Åtta nyanser av blått - Det har varit partiledardebatt i riksdagen. Man kan kalla den för en högtidsstund för politiskt intresserade. Man kan också frestas att travestera "Onkel H:s hädelser" om riksdagens öppnande och fråga: Varför då?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Boken är drygt femtio år gammal, författad av SvD-kolumnisten Gunnar Unger (1915-1976) och något av det lågmält irriterade motstånd onkeln uttrycker, infann sig gärna för åhöraren under de dryga tre timmar debatten tog.
Är det här effektivt? Får vi veta mer om samhället, partierna och personerna? Är det här ett bra sätt att bedriva politik?
Nej, alltså. Det går inte att komma ifrån, de gigantiska debatternas gladiatorkaraktär är daterad. För den som är intresserad av innehåll står formen i vägen.
Med den tallriken diskad är det bara att konstatera att det fanns tre underliggande teman, temata skulle Gunnar Unger ha skrivit. Dessa var - samtalstonen, vilket det politiska centrat i Sverige är och så Vänsterpartiets harm.
Samtalstonen är delvis betingad av gladiatorspelet. Det gäller att leverera citat, hjälpa rubriksättare och stanna kvar så länge som möjligt i så många närminnen det går. Kristdemokraternas Andreas Carlson var bra på det. Man skulle också kunna önska sig lägre tempo och mer eftertänksamhet. Jag gjorde det.
En intressant underström var utbytet mellan Stefan Löven och Annie Lööf om placeringen av den svenska politiska maktens centrum. Löfven bad Lööf att svara på frågan om hon, eftersom Centerpartiet säger sig inte på något sätt vilja ha med Sverigedemokraterna att göra, är redo att bryta blockpolitiken?
Lööf tog inte handen. Hon svarade i stället med hur trött hon är på att Socialdemokraterna, fortfarande, försöker framställa sig som solen i svensk politik. Och meddelade i stället att S är välkommet att stödja en alliansregering.
Sen kunde Jonas Sjöstedt inte avhålla sig från att bubbla över. Han talade om de största oenigheterna i "denna regering", med vilka han menade Nato och budgetar "där de rikaste drar ifrån". Det är inte lätt att föreställa sig denne man, utgöra ett fortsatt underlag för nästa eventuella regeringsbildare från S.
Vad dominerade intrycket av partiledardebatten? Att den politiska menyn går numera att få i åtta nyanser av blått. Det sänks skatter, satsas på polis och försvar och efterlyses personligt ansvar i en tidigare okänd utsträckning. Det är naturligtvis lysande sett till sakpolitiken, allt fler har sett sprickorna i den rosa dröm om Sverige som varit förhärskande.
Nu har, får man nog anta, världens ankomst till Sverige i form av ett stort antal nyanlända, lett till att tidigare otänkbara ståndpunkter intas. Nu är det inte längre en högervisa att vi behöver en fungerande stat för att tillförsäkra både gamla och nya i Sverige ett liv som kan kallas rimligt. Det är en realitet i Sveriges riksdag. Det är bra, till och med mycket bra.
Vi har helt enkelt en öppning för ett tillnyktrat samtal, som vi inte sett maken till på decennier. Och det gör i sin tur att det inte är läge för "vad var det vi sa?" och andra omkväden som brukar värma gott. Nu är det slut med gräl och i stället tid för hårt politiskt arbete, säkert i kommande blocköverskridande överenskommelser. Om det skulle behövas.
Så vilken av de tre strömmarna är mest intressant? Det är samtalstonen. Nästa gång kan väl SVT sända ett civiliserat rundabordssamtal i stället? Så kan vi få mer om samhälle, partier och personer.
Jaha. Och hur gick det för Ulf Kristersson? Han klarade sig utmärkt. Som väntat.