Den nya högern är kompromisslöst anti liberal - Lars Ekeman, om den idémässiga kärnan hos de högerpopulistiska partierna i Europa.
Den liberala demokratin segrade inte. Ideologierna dog inte med kommunismens bankrutt 1989. Historien tog inte heller slut. Den nya högern - The New Right - är ett ideologiskt alternativ till liberalismen som har vunnit ett allt starkare inflytande i Europa. Den beskrivs ofta som populistisk med sitt anspråk på att företräda det "riktiga" folket mot eliten och med invandring/etnicitet som sin viktigaste fråga. Det är att inte förstå djupet i dess idémässiga innehåll.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I stort sett alla högerpopulistiska partier i Europa bärs idémässigt upp av tankar som kan hänföras till Den Nya Högern (DNH). Den rymmer i sin tur olika tankeriktningar, men som alla finns till höger om traditionell konservatism.
Ursprunget kan sökas i tankesmedjan GRECE (Groupment de Recherche et d´Etude Pour la Civilisation Européenne), som bildades av fransmannen Alain de Benoist - delvis som ett svar på 1968 års vänsteruppror. GRECE utmärks av en diskussion som är både filosofisk och ideologisk, och bärs upp av en politisk idé som hämtar sin inspiration från fascismen.
Visserligen ska det sägas att kriget (som en essens av nationalismen) och rasbiologin inte alls har samma framträdande roll i GRECE, men betoningen av den nationella och kulturella identitetens betydelse är densamma. Retoriken är dock mer hovsam och anpassad, jämfört med trettiotalets vokabulär.
Kontroll av "kulturen" är avgörande och handlar om att utveckla metoder för att förändra politiken och föra den åt höger. Inspiratören är paradoxalt nog en kommunist och marxistisk filosof, italienaren Antonio Gramsci. I sina anteckningar från tiden i Mussolinis fängelse åren 1929-1935 drar han slutsatsen att det är genom att vinna kampen om "kulturen" - berättelsen om det som varit, är och ska bli- som den politiska makten kan vinnas och samhället förändras.
Kultur i detta avseende betyder berättelsen om samhället, dess idé och delar, ursprung, myter, traditioner och historia. Det handlar om dagens verklighet och problem, likväl som vägen in i framtiden. Det är detta som formar berättelsen, och som i sin tur ska leda till omvärdering av de värden som bär upp samhället - från liberalismens individualism, universalism och marknad till tradition, nationalism, hierarki, familj och identitet.
Det handlar om att genom kulturpåverkan ändra perspektiven i samhällsdiskussionen. Att uthålligt påverka genom tidningar, radio, teve, på sociala medier och i böcker, men även genom museer, film, och övrig konst. Att låta staten blir fostrande. Allt med en folkgemenskap i fokus. Allt i strid med liberala grundläggande värden, där tilltron till statens neutralitet och individens förmåga att skapa sina egna värden i respekt för andra individer, är en av det mest centrala.
Gemensamt för DNH är den kompromisslösa kritiken av den liberala, postmoderna världen. Den har inneburit en nivellering av livskvalité och ha skapat brist på mål och mening och därmed en alltmer ökad nihilism. Europas civilisation och kultur har eroderats. Man vänder sig emot universalism, globalisering och den konsumistiska, extremt individualiserade livsstil som detta ger upphov till. Marknaden och penningens makt står över andliga värden. Internet skapar en fragmentiserad uppfattning om verkligheten.
Globaliseringen och den liberala hegemonin har medfört att kunskap om det förflutna och dess historia har gått förlorad. Människan saknar därmed medel att kunna förstå tillvaron och förmåga att göra rätt val för framtiden. Därför är det statens ansvar att inordna individen i en gemenskap och skapa sammanhang.
Medborgarna ska fostras i att acceptera värdet av tradition och gemensam identitet. Samhället ska förändras i en mer hierarkisk, traditionell och i förlängningen, auktoritär riktning. Som i Polen eller Ungern. Eller, för den delen, i Ryssland.
DNH utvecklar sin diskurs och växer stadigt i form av politiska filosofer, kulturskribenter, journalister, och politiska partier. Så också i Sverige. Även om Sverigedemokraterna vill beskriva sig som socialkonservativt, framträder släktskapet tydligt i deras principprogram där det till exempel slås fast att partiet:
"inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket".
Sverigedemokraterna ser "nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet" och "i statens kärnuppgifter ingår värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart".
Det är också mot den bakgrunden som SD:s motstånd mot svenskt Nato-samarbete ska ses, liksom det programfästa målet att säga upp Sveriges medlemskap i EU.
Att alt-right och Steve Bannon har gjort entré på den europeiska scenen understryker allvaret i utmaningen från högerextremismen. Det understryker också behovet att bättre förstå varför dess analys av de problem som möter nutidsmänniskan uppenbarligen träffar så många. Det är också hög tid att liberalismen i mer tydliga ideologiska termer ifrågasätter högerextremisternas idéer och det samhälle som blir resultatet av dessa.
Samtidigt krävs begrundan över de sammanhang som format det nutida Europa. Den liberala idén kan, ska och måste kritiseras. Det är bara därigenom som den kan utvecklas - och i sin förlängning leda till förnyelse av sakpolitiken. Utan en sådan diskussion lär det bli svårt att övertyga dem som nu känner främlingskap att ge sitt stöd till ett liberalt och demokratiskt Europa.
LARS EKEMAN är tidigare generalsekreterare för Folk och Försvar.