En dröm värd att slåss för

Senaste nyheterna om Nato

En dröm värd att slåss för - I en hastighet av 790 respektive 950 kilometer i timmen flög American Airlines Flight 11 och en stund senare United Airlines Flight 175 rakt in i den amerikanska drömmen på morgonen den 11 september 2001. En halvtimme senare flög ett tredje plan in i Pentagons västra fasad, och ett fjärde plan kraschade på ett fält i Pennsylvania, förmodligen på väg till Washington. 3 000 människor dog i den koordinerade attacken.

Femton år efteråt vet vi två saker: att kriget mot terrorism inte gick att vinna i en handvändning, utan sannolikt är något den fria världen kommer att få utkämpa under överskådlig tid framöver. Men vi vet också att den amerikanska drömmen alltjämt lever, och inte gick att krossa så enkelt.

Jag bad ett tänkande sällskap på ett seminarium härförleden helt fritt associera kring USA. Ett axplock av det spontant tänkta: Frihet. Karl-Oskar. Super Bowl. Bättre än man tror. Högt välstånd. Social rörlighet. Hamburgare. Clint Eastwood. Demokrati. Kultur. Stark militärmakt. Disney. New York. Möjligheter. Hollywood. Trump. Världspolis. Bilar. Fantastisk natur. Smältdegel. Individualism. Peanutbutter Chocolate. Hårt hållna arbetsplatser. Hierarkier. Innovation. Silicon Valley. Unicorns. Coca-Cola. Harvard. Rock-n-roll. Hip hop. Felskruvad mediebild i Sverige. Vilda västern. John Wayne. Mer socialistiskt än man tror. Cowboys och indianer. Öl. Bourbon. Kvinnor är chefer. Övervikt. Mexikaner. Dynamiska städer. Man får vara excentrisk. Optimism. Service. Byråkrati.

I den efterföljande diskussionen blev kontraster ett återkommande tema. Världens briljantaste - och idiotiska. En enorm tolerans - och intolerans. Och så fenomenet Trump förstås, som i många länders medierapportering, inklusive den svenska, är så dramaturgiskt oemotståndligt att det riskerar störa ut allt annat.

Fabian Wallen, den enda i sällskapet som nu är bosatt i USA, har inget till övers för Trump eller hans politiska budskap, men ser heller inte ett eventuellt tillträde som världens undergång; USA har en konstitutionell maktdelning som fungerar som visst skydd mot alltför orimliga politiker. Han föredrar, i likhet med James K. Glassman, tidigare nära medarbetare till George W Bush och chef för den policytankesmedja som bär dennes namn, att Hillary Clinton vinner så att republikanerna hinner skifta hamn under nästa mandatperiod för att sedan komma igen med en värdigare kandidat.

För egen del är "genans" det ord som kommer närmast att uttrycka de känslor jag har inför presidentvalet. Ett land som i så många avseenden bevisat att det går att skapa en stark meritokratisk kultur utifrån en befolkning som är så socialt, kognitivt och idémässigt diversifierad och mångfacetterad. Och som försätter sig i detta prekära läge där inga presidentkandidater nog tidigare varit så impopulära som dessa två som det nu står mellan; den ena från en av de starka politiska adelsfamiljerna vilket bara i sig utmanar den meritokratiska tanken, den andra en person som har fört och uttalat sig på ett sätt som det är omöjligt att känna något annat än avsmak inför.

Vem som blir USA:s nästa president är förstås ingen liten fråga, inte minst med tanke på rollen som nämnda "världspolis". Den rollen är föremål för ständig debatt och har givits en framskjuten position i de talrika attacker Trump har gjort gentemot utrikesminister Clinton. Effekterna av Trumps uttalande om att han inte såg det som självklart att Natomedlemmen USA hade skyldighet att försvara Baltikum vid en rysk attack, bekräftar betydelsen av vem som håller fingret på avtryckaren.

