Hatkärleken till det stora landet i väst

Senaste nyheterna om Nato

Hatkärleken till det stora landet i väst Senaste nytt om Nato

Hatkärleken till det stora landet i väst - Såväl kulturellt som politiskt och ekonomiskt består de historiskt starka banden mellan Sverige och USA. Antologin "Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige" behandlar en ambivalent relation präglad av både beundran och distansering.

"USA har många problem just nu. En del av dem är också våra problem, fast vi föredrar att sticka huvudet i sanden. Om jag vore amerikan, skulle jag vara mycket upprörd över västeuropéernas otacksamhet. Särskilt fransmännen borde skämmas. "

Citatet är hämtat ur ett brev från min far till mig under mitt studieår vid Drew University, Madison, New Jersey, med ett stipendium från Sverige-Amerika Stiftelsen. Året var 1967. USA hade verkligen många problem vid den här tiden. Vietnamkriget rasade. Internt, framför allt på universiteten, växte protesterna. Året innan, 1966, hade Frankrike under president Charles De Gaulle dragit sig ur Natos militära samarbete. De Gaulle hade också kastat ut alliansens högkvarter från dess säte i Paris.

Inte bara Frankrike, utan också andra europeiska allierade luftade vid den här tidpunkten, om än mindre burdust än De Gaulle, missnöje med USA:s militära dominans. Att man vågade göra detta hängde samman med att det sovjetiska militära hotet just då inte sågs som akut. Man befann sig i början av en avspänningsperiod i det kalla kriget, en blocköverskridande process som skulle leda fram till Helsingforsavtalet 1975 och så småningom få institutionell form i Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Men visst kunde De Gaulles beteende ses som höggradigt otacksamt mot den makt som två gånger på trettio år ingripit i storkrig i Europa till stöd för Frankrike och andra demokratiska europeiska stater, och öst in pengar via Marshall-hjälpen för Västeuropas återuppbyggnad efter 1945. För min far, född 1910, förblev i alla händelser USA livet ut Europas räddare undan nazism och fascism och dess garant mot Sovjetkommunismen.

Han hade också personliga band till "det stora landet i väster". Min farfar hade emigrerat dit som nittonåring 1902, med största sannolikhet för att slippa värnplikten, och kommit hem fem år senare till dalabyn Stumsnäs med ett basebollträ och ett engagemang i IOGT i bagaget. Farfarsfar var som många svenska småbönder i sin generation gravt alkoholiserad. Men farfar fick i stort sett alla bybor, inklusive sina syskon och sina åtta barn, att gå med i logen.

Själv upplevde jag ett helt annat USA. Min hippielärare i klassisk grekiska uteblev ibland från lektionerna, inlåst för att ha bränt inkallelsekort. I oktober for jag med ett gäng kamrater till Washington för den första stora antikrigsdemonstrationen. Jag struntade trots enträgna maningar från far i att besöka svenskbygderna på lovet och tog istället Greyhoundbussen direkt till San Francisco för en Jefferson Airplane-konsert.

Samtidigt läste vi på kursen i internationella relationer "Politics among nations", en klassiker i den så kallade realistiska skolan. Den värld som målas upp här är mörk. Politiken är ett hobbesianskt allas krig mot alla. Stater slåss som sabeltandade tigrar för att maximera sin makt och sina intressen. Att som artonåring i USA möta utrikespolitiken både som idealism och realism hade, inser jag nu, betydelse för beslutet många år senare att bli diplomat.

Naturligtvis blev det konfrontation i familjen kring USA-åren efter hemkomsten. Jag minns särskilt valborg 1970, när far vid frukostbordet magistralt förkunnade att han såg det som ett mycket modigt beslut av Richard Nixon, då Amerikas president, att invadera Kambodja. Själv var jag mållös av raseri.

När jag läser antologin "Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige" (Carlssons), slås jag av hur typisk min familje­historia är för 1900-talets kontakter mellan USA och Sverige. Europa existerade knappast för svenskar i lägre medelklass och arbetarklass. Att USA fortfarande känns mycket närmare för dem som förre Kd-ledaren kallade "verklighetens folk" kan konstateras varje juli månad i Rättvik, vid veteranbilsfestivalen Classic Car.

