Europas geopolitiska utmaningar

Senaste nyheterna om Nato

Europas geopolitiska utmaningar Senaste nytt om Nato

Europas geopolitiska utmaningar - Tysklands förbundskansler höll nyligen ett tal vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Talet var en stark plädering för europeiskt och internationellt samarbete i tidens ödesfrågor. Vid samma konferens framträdde USA:s vice president med ett anförande som i allt väsentligt företrädde den rakt motsatta ståndpunkten: Avtal som inte tjänade USA:s intressen var värdelösa och bör därför sägas upp. Några veckor senare skrev Frankrikes president Macron i ett trettiotal europeiska tidningar. En artikel som manade till förnyelse av det europeiska samarbetet med hjälp av ett nytt EU-organ och nya samtal om framtiden.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Konferensen i München visade på en allt djupare klyfta mellan USA och Europa, men också på ett Tyskland som är berett att ta ett större ansvar för att hålla ihop det multilaterala samarbetet. Merkels tal förenade visioner med substans. Macrons artikel är ett manifest som framförallt visar på tilltagande frustration över ett Europasamarbete, där kärnan utmanas av nationalistiska strömningar i Europa och av en global ordning där den anglosaxiska världen tar time-out. Frankrikes president behöver kanske några år till på sig för att hinna växa in i sin retorik. Men observationen, att det europeiska samarbetet känns mer nödvändigt än på många decennier, samtidigt som det också är i större fara än på länge, delas av många.

Västvärldens öppna samhällen har just nu ganska dåligt självförtroende, medan den auktoritära ledarkartellen i världen bara växer i antal och inflytande. Europeiska unionen lider av ett konfliktfyllt närområde i syd och sydost, ett grannförhållande med Ryssland i öster som är djupt problematiskt och en transatlantisk relation som gnisslar betänkligt. Kreml gör sitt bästa för att underminera EU-samarbetet och i Vita Huset betraktas EU snarare som ett hinder än som en vän.

Tillvaron kompliceras dessutom av att signalerna västerifrån är dubbla. I Storbritannien växer motståndet mot brexit och sympatierna för EU-samarbetet. Samtidigt är regeringen May fastlåst av sina självbindningar som går ut på att leverera ett utträde utan konsekvenser och ett framtida samarbete med bevarade förmåner men utan förpliktelser. Den insikt som så smått infinner sig i den brittiska väljarkåren om att inget av detta är möjligt finns måhända också i regeringen. Men regeringen saknar förmåga att överföra insikten i handling.

Det dubbla budskapet från USA är av annat slag. Å ena sidan har USA inom ramen för Nato-samarbetet medverkat till förstärkningar av närvaron i Polen och Baltikum, å andra sidan uttrycker Vita Huset en växande skepsis mot Natosamarbetet som sådant. Det är svårt att avgöra vad som är ett förhandlingsspel mellan Europas Natomedlemmar och i USA mellan Pentagon, utrikesdepartementet och Vita huset. Men i Europa har väl knappast någon vågat tänka tanken att USA skulle realisera presidentens förstuckna hot att dra USA ut ur Nato.

Ingen har heller någon klar bild av konsekvenserna av förändringarna i presidentens rådgivarkrets efter bytet av stabschef, försvarsminister, utrikesminister och den nationella säkerhetsrådgivaren. Till detta kommer att det ännu inte finns några klara besked om presidentens ryska förbindelser och därmed vad som de facto styr hans prioriteringar.

Den historiskt intresserade får gräva djupt i litteraturen för att hitta en motsvarighet i det förflutna till vad som skulle kunna vara den anglosaxiska världens abdikation. Talar vi om en någorlunda kontrollerad utfasning, som de europeiska imperiernas överlämning av det globala ledarskapet till USA, eller om ett sammanbrott i slow motion som det romerska rikets nedgång och fall?

Var finns i så fall Europa och den Europeiska unionen i den processen? Är vi inne i en ny folkvandringstid med en åtföljande fragmentisering av världsordningen, där auktoritära ledare dominerar regionalt och lokalt i kraft av en större och starkare demografisk maktbas än konkurrenterna? Kan Europa i en sådan värld bevara sina öppna samhällen, nationalstaterna sina demokratiska och lagstyrda institutioner och medborgarna sin personliga frihet?

Svaret är långtifrån självklart. Om de öppna demokratierna låter den nödvändiga och livgivande självkritiken övergå i en självföraktets vanmakt, då kommer världspolitiken att domineras av andra mer slutna, maktpositivistiska samhällsmodeller.

I detta dova stämningsläge ska Europa välja ett nytt parlament i slutet av maj. Valen har en föga stolt historia när det gäller väljarnas engagemang och valdeltagandet. Och de få som röstar har alltför ofta betraktat valen som ett tillfälle att visa sitt allmänna missnöje istället för en möjlighet att ge den gemensamma lagstiftningen en seriös politisk förankring.

Följden har blivit en svag politisk legitimitet som parlamentarikerna dessvärre själva ibland har bidragit till genom att klampa in på områden som borde få förbli medlemsstaternas kompetens och följaktligen vara en sak mellan väljarna och deras ombud i de nationella parlamenten. Sveriges riksdag ger sig inte in i lokala frågor i Enköping och Gnesta. Samma självdisciplin borde EU-parlamentet visa och respektera sådant som bör förbli de enskilda medlemsstaternas särart.

Europaparlamentets uppgift är att kanalisera väljarnas åsikter i de frågor, där Europa verkligen behöver gränsöverskridande lösningar. Parlamentet ska vara väljarnas direktkanal in i unionens maktdelning. Men det förutsätter också att väljarna tar parlamentets roll på allvar.

Årets val tilldrar sig i ett krisläge. Inte bara som en följd av de yttre geopolitiska omständigheterna utan också därför att unionen är mer splittrad än någon gång sedan 1960-talet. Ett högt valdeltagande och stöd för de partier som på mellanstatlig grund vill utveckla samarbetet skulle bidra till att stärka institutionerna i deras uppgift att övervinna krisen och överbrygga motsättningarna.

Det behövs ett äkta och positivt folkligt mandat. Ytterst är det nämligen det folkliga mandatet som ger unionen dess legitimitet.

Tf vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson (vik)

Chef SvD Näringsliv: Maria Sundén Jelmini (vik)

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-03-10 06:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Menscertifiering
  4. Demonstration NATO organisationer
  5. Magnitskij-affären
  6. Militärövning gotland2017
  7. Angela merkel och trump nato
  8. Militärövning gotland2017
  9. Utredning om förutsättningarna för fördjupat försvarssamarbete
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+