Avtalen med USA och Nato är inte tillräckliga - Som Nato-medlem skulle Sverige effektivt bidra till freden ivårt närområde. Genom Natos fördragsbundna överenskommelser om ömsesidigt försvar skulle det verka starkt krigsavhållande på en potentiell angripare, skriver ett flertal debattörer.
Riksdagen godkände nyligen i bred enighet värdlandsavtalet med Nato. Regeringen har häromdagen också undertecknat en avsiktsförklaring om närmare militärt samarbete med USA.
Trots att Nato-avtalet framför allt handlar om ekonomisk-juridiska frågor har det blivit kontroversiellt. Missuppfattningar om avtalet har spridits, till exempel att det skulle innebära att Sverige tvingas acceptera att ta emot kärnvapen och bidra till anfallskrig mot tredje land. Säpo har noterat utländsk inblandning i denna desinformation.
Men värdlandsavtalet är mer än ett administrativt dokument. Det utgör ett bevis för att Sverige nu lämnat sin tidigare isolationistiska säkerhetspolitik och i stället är berett att aktivt bidra till freden iÖstersjöområdet. Vi ser detta både i pågående militära övningar och i det allt närmare svenska militära samarbetet med USA.
Samtidigt löper Sverige en risk med den nuvarande politiken. Å ena sidan är det nära samarbetet med Nato och USA som regeringen nu genomför ett viktigt bidrag till vår säkerhet och till en stabiliserande politik i närområdet. Amerikanska uttalanden tyder på en beredskap att, i eget strategiskt intresse, bistå Sverige om vi hotas.
Å andra sidan kan samarbetet med Nato och USA, i kombination med vårt säkerhetspolitiska utanförskap, leda till att en angripare ser oss som en del av fiendesidan - samtidigt som vi inte kan vara säkra på att våra vänner kommer att hjälpa oss vid ett angrepp. Det pågående bilaterala samarbetet med USA har också problem: amerikansk hjälp garanteras inte i något fördrag, om hjälpen kommer blir det främst på amerikanska villkor - som ytterst bestäms av den då sittande presidenten -och hjälpen kan komma för sent, eftersom ingen gemensam försvarsplanering genomförs.
Värdlandsavtalets största förtjänst är att det ger möjligheten att praktiskt genomföra vår nuvarande säkerhetspolitiska doktrin, det vill säga solidaritetsförklaringen från 2009. Denna har upprepats av alla regeringar sedan den antogs av riksdagen.
Solidaritetsförklaringen innebär i korthet att vi ska kunna hjälpa andra länder i händelse av angrepp mot dem, och att vi ska kunna få hjälp om vi attackeras. Syftet är att säkra det centrala svenska nationella intresset: att hindra att det utbryter krig i vårt närområde. Med dagens integrerade och globaliserade värld kommer alla konflikter i vår närhet att dra in oss. Det är naivt att tro att vi skulle kunna stå utanför en konflikt som drabbar våra grannar; av politiska, ekonomiska och militärgeografiska skäl kommer vi aldrig att kunna isolera oss. Som bekant är vårt land invävt i ömsesidiga beroenden med våra grannländer, särskilt de nordiska och de som är EU-medlemmar.
Detta innebär en stor skillnad från tidigare epoker, där det styrande nationella intresset ansågs vara att Sverige skulle kunna stå utanför krig i vårt närområde. Det kan vi inte längre, vilket gör att den gamla tidens isolationistiska säkerhetspolitik - definierad som "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig" - i dag är helt förlegad. Definitionen som sådan avskaffades officiellt redan 1992. De som fortfarande argumenterar enligt denna linje har missat hur mycket världen förändrats de senaste 25 åren.
Även om det aktuella hotet i Östersjöregionen inte motsvarar det sovjetiska, måste Sverige ha beredskap för motåtgärder. Försvarsministern menade nyligen att Sverige måste bedriva en effektiv avskräckningspolitik, tillsammans med EU- och Nato-länderna, för att hindra att någon stat inleder en militär konflikt i Europa. Avskräckning och krigsavhållande förmåga är i stort samma sak. Under det kalla kriget gick vår säkerhetspolitik ut på att avskräcka en angripare genom att göra det för kostsamt att invadera Sverige. Det var därför vi satsade runt 3 procent av vår BNP på försvaret, mot 1 procent i dag. Vi hade då möjlighet att ställa 800 000 man i vapen och det fanns förråd av bränsle, livsmedel och andra förnödenheter som skulle göra det möjligt att isolerat försvara oss själva. Men även då räknade vi med att behöva få hjälp av Nato-länder och förberedde länge detta i hemlighet.
I dag säger vi öppet att vi räknar med att försvara oss tillsammans med andra. Problemet är att vi lagt ner så stora delar av försvarsmakten att det kan bli svårt att få väpnad hjälp i tid. Även om vi skulle fyrfaldiga försvarsbudgeten skulle inte pengarna räcka för att skapa ett modernt försvar med förmåga att ensamt försvara hela landet mot en kvalificerad motståndare. Dagens kortvariga punktförsvar förändras inte i sin grund av den förstärkning av försvarsbudgeten som nu genomförs.
Värdlandsavtalet och USA-samarbetet är därför nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för den svenska försvarsmakten. För att den ska kunna verka krigsavhållande vore det avsevärt bättre om Sverige, helst tillsammans med Finland, fullvärdigt kunde delta i det militära sammanhang där alla våra närmaste grannar finns och genomför gemensam försvarsplanläggning. Som Nato-medlem skulle Sverige effektivt bidra till freden ivårt närområde, genom att Natos fördragsbundna överenskommelser om ömsesidigt försvar skulle verka starkt krigsavhållande på en potentiell angripare. I kombination med regeringens betoning på bilaterala relationer med USA och Finland har vi här nyckeln till ett modernt försvarskoncept.
Frank Belfrage
ambassadör
Tomas Bertelman
Staffan Carlsson
Lars Grundberg
Bengt Gustafsson
general
Catherine von Heidenstam
Ulf Henricsson
överste 1 gr
Johanne Hildebrandt
krigskorrespondent
Bo Hugemark
Diana Janse
ambassadör (tjl)
Jan Leijonhielm
Rysslandsexpert
Anders Milton
f d ordf Röda Korset
Johan Molander
Karlis Neretnieks
generalmajor
Stefan Olsson
fil dr
Sven-Olof Petersson
Tomas Ries
lektor FHS
Erik Rossander
generalmajor
Henrik Salander
Björn Skala
Katarina Tracz
chef Frivärld
Johan Tunberger
säkerhetspolitisk analytiker
Fredrik Vahlquist
Mike Winnerstig
Manne Wängborg