Men USA är så oändligt mycket mer än dess framtida president, oavsett vem det blir. Det är alltjämt det land i världen som frambringar flest Nobelpris. Där finns 15 av 20 världens bästa elituniversitet. Det är alltjämt världens rikaste bland de stora länderna och världens starkaste militärmakt. Det är ett land med starka institutioner, även om identitetspolitikens intåg på amerikanska universitet förskräcker. Och det är alltjämt det land dit flest av dem sneglar, som har ambition och förmåga, men inte känner att de kommer till sin rätt där de befinner sig.

Sverige har förlorat många talanger till USA; för några år sedan intervjuade jag några av dem som tröttnat på att de med sin invandrarbakgrund inte kunde finna någon svensk motsvarighet till den amerikanska drömmens credo; att alla medborgare och invånare kan bli framgångsrika utifrån sina förutsättningar, oavsett samhällsklass. Och att det viktiga är vart du är på väg, inte var du kommer ifrån.

Drömmen lever än, men är föremål för debatt. Gästledarbloggaren Janerik Larsson intervjuade i maj Kristen Soltis Andersson, analytiker på företaget Echelon Insights i Washington DC, som menade att uppfattningen hos den generation som går under benämningen millenials, de som är födda mellan 1980-2000, är att den amerikanska drömmen inte är lika levande längre. "Piketty [fransk vänsterekonom som haft stort genomslag i debatten] har också haft en betydande effekt på föreställningen att det inte lönar sig att slita hårt, att man sitter fast utan utsikt till belöning. "

En studie från 2014 utförd av forskare för NBER, The National Bureau of Economic Research, visar att inkomstojämlikheten förvisso har ökat, men chansen att klättra upp för dessa inkomststeg (relativt vad föräldrarna tjänar) har inte minskat för dem födda 1986 jämfört med dem födda 1971. På grund av ökade skillnader i inkomst, blir dock konsekvenserna av vilka föräldrar man föds som barn till, i dag större. En aspekt på förutsättningarna för social mobilitet som det finns all anledning att ta på allvar.

Även om millenials-generationen är präglade av terrorattacken den 11 september och finanskrisen 2008, och från dessa bär med sig tämligen svåra upplevelser, "tror de på sin egen generation och ser fram emot att ta över", säger Kristen Soltis Andersson. Hon pekar också på att samhällsdebatten upplevs mer tillgänglig idag än tidigare, mer meritokratisk eftersom informationsflödet inte längre kan kontrolleras av traditionella grindvakter.

Det är en turbulent tid vi lever i. För USA extra så. För som historikern Robert Kagan tidigare formulerat det: alla stora problem i världen som inte blir lösta, blir till slut USA:s problem. Men det finns ingen anledning att tro något annat än att detta land kommer att kunna ta sig vidare oavsett vem som slår sig ner i ovala rummet senare i höst eller om fyra år.

För denna sak talar landets förmåga som comeback kid, att de talar världsspråket, har världens största hemmamarknad, ett avspänt förhållande till konkurrens, odlar en vinnarkultur och berikas av en mångfald ingen annan kommer i närheten av.

Det kan man tänka på särskilt i dag. Ja, terroristerna kapade planen och släckte mångas liv. Men de vann inte.

LÄSTIPS: Följ Janerik Larssons gästledarblogg Larsson läser, som erbjuder en av de mest frekventa och uppdaterade bevakningarna om amerikansk debatt i Sverige.

Källa - 2016-09-11 07:30

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Magnitskij-affären
  3. Nato övning norge
  4. Menscertifiering
  5. Demonstration NATO organisationer
  6. Försvaret värnkraft
  7. "strikt" @mail.dk
  8. Https://www.senastenyheterna.se/nato/norge-dammar-av-hemlig-ubatsbas-fran-kalla-kriget/
  9. "elizabeth" @mail.dk
  10. Militärövning gotland2017

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+