Emanuel Örtengren Säkerhet är nyckeln till Vita huset - Det finns möjligheter till ett fortsatt nära samarbete mellan Sverige och USA under Trump, men regeringen måste prioritera andra områden än under Obamas presidentskap, skriver Emanuel Örtengren.
Nyligen anordnade tankesmedjan Center for Transatlantic Relations ett seminarium i Washington, DC på temat Rethinking U. S. -Nordic Cooperation. En rad nordiska talare medverkade i paneldiskussionen. Trots det stora antalet seminarier som pågår dagligen runtom i den amerikanska huvudstaden fanns ett märkbart intresse, inte minst bland representanter från amerikanska utrikesdepartementet, att få ett nordiskt perspektiv på möjligheterna att samarbeta med Trump-administrationen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Kanske beror detta intresse på att de nordiska länderna har ett gott rykte i Washington och ses som “problemlösare, inte problemskapare", som den före detta isländska diplomaten Erlingur Erlingsson uttryckte det under seminariet.
Under Obama hade USA och de nordiska länderna en synbart god relation. Detta framgick tydligt i maj 2016 när de nordiska statsministrarna gjorde ett gemensamt statsbesök till Washington. Under detta besök fick de nordiska länderna beröm från president Obama, som kallade den nordiska samhällsmodellen för ett föredöme och betonade att det rådde en samstämmighet mellan honom och de nordiska statsministrarna i en lång rad frågor.
Med Trump som president har de omständigheterna förändrats. Trumps politik är protektionistisk och inåtvänd på ett sätt som inte är särskilt nordiskt. Men under den skarpt mediebelysta ytan tyder mycket på att förhållandet mellan USA och de nordiska länderna alltjämt är gott.
Ian Campbell, direktör vid det amerikanska utrikesdepartementets avdelning för Norden och Baltikum, påpekade i en kommentar efter paneldiskussionen att regeringens prioriteringar må ha skiftat, men att arbetssättet inom den amerikanska byråkratin är detsamma som tidigare. USA är fortfarande öppet för samarbete, och ser Sverige och de övriga nordiska länderna som naturliga samarbetspartners.
Att samarbeta med USA - världens enda supermakt politiskt och militärt såväl som ekonomiskt och kulturellt - är ofrånkomligt. USA är Sveriges tredje största exportmarknad och den främsta garanten för säkerhet i Östersjöregionen. Frågan är därför hur de nordiska länderna ska utnyttja den i grunden välvilliga amerikanska inställningen till samarbete och vinna Trump-administrationens öra?
Först och främst måste de nordiska regeringarna inse att omständigheterna har förändrats och att nya frågor måste prioriteras i det nordisk-amerikanska samarbetet. Främst bland dessa nya nyckelfrågor är säkerhet, vilket Frivärlds Katarina Tracz framhävde i sitt inledande anförande. Ett land som förstått detta är Estland, vars främsta selling point i möten med amerikanska regeringsföreträdare är att de avsätter två procent av BNP till försvarsutgifter, i enlighet med NATO:s överenskommelser.
Sverige är förstås inte NATO-medlem, men kan med fördel framstå som en pålitlig partner som bidrar till att trygga Östersjöregionen och USA:s baltiska allierade i området. Stödet för försvar av de baltiska länderna är stort i USA, såväl bland ledande republikaner som bland amerikanska väljare: 52 procent av alla väljare (och 56 procent av alla Trump-anhängare) stödjer förslaget att skicka amerikanska trupper till Baltikum i händelse av en rysk invasion.
I det sammanhanget framstår regeringens stöd för FN:s tandlösa avtal om kärnvapenförbud, som kan äventyra Sveriges värdlandsavtal med NATO, som icke trovärdigt. Tillsammans med Isabella Lövins indirekta hån mot Trump i sociala medier visar det på en anti-amerikanism som riskerar att förstöra Sveriges möjligheter att samarbeta med USA på flera områden. Det utgör också en kontrast till hur våra grannländer har handskats med den nya administrationen.
Finlands regering har exempelvis varit mindre idealistiskt och mer realistiskt i sina bedömningar av kärnvapenavtalets konsekvenser. Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen var bland de första europeiska ledarna att besöka Trump i Washington, och var tydlig med sitt budskap att “USA kan räkna med oss". Den svenska regeringen bidrar i stället till att skapa en bild av en splittrad västvärld, vilket spelar andra aktörer - inte minst Putin - i händerna.
Betyder det att den svenska regeringen ska sluta prata om exempelvis klimatfrågan med amerikaner? Nej, inte alls. Men i en tid när den amerikanska regeringen består av ett antal klimatskeptiker och affärsmän med annat fokus är det svårt att diskutera dessa frågor på ett konstruktivt sätt på den federala nivån. Däremot är en rad amerikanska städer och delstater - ofta lika folkrika som europeiska länder - fortfarande fast beslutna att leva upp till villkoren i Paris-avtalet. Det finns därför utmärkta möjligheter att föra produktiva samtal om klimatfrågor med amerikanska borgmästare och guvernörer.
Nyckeln till samverkan med Trump-administrationen stavas säkerhet. Att hjälpa USA att trygga Östersjöregionen ligger också i vårt eget intresse: även en begränsad konflikt i vårt närområde skulle med stor sannolikhet leda till att Sverige drogs in (och i det fall Sverige kunde stå utanför konflikten ändå få negativa konsekvenser för svensk ekonomi). Och om försvarsministern Jim Mattis och fler av Trumps närmaste rådgivare ser hur USA får ut något konkret av att samarbeta med Sverige för att trygga Östersjöregionen kan det kanske öppna dörrar för samarbeten i traditionella svenska och nordiska hjärtefrågor.
EMANUEL ÖRTENGREN är Visiting Fellow på Center for Transatlantic Relations vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies.