Carl Hvenmark Slarvar EU bort det östliga partnerskapet?

Senaste nyheterna om Nato

Carl Hvenmark Slarvar EU bort det östliga partnerskapet? - Det östliga partnerskapet är idag viktigare än någonsin. Sverige bör fortsätta driva på en hög ambitionsnivå inom EU-kretsen, skriver Carl Hvenmark.

WASHINGTON. Under det historiska nordiska toppmötet med president Obama i Washington för snart två veckor sedan fick gästerna möjlighet att cementera den breda samsyn som råder kring utmaningar som just nu riskerar att underminera den transatlantiska länken. I den djuplodande deklaration som antogs under mötet betonades konkreta ståndpunkter beträffande parternas engagemang kring humanitärt bistånd, klimatfrågor, migration men också vikten av att bibehålla sanktionerna gentemot Ryssland och det faktum att Nato utgör en grundbult i Europas försvarsförmåga.

I förbifarten nämndes även nödvändigheten av att fortsätta arbetet med EU:s östliga partnerskap, ett långtgående men likväl bortglömt instrument i unionens samlade verktygslåda för att stärka samarbetet, stabiliteten och den ekonomiska utvecklingen i grannskapet. Projektet inleddes under ett toppmöte i Prag 2009 efter ett aktivt pådrivningsarbete inom EU-kretsen från framförallt Sverige och Polen.

Den strategiska kärnan i detta partnerskap kan förenklat sammanfattas med en fras från Johannes Hahn, EU:s kommissionär med ansvar för regionalpolitik, som nyligen i ett tal i Washington betonade att EU "står inför valet att exportera stabilitet till grannländerna, eller importera instabilitet från samma region". Givet det drastiskt försämrade säkerhetsläget i Östersjöregionen och en markant upptrappning av konflikten i Donbas under våren är det nog få som idag kan tvivla på vikten av politisk och operationell konvergens mellan EU och grannländerna i öst.

Partnerskapet involverar sex länder: Ukraina, Moldavien, Georgien, Vitryssland, Armenien och Azerbajdzjan och omfattar ett omfångsrikt samarbete med alltifrån möjligheter till frihandels-och associeringsavtal med EU till viseringsfrihet, klimatfrågor och studieutbyten. Dessa växande exponeringsytor gentemot Europa sker i utbyte mot att länderna undergår djuplodande och stundtals smärtsamma samhällsreformer som syftar till att stävja institutionell korruption, öka insynen i och oberoendet inom rättsväsendet samt konkreta steg for att förbättra mänskliga rättigheter och stimulera makroekonomisk tillväxt.

Kort och gott kan man säga att det är EU:s mjuka makt när den är som bäst, där man genom en kombination av piska och morot skapar en ömsesidigt fördelaktig och långsiktig integrationsprocess mellan unionens 28 medlemmar och dess grannar i östra Europa och södra Kaukasus. Partnerskapets huvudfokus ligger på varje partnerlands bilaterala relation med EU, därutöver har ett multilateralt samarbete etablerats som en understödjande funktion. Som under EU:s medlemsförhandlingar med de tidigare militärdiktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland under 70-talet eller den nyss självständiga baltiska trion under 90-talet syftar processen till att generera långsiktig stabilitet och förutsägbarhet, trots kortsiktiga uppoffringar från båda parter.

Har man lyckats ännu? De positiva resultaten har kanske varit tydligast i fallet Georgien och till viss del även Ukraina, där man på kort tid tagit omfattande kliv framåt och genomfört viktiga institutionella reformer, vilket resulterat i både frihandelsavtal och associeringsavtal med EU. Moldavien har vacklat något i sin europeiska riktning, med växande tvivel under senare år huruvida politisk turbulens och djupt rotad korruption kommer att blockera landets chanser till fortsatta framsteg.

I fallet Azerbajdzjan, Armenien och Vitryssland är det tydligt att partnerskapet är begränsat till enskilda frågor och enbart utgör en av de många vektorer som tillsammans formar ländernas samlade utrikespolitik. Här finns i vissa fall även ett tydligt gasberoende gentemot Ryssland samt närvaro av rysk trupp att ta hänsyn till. Dock bör man samtidigt notera att länderna har varit motvilliga att ingå en djupgående politisk integration i den ryska motsvarigheten till det östliga partnerskapet, den så kallade Eurasiska unionen, och tydligt markerat att man vill begränsa dessa band till ett renodlat finansiellt samarbete.

