Ett nytt kallt krig pågår minst lika farligt - Efter tjugofem års liberal internationalism och interventioner krävs nu besinning och en insikt i att det gamla säkerhetsdilemmat återigen skapar farliga situationer kring USA, Nato och Ryssland. Det skriver Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning.
För många läsare har säkert minnet av det kalla kriget bleknat medan andra är för unga för att ha upplevt det. Den existentiella frågan om kärnvapenkrig har fallit i skymundan och det senaste kvartsseklet har fokus i stället varit på lokala inbördeskrig, statskollaps och terrorism. Även på universiteten hamnade de gamla teorierna och problemställningarna i skymundan. Tyvärr har vi nu fått ett nytt kallt krig som är minst lika farligt som under de låga fryspunkterna i det förra.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Den gången gick skiljelinjen i Berlin, nu går den vid Rysslands gräns. Den gången fanns heta linjen och upparbetade kommunikationer alltsedan Kubakrisen 1962. Nu har vi brutna diplomatiska kontakter. Den gången fanns en aktiv debatt om säkerhetsdilemmat och medvetenhet om riskerna. Nu saknas debatt och medvetenhet och i stället ser vi en utbredd russofobi i säkerhetsetablissemang, politiska kretsar och media. Vi har två pågående ’proxykrig’ där Ryssland och USA/Nato är djupt involverade: Syrien och Ukraina. Risken för misstag, förekomsten av nya oreglerade vapensystem, och det frusna diplomatiska läget har försatt oss i en mycket farlig situation.
Låt oss ta temperaturen på den senaste tidens utveckling. Den 28 september uttalar USA:s inrikesminister Ryan Zinke att den amerikanska flottan har kapacitet att genomföra en handelsblockad mot Ryssland. Det ryska svaret: detta skulle motsvara en direkt krigsförklaring. I sitt tal till FN den 28 september sade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att traditionell diplomatisk kultur har ersatts av hot och förolämpningar och krävde att USA och Nato skulle sluta hota Ryssland. På tisdagen den 2 oktober kom ett uttalande från USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison om att USA kan "slå ut" ryska missiler som de anser vara i strid med INF-avtalet från 1987. Det ryska svaret var skarpt samtidigt som man påtalade att man hade problem att tolka uttalanden högre upp i beslutskedjan (sannolikt med syfte på Zinke och säkerhetsrådgivaren John Bolton) om vem som faktiskt talar för USA. Hutchison backade sen från sitt uttalande, men skadan var redan skedd.
I en artikel i SvD (23/7) varnade jag för den situation som har uppstått och för hur hatet mot Trump och Putin riskerar att överskugga förmågan till nyktra säkerhetspolitiska och diplomatiska bedömningar. Jag påtalade också vikten av att toppmötet mellan Trump och Putin hölls trots det starka motståndet mot detta inom amerikanska politiska kretsar och västerländska säkerhetsetablissemang. Från rysk sida ställer man sig nu frågan om Trump faktiskt har full kontroll över den amerikanska säkerhetspolitiken eller om det finns andra svårkontrollerade krafter som önskar en direkt konfrontation med Ryssland. Försöken från såväl det demokratiska partiet som från den republikanska nykonservativa högern att omöjliggöra en dialog med Ryssland är mycket farliga.
På "marken" finns avsevärda risker för misstag, särskilt i de pågående krigen i Ukraina och Syrien. En rad incidenter har skett där eskalering kunnat undvikas främst genom återhållsamhet och upprätthållen kommunikation. Samtidigt sker en militär uppbyggnad. Ryssland har i början av oktober placerat luftvärnsrobotar av typen S-300 i Syrien, vilket från USA kommenterats som "allvarlig eskalering". För några veckor sedan, den 9 september, skickade nio pensionerade amerikanska underrättelseofficerare ett brev till president Trump där de varnade för det redan då spända läget i Syrien och uttryckte oro att Trump inte fick fullständig information från sina rådgivare. De varnade också för att Trumps rådgivare underskattade rysk militär förmåga. Slutligen varnade de för att man i Kreml inte kunde vara säker på att Trump hade full kontroll över USA:s säkerhetspolitik.
Under det förra kalla kriget blev studenter i internationella relationer hårt skolade i det så kallade säkerhetsdilemmat från den realistiska skolan. Den realistiska teorin utgår från att det internationella systemets viktigaste aktörer är stater och att det saknas en övergripande världsregering. Avsaknaden av regering innebär en de facto anarki, vilket i sin tur gör att staterna i första och sista hand själv måste ta ansvar för sin överlevnad. Därför skapar de för detta ändamål militära förmågor. Säkerhetsdilemmat bestod i att den ena statens rustning för försvarssyfte automatiskt tolkades som aggressivt av dess motpart. Detta var också en (av flera) förklaringar till kapprustning. Under det kalla kriget fanns en stor medvetenhet om detta problem vilket ledde till fokus på diplomati, förtroendeskapande åtgärder, fredspolitik och en levande säkerhetspolitisk debatt. I dag tycks denna bortglömd. Men efter tjugofem års liberal internationalism och interventioner krävs nu besinning och en insikt i att det gamla säkerhetsdilemmat återigen skapar farliga situationer.
I en okontrollerad eskalationskedja är det typiskt att motpartens senaste handling tolkas som aggressiv och i behov av en motåtgärd.
Den 2 oktober annonserade Natos generalsekreterare att Nato kommer att genomföra den största militärövningen sedan kalla kriget. Delar av denna kommer att pågå i Östersjön och en del i Norge. Detta sker bara några veckor efter en rysk omfattande militärövning, Vostok-2018 (Öst-2018), som innefattade 300 000 soldater och för första gången samövningar med Kina. Den ryska övningen var del i en serie stora övningar som hålls regelbundet. Militärövningar i sig är inget egendomligt utan snarare en del av normalbilden. Men de ökar alltid risken för incidenter och missförstånd. Mot bakgrund av de nu iskalla relationerna, de brutna diplomatiska förbindelserna, de pågående sanktionerna mot Ryssland, från EU och USA, det allt tuffare språkbruket och de två pågående konflikterna där Ryssland och USA/Nato står på olika sidor är det dags att vakna upp och börja fokusera på allvaret och riskerna. En del av problemet är den ovan nämnda ökande russofobin såväl som hatet mot de båda presidenterna. Men det spelar här ingen roll vad man tycker om Ryssand eller om Putin. Det viktiga är att man förstår det klassiska säkerhetsdilemmat och förhåller sig till det.
Det bästa en ny svensk regering kan göra nu är att förpassa Margot Wallströms feministiska utrikespolitik till historiens skräpkorg och i stället verka inom EU för en avspänning, en ny Détente, i relationerna till Ryssland.
Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet (undervisar bland annat i internationella relationer och Rysslandstudier), seniorforskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, har även tidigare arbetat som diplomat