Att gå med i Nato är det mest självklara nu - Att USA:s nästa president blir Donald Trump, används av Natomotståndarna som ett skäl att hävda att frågan om medlemskap för Sverige är död. Men dessa uttalanden vittnar om stor okunnighet om vad Nato är, skriver flera debattörer.
De flesta bedömare är idag ense om att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde ytterligare försämrats. Världen har blivit avsevärt farligare än tidigare och ett litet land som Sverige måste därför överväga hur det bör forma sin säkerhetspolitik för denna nya tid.
Den kan inte längre byggas på alliansfrihet. Dess syfte var att hålla Sverige utanför krig i närområdet, oavsett vilka grannländer som drabbades. Idag räknar ingen med att vi kan stå utanför krig i det nordisk-baltiska området. Det konstaterar också Försvarsmakten i sin nya perspektivstudie, och det ligger i den solidaritetsförklaring som riksdagen antog 2009. Den senare anger dessutom att vi ska ha förmåga att ta emot och ge militär hjälp i händelse av angrepp på EU- och nordiska länder, inklusive de baltiska staterna. Ett antal händelser det senaste året bekräftar bilden av att Sverige nu ingår i ett säkerhetssystem syftande till att möta hot från ett alltmer revisionistiskt och aggressivt Ryssland.
I juli beslutade Nato att förstärka avskräckningen mot rysk aggression i Baltikum och Polen med bataljonsstridsgrupper i ett rotationssystem. Sveriges statsminister välkomnade detta. Det svenska fördömandet av annekteringen av Krim och de ryska krigshandlingarna i Ukraina är orubbligt. I maj godkände riksdagen värdlandsavtalet med Nato, som skall underlätta mottagande av militär hjälp och göra det möjligt för allierade styrkor att vid behov operera från svenskt territorium i händelse av konflikt i östersjöområdet. I september påskyndades återställandet av ett försvar på Gotland, ett tecken på att Sverige inser sin strategiska roll i regionen. Regeringen betonar också ständigt vikten av den transatlantiska länken för vår säkerhet. Några förväntningar på att vi skulle kunna stå utanför krigshandlingar i Östersjöområdet finns således inte på ansvarigt svenskt håll - och uppenbarligen inte i Kreml heller.
Argumentet att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära en total omvälvning av det säkerhetspolitiska mönstret är därför missledande. Vi har redan tagit ställning. Vi skulle i händelse av kris och krig av Ryssland betraktas som ingående i fiendelägret från första början. Den handlingsfrihet som ofta används som argument för den nuvarande säkerhetspolitikens fastklamrande vid alliansfriheten är bara en tom fras.
Det som skiljer vår allianslösa ställning från ett Natomedlemskap är dels frånvaron av bindande ömsesidiga säkerhetsgarantier, dels avsaknaden av gemensam operativ planläggning. Vårt geografiska läge gör att västmakterna har ett egenintresse att komma till vår hjälp: svenskt område och svenska baser är vitala för Natos möjligheter att möta rysk aggression i Östersjöområdet. Men vi vet inte hur och under vilka förutsättningar. Ett alliansmedlemskap skulle ge oss möjlighet att i förväg påverka hur insatser som berör oss ska genomföras.
Men den största skillnaden mellan planlagda och icke planlagda insatser är att de sistnämnda kan komma för sent. Dels kan de politiska besluten försenas. Natos europeiska medlemsländer - för att nu inte tala om den amerikanska administrationen - vill med stor sannolikhet inte i ett krisläge prioritera ett land, som valt att stå utanför de gemensamma säkerhetsgarantierna, framför alliansens riktiga medlemmar. Dels kan militära operationer inte samordnas utan noggranna och tidskrävande förberedelser.
I den sorts snabbt uppblossande konflikter som nu börjar te sig möjliga i det nordisk-baltiska området är sådana förberedelser avgörande. Det var ett framträdande budskap i den rapport som i höstas lades fram av regeringsutredaren Krister Bringéus: med Sverige som medlem i Nato skulle en gemensam regional operativ planering kunna genomföras. Därmed skulle den västliga konfliktavhållande förmågan öka påtagligt. I dagens läge är Sverige snarare den svaga länken, och äventyrar med sitt utanförskap och sin otydliga säkerhetspolitik både stabilitet och västlig krigsavhållande förmåga i Östersjöområdet.
