Det är som om Stefan Löfven inte förstår allvaret - Det tog fyra månader efter riksdagsvalet att få en ny regering - både gammal och med nya stödpartier. Om den blocköverskridande konstellationen kan man säga mycket. Till exempel att tryggare skulle man kunna vara.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Sommaren 2017 valde Anders Ygeman att lämna posten som inrikesminister - i stället för att fällas i en misstroendeomröstning i riksdagen. Det var i kölvattnet av Transportgate som de fyra allianspartierna markerade missnöje. SD var för sin del berett att stödja misstroendeförklaringen.
Att Ygeman nu har gjort comeback i regeringen ger en föraning om hur samarbetet med S kommer att gestalta sig för Centerpartiet och Liberalerna. Förödmjukelsen understryks av att varken Annie Lööf eller Jan Björklund har haft några invändningar.
Det blir snudd på komiskt när Ygeman i rollen som infrastrukturminister har fått säkerhetsskandalen i Svenska kraftnät på halsen. Mindre roligt men typiskt, är det förstås att Ygeman betecknar den som "ganska allvarlig" och att förtroendet för generaldirektören kvarstår.
Det är inte utan att man undrar över vilka slutsatser som regeringen Löfven I drog av säkerhetsbristerna i Transportstyrelsen eller, för den delen, sin egen bristande säkerhetskultur. En slutsats som i alla fall inte drogs var behovet att återställa krisorganisationen i regeringskansliet så att statsministern igen blev ytterst ansvarig. Inte heller nu gör Stefan Löfven den förändringen.
Till de förändringar som inte sker med Löfven II hör också försvarsberedningens starka anmodan i rapporten "Motståndskraft", att föra över ansvaret för det civila försvaret från justitie- till försvarsdepartementet. I stället för att vara ansvarig för totalförsvaret förblir alltså Peter Hultqvist bara "militärminister".
Detta trots att uppförsbacken när totalförsvaret ska återuppbyggas är brant nog ändå. Men det är som om Stefan Löfven inte förstår allvaret.
I regeringsförklaringen sägs att den nationella säkerhetsstrategin ska genomföras, men i själva verket saknar den strategin strategi. Det blir mest på låtsas, som fallet med det säkerhetsråd som inrättades 2014.
Trots att hot och risker hopar sig - globalt, regionalt och i närområdet - verkar det inte som om detta tränger in. I stället skapas osäkerhet på egen hand. Under förra mandatperioden stretade Löfven I mot Alliansen i fråga om nivån på försvarsanslaget - och om övergångsbudgeten hade antagits skulle ÖB vara i full färd med planering för sänkt försvarsförmåga.
I regeringsförklaringen sägs att försvarsanslaget ska höjas successivt för att stärka Sveriges militära förmåga. I stället för ett till intet förpliktigande (och man kan ana hur det låter i försvarsberedningen), borde beskedet ha varit en anslutning till de borgerliga partiernas uttryckliga vilja att låta försvarsanslaget växa till 2 procent av BNP.
Det skulle också ha bidragit till att staga upp den allianslösa säkerhetspolitiken som ju inte har Nato som ankare utan Donald Trump. Det är ju bara det "språket" som Trump förstår.
Tf