Därför behöver vi en krigsavhållande tröskelförmåga - Krister Andrén, om att den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande ligger fast trots all politisk retorik om ett nationellt försvar.
Det har snart gått ett år sedan försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft: Inriktningen av totalförsvaret
och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Rapportens huvudbudskap var glasklart: Sverige behöver ett robust och starkt totalt försvar - snarast!
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det borde valåret 2018 ha ruskat om politiken. Så skedde inte. Retoriken har visserligen ändrats till en entydig prioritering av nationellt försvar, men reellt ligger den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande fast. Försvarsanslaget ligger på rekordlåga en procent av BNP, långt under både Norges och Finlands. Detta är ohållbart.
Vad är det då som behövs, och varför?
Det nordiska området utgör idag en strategiskt sammanhängande gränszon mot Ryssland. Rysslands nukleära andraslagsförmåga har sin huvudbas på Kolahalvön som gränsar direkt till Finland och Norge. Dess skyddsintressen spänner över en stor zon i norr. Ryssland har en 170 mil lång landgräns mot Finland, Estland och Lettland. Sveriges militära svaghet ökar regionens sårbarhet och skulle i en kris öka Natos behov av tidiga förstärkningar till regionen.
Samtidigt har Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris förekomma en befarad Nato-förstärkning. Det kan till exempel gälla Gotland eller delar av norra Sverige. Det går knappast att överskatta styrkan i de stormaktsintressen som då skulle beröras. Småstaternas egna intressen skulle väga lätt.
Det svenska försvarets förmåga har alltså en mycket omedelbar innebörd för den regionala stabiliteten i en kris.
Efter att under nästan tjugo år ha varit glömt har begreppet "krigsavhållande tröskelförmåga" mot denna bakgrund åter blivit ett ledord i den svenska debatten. Vad det konkret innebär har dock hittills mera sällan berörts.
Formuleringen, att försvarets skall verka "krigsavhållande" går tillbaka till debatten om svenska kärnvapen på 1960-talet. Den angav en begränsad, men relevant ambition för ett svenskt konventionellt försvar. Småstaten Sverige skulle aldrig på egen hand kunna stå emot ett storanfall från en stormakt med kärnvapen. Svensk planering utgick explicit från att Sverige på samma sätt som övriga Västeuropa skyddades av USA:s kärnvapenparaply.
Eftersom huvuddelen av Warszawapaktens styrkor bedömdes vara uppbundna mot Nato på kontinenten, var det hot Sverige självt behövde kunna hantera bara en bråkdel av totalen. Det ansågs då som fullt möjligt för Sverige att ha ett försvar som skulle göra ett sådant angrepp oacceptabelt kostsamt. Ett svenskt konventionellt försvar mot mer begränsad stormaktsaggression sågs som ett möjligt och väsentligt bidrag, både till Sveriges säkerhet och till stabiliteten i Europa.
Förutsättningarna är idag mycket annorlunda, men slutsatsen att försvarets främsta uppgift är att verka avhållande mot olika former av begränsad stormaktsaggression är fortsatt relevant. Idag handlar det främst om begränsningar vad gäller karaktären av ett ryskt angrepp som uppfattas kunna vara möjligt, utan att riskera att Nato engageras på allvar.
Vad som ytterst skulle vara krigsavhållande avgörs inte av Sverige, utan av en rysk angripare i en okänd framtida situation. Ryssland behöver alltså kunna övertygas om att ett angrepp i Skandinavien skulle medföra en oacceptabel risk för ett stormaktskrig.
Detta är inte en problematik som är unik för länder utanför Nato, utan den gäller även våra Nato-anslutna grannländer. De dimensionerande hoten för Natos utsatta småstater är situationer där Nato av någon anledning är politiskt eller militärt försvagat. En ofta refererad norsk formulering är till exempel att Norges nationella förmåga behöver vara så stark att Ryssland inte kan uppfatta att det finns någon glipa mellan de hot som kan hanteras av Norge ensamt, och hot som skulle utlösa en samlad Nato-reaktion.
En småstats krigsavhållande tröskel består av fler olika samverkande delar. Grunden är en uthållig förmåga att direkt hejda själva angreppet (deterrence by denial). Den militärtekniska utvecklingen har, i kombination med den fortgående minskningen av småstaternas försvarsmakter och den ökande inneboende samhällssårbarheten, skapat förutsättningar för rysk kraftsamling som helt enkelt kör över ett småstatsförsvar. En småstats direkt hejdande förmåga har därför idag ofrånkomligen mycket snävare gränser än förr. Stormaktsaggression behöver därmed kunna motverkas även på andra sätt än de traditionella.
För att idag kunna ge en kraftsamlande stormaktsangripare verkligt kännbara uppoffringar behövs förmåga att verka mot ett bredare spektrum av känsliga mål (deterrence by punishment). Den tekniska utvecklingen gynnar i det avseendet även småstatens handlingsmöjligheter. Långräckviddiga och effektiva precisionsvapen mot olika typer av mål kan idag ge även en småstat offensiva möjligheter, som påtagligt kan höja både priset och riskerna för en angripare. Småstatens kvalificerade offensiva förmåga gör det nödvändigt för angriparen att vidta skyddsåtgärder som ökar kraven på angreppets omfattning.
Förmågan ger också svårkalkylerade förlustrisker och signalerar svårhanterade risker för utvidgning av konflikten. Sist men inte minst så ger den också försvararen möjligheter att snabbt reagera militärt mot angrepp på det egna territoriet, oavsett var detta inträffar.
Det allra viktigaste delen av avhållandetröskeln är den tröskel som den presumtive angriparens huvudmotståndare står för (extended deterrence). För småstaten är det därför vitalt att besitta egen förmåga att aktivt bidra till att Nato som helhet tidigt engageras aktivt och effektivt. Småstatens förmåga att själv hota ett brett spektrum av för angriparen känsliga och högvärdiga mål är i det sammanhanget centralt. Detta är ett strategiskt motiv såväl för Norges anskaffning av smygplanet JSF som för Finlands anskaffning av avancerade kryssningsrobotar.
Under det kalla kriget gav det starka svenska försvaret avgörande bidrag till stabiliteten i norra Europa. Genom att Sverige täckte Norges långa rygg mot öster, kunde Norge fredstida stormaktsnärvaro begränsas till förhandslagring av materiel. I övrigt vågade man i Norge lita på att i ett sent krisskede snabbt kunna ta emot förstärkningar. Den politiken har man i det nya läget - utan svensk ryggtäckning - behövt överge. Nu finns amerikanska marinkårsförband stationerade i Norge.
Motiven är givetvis fler än ett svagt svenskt skydd. Men det är ytterligare ett påtagligt tecken på att Sverige har anledning att noga analysera hur det svenska försvarets styrka faktiskt påverkar krisstabiliteten i vår del av världen och vår egen säkerhet.
KRISTER ANDRÉN är försvarsanalytiker som tidigare arbetat inom FOI, Försvarsmakten och Regeringskansliet. Han har bl a varit rådgivare till två överbefälhavare.
I en del 2 som publiceras 25/10 kommer kraven på det svenska försvarets tröskelförmåga att närmare konkretiseras.