Heimerson Vänsterns nidbild av Ukraina stämmer inte - Rysslands krig i Ukraina har kostat tusentals liv och korruptionen frodas. Men där finns också idyller bortom vänsterns nidbilder. Staffan Heimerson har besökt dem.
NEVYTSKE. Det var bara Emil som saknades. Men Lönneberga fanns.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det var i den lilla staden Nevytske här i Ukraina som det slog mig att det finns många Ukraina och alla stinker inte våld, korruption och elände.
Jag var på väg längs E50 för att ytligt (för tredje gången på några år) besiktiga Ukraina från syd till nord. Vägen löpte genom västra delen av landet, på bergskedjan Karpaternas lövskogsklädda ostsluttningar. I syd hade vi Ungern med pustan. I norr Vitryssland med björkskogar.
Det var betagande vackert och fridfullt. Natur och arkitektur med ett Habsburgsärrat slott överst på en klippa. Blomsterlådor och vackra kvinnor i hucklen förledde mig att tro att jag kört vilse. Hade jag hamnat i Tyrolen?
Lönneberga-aktigt knirrade hästskjutsar fram längs E50 och dess färggranna altare i dikesrenen. De blev omkörda av en armada av långtradare av modernaste snitt. Varannan kilometer fanns en elegant nybyggd bensinstation som genom låga priser attraherar kunder från grannländerna i väst, Slovakien och Polen - trots att gränspassagerna kräver en timme i kö i vardera riktningen. Mobiltelefonerna fungerade. American Express accepterades i värdshusens Biergarten.
Detta i Ukraina!
Det är ett självständigt land bara sedan 1991. Det har genom historien varit hunsat och pinat av omväxlande ryska tsarer och polska kungar samt de mordiska och perversa diktatorerna Stalin och Hitler.
Hitler styrde det som Reichskommissariat Ukraine. Historikern Peter Johnsson, som skrivit Ukraina i historien noterar hur det skiljer sig "från den ryska och sovjetiska stövel som gång på gång trampat in på ukrainsk mark".
Religiöst har landet varit splittrat, ett grekortodoxiskt öster och ett katolskt väster. Folkgrupperna har varit många, ukrainare och ryssar, tatarer, judar, kosacker, polacker och fler.
Framför allt är landet stort. Det är till ytan Sverige och en halv gång till. Det har Sveriges befolkning fem gånger om.
Det finns följaktligen plats för flera Ukraina. Och dessa är olika.
Det finns plats för Krim, den stora subtropiska halvön i Svarta havet, som Rysslands president Putin ohindrad - västvärlden tittade häpen bara på - för tre år sedan stal från Ukraina. Ryssarna firar annekteringen med att planera en 20 kilometer lång bro och förbinda Krim med Kaukasusregionen.
Det finns plats för den kolrika Donbas-regionen i öst vid gränsen med Ryssland. Där pågår sedan 2014 ett lågintensivt "självständighetskrig" mellan Putinstödda rebeller som utropat Donetsks folkrepublik och med en letargisk befolkning. Kriget lämnas helt orapporterat av internationella medier. Men The Economist sökte sig dit och en replik skildrar stämningen där: "Jag är emot alla, yttrade Lyudmila Prikhodko …". 10 000 människor har dödats i konflikten.
Det finns plats för huvudstaden Kiev, där Majdan-revolutionen 2014 drev ut en korrupt, rysstödd president för att denne negligerade folkviljan som önskade ett närmande till EU och i stället "sålde sig" till Putin. Med en ny president är närmandet ett faktum: denna sommar reser ukrainaren för första gången i sitt liv visumfritt till Schengenländerna. Äntligen européer! "Ryssarna i Putins rike kommer avundsjukt att betrakta dem", skrev nyss The New York Review of Books.
Revolutionen var ett resultat av avskyn för korruptionen i landet. Framstegen att bekämpa den har under de senaste tre åren varit små. Mycket i Ukraina är oreformerat. Blivande oligarker försöker dominera allt fler landsdelar. Jag såg dem ofta med renrakade hjässor i sina SUV:ar av märket Lexus och med kortkjolade, blonderade väninnor som medförare.
Därför tycker delar av den svenska intellektuella vänstern och de putinska inflytelseagenterna i Stockholm att Ukraina är ett lämpligt mål för deras spottloskor. Förr hade de baltstaterna som objekt för översitteri och förakt; berömd är utrikesminister Sten Anderssons försäkran att de tre länderna inte varit utsatta för Sovjetunionens ockupation. Balterna skildrades länge svepande som en samling nazister.
Med deras erkända ställning som fullfjädrade, rumsrena Nato- och EU-länder har skitsnacket upphört. Det har ersatts av en vänsterns Ukrainabild: befolkningen består av druckna fascister och homofober.
Men det finns i Ukraina även plats för den avlägsna Lönneberga-idyll som Karpaterna utgör. Befolkningen är sprungen ur ännu en av dessa romantiska, färgstarka stammar som flödar i Europa och gör världsdelen etniskt unik. Det är huzuler, länge halvnomader och till del påminnande om romer.
De svarar för folkkulturen i byarna i floddalarna under Karpaternas snöklädda 2 000-meterstoppar. De går, om de är katoliker, på mässa i träkyrkor, om de är ortodoxa i kyrkor med väldiga och nyförgyllda lökkupoler. De är mästerliga i handarbeten - i trä, mässing och tyger.
En afton under neonrören på ett nybyggt kafé vid en flodstrand satt en mager och åldrad, vithårig huzul. Han smuttade på ett glas päronbrännvin och sade:
"Hur kan här vara så annorlunda…? Det finns en förklaring. Vi låg så långt bort. Hit bort nådde aldrig den sovetiska kommunismen. "
STAFFAN HEIMERSON är världsreporter och har skrivit många böcker. Kattvän, bor i Frankrike. Debuterade i SvD hösten 2016.