrepp. Den förra Zapad-övningen avslutades med en kärnvapenattack mot Warszawa.
Förmågan att genomföra stora övningar är normalt en bra indikation på ett lands militära förmåga och det är utan tvekan så att den ryska kapaciteten på området under senare år har utvecklats snabbt. Brister förekommer, men de förbättras gradvis; materielen fungerar allt bättre inom ramen för moderniseringsprogrammet, soldatmaterialet likaså genom en ökande andel professionella soldater (kontraktniki).
Man skall också se övningarna och den stora uppmärksamhet de fick i ryska media i ett inrikespolitiskt sammanhang. Ur Moskvas synvinkel syftar omvärldens aggressiva hållning, Natos framflyttning av sina positioner och EU:s samt USA:s sanktioner till att destabilisera ett fredsälskande Ryssland. Dessa hot utgör också en viktig och nödvändig inrikespolitisk faktor. Putins popularitet bygger i hög grad på hotbilder som kräver en stark ledare och stora satsningar på försvar och inrikes säkerhet.
Befolkningen matas kontinuerligt med dystra prognoser om den allt hotfullare omvärlden, som kräver stora civilförsvarsövningar och en propagandamaskin som underblåser patriotism och västfientlighet.
De ryska media som kommenterat Aurora 17 och de ryska övningarna ger en tydlig bild av ett Sverige som i sin russofobiska inställning vägrar tro på att Moskva inte har några dolska planer. Sverige befinner sig nu också öppet i Natolägret, Aurora benämndes stundtals som en Natoövning.
I mångt upprepar man utrikesminister Lavrovs anklagelser mot Nato:s och Sveriges paranoida inställning, som han inte - eftersom han saknar läkarutbildning - har sagt sig kunna göra något åt. Lavrov kanske själv borde söka hjälp för mytomani. Hans ogenerade och upprepade lögner beträffande annekteringen av Krim, den ryska krigföringen i Ukraina, förnekande av medvetna ryska bombningar av sjukhus i Syrien mm leder snarast tankarna till Bagdad Bob, d v s ihärdigt förnekande av för alla uppenbara fakta.
Kanske Sveriges utrikesminister Margot Wallström kan tigga till sig ett ytterligare besök och förklara hur det egentligen ligger till?
Mot bakgrund av att den ryska ledningen utgår från att Sverige i ett eventuellt krig befinner sig i Natolägret och kommer att handla därefter (något som man har planerat sedan 1950), klingar det socialdemokratiska mantrat att "den alliansfria politiken tjänar oss väl och bidrar till stabiliteten i Norden" alltmer ihåligt - för att inte säga direkt osant. Moskva har aldrig tänkt respektera svensk neutralitet eller alliansfrihet, och för det finns mycket starka belägg. Lavrovs uttalade hot i DN-intervju 2016 var inte någon nyhet, utan redan 1980 hotade t ex den sovjetiske ambassadören ÖB Lennart Ljung öppet med militärt angrepp mot Norge genom Sverige.
En omfattande operativ planläggning mot Sverige pågår tydligen fortfarande. Det är svårt att finna andra förklaringar till ökande underrättelseverksamhet mot svenska operativa förhållanden eller t ex mystiska dykarfarkoster i Gävles hamn i somras.
Likaså är det omhuldade uttrycket "vi avgör själva vår säkerhetspolitiska inriktning" felaktigt. Rädslan för ryska reaktioner vid ett eventuellt Natomedlemskap styr ju uppenbarligen regeringens politik, trots att de baltiska staterna har trotsat Moskva och överlevt.
Bilateralt internationellt samarbete och aldrig så väl genomförda övningar, kan aldrig ersätta ett fullvärdigt medlemskap i Nato (som den överväldigande majoriteten av europeiska demokratier sedan länge insett). Sådant samarbete kan visa sig vila på bräcklig grund och snabbt annulleras genom att t ex skriva under en naiv och meningslös deklaration om förbud mot kärnvapen.
Att Sverige fortsätter att vara fripassagerare i ett försvarspolitiskt hänseende på grund av partitaktiska skäl är inte bara militärt en allvarlig felbedömning, det är också ett svek mot en regerings främsta uppgift, att så långt möjligt skydda befolkningen mot yttre och inre hot.
JAN LEIJONHIELM är Rysslandsanalytiker och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.