Europa behöver ta större ansvar för sin egen säkerhet - Hans Wallmark och Karin Enström, om att centrala fokusområden för Sverige bör vara närområdet, en öppen och transparent försvarsmarknad och ett fortsatt starkt samarbete med USA och Storbritannien.
Björn Fägersten och August Danielson från Utrikespolitiska institutet skriver på Säkerhetsrådet om Sveriges ambivalenta inställning till EU:s försvarssamarbete. De senaste två åren har just denna fördjupning onekligen tagit fart på allvar i svallvågorna efter Brexitbeskedet. Tyskland och Frankrike har drivit på, om än utifrån två mycket olika utgångspunkter.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Från svensk sida har de rödgröna varit sena på bollen, men även Moderaterna och andra partier har en hemläxa att göra. Till syvende och sist så är det dock regeringens ansvar, med de resurser man kan dra på både i Stockholm och i Bryssel, att formulera en svensk agenda utifrån nationella utgångspunkter för vårt deltagande och bidrag. Detta särskilt med tanke på att det har varit tydligt en tid att samarbetet varit på väg att bli mer konkret.
Tydligt märktes denna loja inställning i samband med att riksdagen behandlade förslaget om svenskt deltagande i det permanenta samarbetet PESCO. Inte en minister på plats för att delta i debatten!
Sverige kan bättre än så. Det bör ligga i vårt intresse att på relevanta sätt vara med och utveckla försvarssamarbetet. Särskilt i ljuset av att Sverige har deltagit i alla EU:s militära och civila krishanteringsinsatser, att vi har resursstarka och erkända försvarsmyndigheter som FMV och FOI samt att vi är ett av fem länder i världen som kan utveckla och bygga stridsflygplan, ytstridsfartyg och ubåtar.
Utvecklingen av EU:s försvarspolitik sker i ett skede av säkerhetspolitisk oro i Sveriges närområde. USA har på ett kraftfullt sätt bidragit till den förstärkta militära närvaron i östra Europa som ett resultat av den ryska aggressionen mot Ukraina. Men på sikt så kommer USA:s fokus flyttas mer och mer mot Asien. Europa kommer att behöva ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Rätt utformat kan detta arbete förstärka den transatlantiska länken som spelar en avgörande roll för att värna freden och säkerheten i Europa.
USA efterfrågar, på goda grunder, väsentligt större försvarsansträngningar av Europa. Därför är det bra att det europeiska försvarssamarbetet fördjupas både inom EU och Nato.
Att EU inte ska duplicera det Nato gör bör vara en grundprincip, men det behöver inte betyda att all överlappning är av ondo. Det är bra att kompetens att hantera vissa frågor som till exempel hybridhot, strategisk kommunikation och cybersäkerhet finns både hos Nato och EU. Sedan 2016 finns det också en gemensam deklaration mellan EU och Nato där principer för det framtida samarbetet lagts fast.
Multilateralism är en naturlig utgångspunkt för ett relativt litet land som Sverige. Moderaterna bejakar uppbyggandet av nya institutioner om det styrs av reella behov och baseras på en tydlig gemensam målsättning. När det gäller försvarssamarbetet är det relevant med tanke på att nya resurser kommer att tillföras och att det finns efterfrågan av mer samordning och samarbete. I sammanhanget är det dock centralt att Sverige för en dialog och bygger allianser med likasinnade länder för att vi på allvar ska kunna vara med och påverka.
På den här punkten finns det skäl att oroa sig för att regeringen drar benen efter sig och inte förmår forma mönster av samarbete i vårt Europa.
I substans måste Sverige bli bättre på att formulera vad som är vårt nationella intresse. Centrala fokusområden för Sverige bör vara närområdet, en öppen och transparent försvarsmarknad och ett fortsatt starkt samarbete med USA och Storbritannien.
Moderaterna har tidigare pekat på att samarbetet med europeiska länder som utsätts för ryska påtryckningar och aggression bör stärkas. Det kan handla om samverkan för att stärka motståndskraften mot hybridhot som när det gäller informationskrigföring och cyber- och energisäkerhet. Kan Sverige och EU bidra till att skapa stabila stater i vårt grannskap stärker vi även vår egen säkerhet. Vi ställer oss även positiva till svenskt deltagande en framtida fredsfrämjande insats i Ukraina så länge det inte sker över huvudet på regeringen i Kiev utan i aktivt deltagande med det land som nu utsätts för rysk aggression.
Det finns en stark försvarsindustriell bas i Sverige som har behov av att dela utvecklingskostnader genom export och samarbete med andra länder. Den försvarsindustriella basen utgör också en del av vår samlade försvarsförmåga. För att säkra denna bör Sverige verka för en öppen och transparant försvarsmarknad där även mindre aktörer får marknadstillträde och får konkurrera på samma villkor som företagskoncernerna i de stora medlemsländerna.
Den svenska staten måste också bli bättre på att stödja forskning och innovation inom försvarssektorn. Här bör vi vara aktiva för att svenska företag och försvarsmyndigheter ska kunna få del av medlen i EU:s försvarsfond. Det är notabelt att den svenska regeringen med sådan utstuderad skicklighet lyckats undvika allt med sådan industrikoppling när intresse anmälts för den första omgångens framtidsprojekt inom PESCO.
Sverige ska också vara en stark röst för öppenhet och bredd. Vi har nu och i framtiden viktiga vänner och allierade utanför EU. Det finns ingen anledning att i framtiden stänga ute Storbritannien från försvars- och säkerhetssamarbetet lika litet som exempelvis Norge eller USA.
Att Sverige inte kunde presentera något projekt som på allvar kunde konkurrera om att bli antaget som ett PESCO-projekt är ett svaghetstecken. Dialogen mellan försvarsdepartementet, Försvarsmakten, FMV och den svenska försvarsindustrin måste bli bättre och mer framtidsinriktad om Sverige ska kunna vara med och konkurrera om de pengar som ligger i EU:s förmåge- och forskningssamarbeten.
Ytterst handlar det om kortsiktigheten i försvarspolitiken. Fokus har de senaste åren legat på hur Försvarsmakten ska kunna täcka upp för brister och problem på kort sikt. Under den senaste försvarsbeslutsperioden har extra resurser tillförts vid flera tillfällen. Trots detta så uppkommer ständigt nya resursbehov. Politiken måste bli bättre på att fatta långsiktiga beslut där ambition och tilldelade medel är i balans så att mer energi kan läggas på framtidsfrågorna. I stället för kvartalsekonomi inom försvarsområdet behövs en säker fast kurs mot framtiden.
HANS WALLMARK är försvarspolitisk talesperson (M).
KARIN ENSTRÖM är europapolitisk talesperson (M).
Läs fler artiklar i serien om EU:s försvars- och säkerhetspolitik
UI-forskarna Björn Fägersten och August Danielson: Vilken säkerhetspolitiska roll bör EU spela?
Centerns försvarspolitiske talesperson Daniel Bäckström: EU och Nato kan komplettera varandra.