Därför överger väljarna de små partierna - Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna ligger alla illa till i opinionsmätningarna. Det är tydligt att ett gemensamt problem för dessa partier är att de fjärmat sig från de ursprungliga ideologiska idéerna, och därmed kärnväljarna. Det skriver Lars Nordström, professor och liberal kulturpolitiker.
Under år 2018 kommer ett intressant val till riksdagen att äga rum. Sannolikt kommer ett förhållandevis stort främlingsfientligt parti - Sverigedemokraterna - att blockera en majoritets- eller minoritetsregering enligt den sedan många år vanliga blockpolitiken. Nya lösningar kommer troligtvis att behövas och vi i Sverige kommer att allt mer börja likna andra västeuropeiska länder, där det sedan länge funnits en vana att partier grupperas på olika sätt beroende på hur det har varit möjligt att bilda majoritetsregeringar.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det finns dock en annan fråga som också kommer att vara ytterst spännande i nästa val. För första gången i modern tid riskerar enligt dagens opinionsundersökningar tre partier att åka ur riksdagen. Miljöpartiet och Liberalerna har sedan något år tillbaka en klart nedgående trend och ligger nära fyraprocentspärren och Kristdemokraterna ligger fast och stabilt under denna gräns.
En central fråga är varför dessa tre partier hamnat i denna prekära situation. I den allmänna debatten har man behandlat varje partis låga opinionstal var för sig. I själva verket finns det en gemensam orsak till alla tre partiernas lägen.
De tre partierna har grundats utifrån en ideologisk övertygelse dit människor anslutit sig därför att de känner ett stort engagemang i en viss övergripande idémässig fråga. Miljöpartiet bildades bland annat som en förespråkare för kärnkraftsmotståndet och en allmän vilja att skydda miljön. Kristdemokraterna bildades som en reaktion mot en allmän sekularisering och en allt större svårighet att slå vakt om svaga i samhället. Folkpartiet/Liberalerna bildades som en frihetspådrivande kraft där det gällde att förena enskilt företagande med ett samhälle med stort socialt engagemang.
Vad som skett under senare år är att man allt mer fjärmat sig från de ursprungliga ideologiska idéerna. Låt mig ge några flagranta exempel.
Miljöpartiet har accepterat stora miljömässigt tveksamma förslag och när man till slut nyligen ställde en kabinettsfråga för sitt fortsatta deltagande i regeringen gällde detta huruvida en stor grupp ungdomar från Afghanistan skulle få stanna eller inte medan man inte tog samma strid om det tyska brunkolet. Kristdemokraternas politik har alltmer kännetecknats av hårda villkor i bland annat invandringsfrågor, fler poliser och ett starkare försvar. Det är svårt att se den kristna linjen i dessa ställningstaganden. På samma sätt har Liberalernas politik allt mer kommit att handla om liknande hårda frågor, såsom pengar till försvaret, Nato och utbyggd kärnkraft och när det gäller mer jordnära frågor är det en sänkning av skatten för höginkomsttagare som framhållits och inte för pensionärer.
De klassiska väljarna till dessa tre partier känner enligt min uppfattning inte igen sig. Det kan kanske invändas att man söker nya väljare men det har ju inte heller fungerat då de nämnda politiska idéerna ingår i de stora partiernas arsenal. Varför skulle man då välja ett av de små partierna när de stora är mer trovärdiga. Original är i allmänhet bättre än kopior. Till detta kommer att politiska uppfattningar och val ofta går i arv i familjer och vänkretsar. Känner de äldre kärnväljarna sig obekväma med sina gamla partiers politik smittar detta av sig på barnen och umgänget. Att tappa sin bas är därför livsfarligt.
Jag har själv arbetat politiskt under hela mitt långa liv och vill gärna i all ödmjukhet ge de tre små partierna ett par råd även om det kan synas något förmätet.
Det första är att se vilka frågor som man drev när respektive parti var väsentligt större än idag. Som exempel kan nämnas att Folkpartiet gick fram som mest när man lanserade eget rum inom vården och personliga assistenter, det vill säga renodlat socialliberala förslag. Miljöpartiet koncentrerade sig, liksom Centern, på kärnkraft och miljöförstöring, vilket hade djup förankring i kärngrupperna. Alf Svenssons KD var en symbol för vård av äldre, ett mjukare samhälle och en stark familjepolitik.
Om de tre partierna ska finnas kvar måste de därför finna frågor som knyter an till deras rötter. Till detta kommer för det andra att man helst skall vara ensam om att driva sin kärnfråga, det vill säga att vara tydlig och lätt att känna igen. Gärna kan man driva en fråga som de flesta andra är emot. För Miljöpartiet finns en uppsjö av rimliga krav man skulle kunna samlas kring, som till exempel en kraftig subventionering och utbyggnad av kollektivtrafiken även utanför storstadsområdena. KD borde slå vakt om sjukvården för de äldre och till exempel föreslå ett helt nytt system med fler små entreprenörer, vilka upphandlas efter kvalitetskriterier och där de boende får göra utvärderingar som sedan publiceras. Liberalerna borde istället för att avskaffa värnskatten driva att skatten för de med lägst pension slopas helt. Det borde finnas fler radikala förslag om bara partierna hade varit tillräckligt djärva och historiskt konsekventa.
Ett tredje tips är att vara öppen för alternativa politiska lösningar efter valet, givet att man får igenom de frågor man har prioriterat. Detta skulle göra Sverige mer flexibelt politiskt sett men också hota de två stora partiernas långvariga maktmonopol. Denna typ av politik fungerar i Norge, Danmark och Finland samt i många länder på kontinenten.
Sammanfattningsvis vill jag poängtera att den omställning jag förespråkar för de små partierna till stor del är baserad på uppfattningen att alla partier idag går i närmast samma skor och att de originella, framåtblickande, djärva men också traditionsbärande idéerna saknas. Till denna lite dystra bild hör också att människan i grunden är en kulturell varelse som bär på ett stort kulturarv. Som mångårig kulturpolitiker ser jag få exempel inom partierna på försök att binda samman det gamla med det nya. En av kulturpolitikens uppgifter är att förklara hur allt hänger ihop och samtidigt hur vi människor alltid sökt tänja dessa gränser. Kanske behövs ett allomfattande kulturparti i stället för de nu tre hotade partierna. Ett sådant parti skulle kunna knyta an till humanistiska, sociala och bildningsrelaterade traditioner. Sverige saknar i dag ett sådant parti.
Eller kanske skulle något av de små partierna våga satsa på en sådan folkbildningstradition i djupare mening, vilken till stor del funnits i svensk politik tidigare men som nu nästan helt försvunnit. Nu verkar inte minst de tre små partierna istället springa ifrån sin historia och tyvärr också sina väljare.
professor emeritus i kulturgeografi, liberal kulturpolitiker