Under det förra kalla kriget hade Sverige, med sitt starka invasionsförsvar, en tillräckligt hög uthållighet för att den improviserade västliga hjälp vi då hoppades på skulle kunna hinna fram. Så är det inte idag, och så kan det inte bli, ens med de kraftigaste höjningar av försvarsanslagen som är politiskt möjliga. Hjälp i tid kräver operativa förberedelser.
Svenska Natomotståndare har efter valet i USA börjat använda Trumpkortet: Natofrågan påstås vara död med Donald Trump som "alliansens ledare". Uttalandena vittnar om stor okunnighet om vad Nato är: en konsensusbaserad allians av 28 självständiga stater. Genom EU är vi redan politiskt allierade med 75 procent av dessa länder. USA är förvisso ledande inom Nato, men alla alliansmedlemmar har vetorätt över Natos beslut. Som Natomedlem skulle alltså Sveriges säkerhetspolitiska inflytande bli mångfalt större än idag. Natokritikerna förtiger också att den svenska politiken för närvarande, i stället för Natos ömsesidiga säkerhetsgarantier, bygger på bilateralt samarbete med USA och en försvarsbudget på omkring hälften av Natos målbild. Hur hållbart blir detta med en amerikansk president som hotar att inte hjälpa dem som inte betalar för sig?
Hur än den amerikanska linjen kommer att se ut så kommer säkerheten i Europa i ökad grad att vara beroende av de europeiska staternas förmåga att inse lägets allvar, hålla samman och öka försvarssatsningarna. Nato är den enda organisation där detta kan genomföras effektivt. Särskilt viktigt blir detta i händelse av ett relativt sett minskat amerikanskt intresse för Europa. Att USA:s engagemang faktiskt skulle minska är i praktiken mindre sannolikt: oavsett Trump finns det amerikanska geopolitiska intressen i Europa som kommer att dominera över eventuella isolationistiska tendenser i Vita Huset.
Den svenska politiken är på rätt väg:
1. Vi inser att vi kommer att dras in i närområdets konflikter.
2. Vi har tagit tydlig plats i det västliga militära säkerhetssystemet.
3. Vi har förklarat oss beredda att ta emot och ge militär hjälp.
Men vi har inte tagit de sista stegen mot målet att väsentligt förbättra vår säkerhet och att bidra till säkerhet och solidaritet i vårt närområde: en adekvat militär upprustning och ett svenskt Natomedlemskap. Det målet borde vara viktigare än att ta hänsyn till den ryska stormaktsidentitetens fantomsmärtor.
Frank Belfrage, ambassadör, kabinettssekreterare 2006-2014
Tomas Bertelman, ambassadör
Staffan Carlsson, ambassadör
Lars Peter Fredén, ambassadör
Göran Frisk, kommendör
Lars Grundberg, ambassadör
Bengt Gustafsson, general, ÖB 1986-1994
Ulf Henricsson, överste 1. graden
Johanne Hildebrandt, krigskorrespondent
Bo Hugemark, överste
Diana Janse, ambassadör
Stefan Kristiansson, generalmajor, tidigare chef MUST
Jan Leijonhielm, Rysslandsexpert
Anders Milton, f d ordf Röda Korset, Folk & Försvar
Johan Molander, ambassadör
Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor FHS
Stefan Olsson, fil. dr.
Sven-Olof Petersson, ambassadör
Tomas Ries, lektor FHS
Erik Rossander, generalmajor, tidigare chef MUST
Henrik Salander, ambassadör
Björn Skala, ambassadör
Katarina Tracz, chef Tankesmedjan Frivärld
Johan Tunberger, säkpol analytiker
Fredrik Vahlquist, ambassadör
Mike Winnerstig, fil. dr.
Manne Wängborg, ambassadör