Ett syfte med "Det blågula stjärnbaneret" är att granska i vilken utsträckning den amerikanska närvaron i det svenska samhället också har inneburit påverkan. Ett annat är att belysa den ambivalenta svenska inställningen till USA, en inställning som författarna helt korrekt beskriver som både fascination och avståndstagande. Boken behandlar, förutom ett par allmänna kapitel om USA-bilden i Sverige, amerikanska akademiska influenser i Sverige, amerikansk populärkultur och amerikanska media i svensk tappning, Sveriges säkerhetspolitiska relationer med USA, den svenska debatten om Irakkriget 2003 och frågan om svensk inrikespolitik som alltmer "amerikaniserad".

Det är naturligtvis i högsta grad intressanta aspekter av relationen Sverige-USA, inte minst i ljuset av den aktuella debatten om ett svenskt Natomedlemskap. Här är Wilhelm Agrells kapitel om det säkerhetspolitiska samarbetet mellan Sverige och USA, inklusive exportkontrollfrågorna, under det kalla kriget relevant.

Agrell ansluter sig till den skola som ser de svenska regeringarnas agerande som ett moraliskt tveksamt dubbelspel. Förhållandet mellan politik, moral och även folkrätt är förvisso relevant att diskutera när det gäller både Sverige och USA. Det är en fråga som bokens huvudredaktör Erik Åsard också återkommer till i kapitlet om Irakkriget.

Men jag tycker inte att "Det blågula stjärnbaneret" generellt ger några riktigt bra svar på de frågor man vill undersöka. Boken känns en smula nattstånden. Författarna är försiktiga, ansatsen är deskriptiv, fakta staplas utan djupare analys. Det gäller i synnerhet i avsnitten som behandlar populärkultur och media. Språket är bitvis träigt. Det blir, uppriktigt sagt, tråkigt, vilket är synd.

En brist är också att det europeiska perspektivet så gott som helt saknas. Mycket av det som författarna betecknar som svenskt, och kontrasterar mot det amerikanska (exempelvis synen på offentlig sektor och välfärd), är ju i själva verket ett uttryck för att vi svenskar också, trots att vi inte alltid är så medvetna om det, är européer. Även om viktiga nyanser finns i mönstret, är det ändå så att européer generellt har en högre acceptans än amerikaner för kollektiv konsumtion av nyttigheter och därmed högre skatter, medan amerikaner generellt har en större tro på marknaden och en misstänksamhet mot "big government".

Åsard skriver, med hänvisning till den politiske sociologen Seymour Martin Lipset, att USA skiljer sig från nästan alla andra stater genom att definiera sig ideologiskt istället för historiskt. Men här har USA ju sällskap av åtminstone ett europeiskt land, Frankrike. Båda länderna bygger sin politiska identitet på att ha genomgått en revolution. Båda hävdar, fast på olika sätt beroende på kontext, en särskildhet, en exceptionalism i förhållande till andra, baserad på ideologi. USA är landet vi alltid förhåller oss till, skriver Åsard.

Landet fungerar som en spegel för oss. Det är sant, inte minst idag, när ett nytt medielandskap utvecklas i rasande takt, till stor del med amerikanska förebilder. Men inte heller här är vi unika.

Alexis de Tocqueville, den franske politikern och sociologen vars två volymer "Om folkväldet i Amerika" från 1835 respektive 1840 förblir en central referenspunkt för alla som studerar USA, tänkte (som Åsard också nämner) under skrivandet i själva verket hela tiden på Frankrike och på Europa.

En aspekt av den amerikanska demokratin som Tocqueville lyfter fram, och som hade varit intressant att få belyst i ett svensk-amerikanskt perspektiv, är medborgaranda och folkrörelseengagemang - makten byggd nerifrån. "När jag först hörde talas om nykterhetsföreningar, frågade jag mig varför folk inte bara kunde dricka vatten hemma. Sedan förstod jag att dessa hundratusen amerikaner kände en skräck för dryckenskapen och ett socialt ansvar för att stödja nykterheten. I Frankrike hade var och en av dem skrivit brev till regeringen och krävt att staten skulle stänga utskänkningsställena över hela landet. " Här finns verkligen en likhet mellan Sver

Källa - 2016-07-15 07:15

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+