I en sammanlagd bedömning är det emellertid tydligt att partnerskapet erbjuder en lösning på det politiska nollsummespel som länge bromsat upp utvecklingen i denna region. Trots att många utmaningar fortfarande består har denna grannskapspolicy åstadkommit betydligt mer på fem år än vad Barcelonaprocessen i EU:s södra grannskap levererat på 15 år och dessutom med betydligt mindre finansiella medel.

Då det idag florerar många myter om att EU:s initiativ ska ha kommit som en överraskning för Ryssland kan det vara värt att påpeka att kommunikationskanaler mellan Bryssel och Moskva etablerades på ett tidigt stadium för att undvika missförstånd. Ryssland var överlag relativt ointresserat av att medverka i den bredare grannskapspolitiken (ENP) som inleddes under ledning av Italiens forne premiärminister Romano Prodi under tidigt 2000-tal.

I fallet Ukraina hölls mer än ett 30-tal konsultationsmöten mellan EU-kommissionen och Ryssland från det att avtalsförhandlingarna med Kiev lanserades i mars 2007 tills dess att det över 2000 sidor långa utkastet för ett associeringsavtal var färdigt drygt fem år senare. Efter upprepade ekonomiska sanktioner och mer diskreta politiska påtryckningar valde Kreml till slut att pressa den tidigare Janukovitj-regimen att vägra skriva under avtalet, vilket utlöste de historiska massprotesterna på Majdan-torget.

Dock är det inte bara den externa geopolitiska kontexten som har förändrats på senare år; den interna dynamiken mellan EU:s medlemsländer går även i en alltmer isolationistisk och inåtblickande riktning. Den växande osäkerheten kring Brexit, Visegrad-ländernas alltmer motsatsfyllda agerande inom Europeiska rådet och det ökade inflytandet från missnöjespartier runtom i Europa har skakat om förutsättningarna för att bygga hållbara allianser mellan EU och grannländerna.

Folkomröstningen i Nederländerna har kastat en bekymrande skugga av tvivel över medlemsstaternas vilja att fortsätta en finansiell och politisk integrationsprocess med grannländerna i öst.

Det är viktigt att poängtera att detta inte påverkar det djupgående frihandelsavtalet (DCFTA) och att 27 medlemsländer redan ratificerat associeringsavtalet med Ukraina, vilket betyder att det nu är upp till Nederländerna att lägga fram ett förslag till hur man kan gå vidare. Men signalen är tydlig; det har blivit enklare för enskilda intressegrupper att skjuta ner kollektiva projekt inom EU-kretsen, ibland endast i syftet att göra sin röst hörd och plocka inrikespolitiska poäng.

Här behöver Sverige fortsätta att driva på arbetet, både för att betona vikten av att partnerskapet leder till kännbara förbättringar för vanliga medborgare i partnerländerna men också för att försvara den fundamentala grundtanken inom unionen: att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar. EU:s grannskaps- och utvidgningspolitik ser ut att förbli ett av vår tids mest strategiska instrument för att främja stabilitet och välstånd i regionen. Att tydligt markera dessa framgångar och bibehålla en fortsatt hög ambitionsnivå är i sig det bästa sättet att motverka inflytandet från de externa aktörer som vill se ett fragmenterat och svagt Europa.

CARL HVENMARK NILSSON är visiting fellow vid Europaprogrammet hos tankesmedjan CSIS i Washington, DC. Han har tidigare arbetat i UD och Försvarsmakten, och har en examen från Henry M Jackson School vid University of Washington, Seattle. Hans förra artikel handlade om Natos prioriteringar.

Källa - 2016-05-26 00:15

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Magnitskij-affären
  3. Nato övning norge
  4. Menscertifiering
  5. Demonstration NATO organisationer
  6. Försvaret värnkraft
  7. "strikt" @mail.dk
  8. Https://www.senastenyheterna.se/nato/norge-dammar-av-hemlig-ubatsbas-fran-kalla-kriget/
  9. "elizabeth" @mail.dk
  10. Militärövning gotland2017

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+