Ingen tid för långbänk! - Plötsligt händer det. Likt en fågel Fenix flyger den markbaserade kustroboten RBS 15 igen. Systemet skrotades som ett led i avvecklingen av det nationella försvaret, men Försvarsmakten och FMV har letat delar och lyckats sätta ihop ett hemligt antal enheter. Det stärker försvarsförmågan. Gör tröskeln en smula högre att ta sig över.
Det ändrar dock inte bilden av att infrastrukturen för fred och säkerhet behöver rustas upp rejält för att blir mer krigsavhållande. Till dels kan RBS 15-metoden användas. Det finns mer förtidspensionerad materiel att hämta i ladorna. Till exempel det skrotbeslutade radarsystemet ArtE 740. Men den sortens kreativt tänkande räcker inte. Till och med ÖB Micael Bydén har fått nog. Han har slutat att gilla läget (nu ska vi fullfölja försvarsbeslutet 2015) och betonade nyligen i ett tal i Kungliga Krigsvetenskaps-akademien behovet att utveckla en "robust försvarsförmåga" som rör "hela kedjan från underrättelseinhämtning, rörlighet, verkan, skydd och logistik".
Bydén var tydlig om hotbilden. Han skrädde inte orden i fråga om Rysslands ambitioner i kombination med växande militär förmåga. Därför går det inte att vila på hanen, utan återtaget måste inledas redan nu för att kunna hålla den "operativa risktagningen" på en rimlig nivå. Ett annat sätt att uttrycka saken är att styrkebalansen i Östersjöregionen blir alltmer negativ.
Den sedan länge kända slutsatsen är att det behövs mer pengar i fredens tjänst - och extra mycket eftersom Sverige inte är medlem av Nato.
Försvarsminister Peter Hultqvist håller dock fast vid den gamla kartan trots att terrängen ändrat sig: En ny försvarsberedning ska tillsättas 2017 och grubbla med sikte på beslut 2020. Hultqvists mest dräpande argument för att först om flera år reagera på en skärpt hotbild, är att det tar så lång tid att bygga upp den militära förmågan!
Man kan säga mycket bra om Hultqvist men det här är inte bra. Det framstår inte heller som höjden av försvarsministerkonst att i skymningstid skrota JAS C/D-flottan för att hämta delar till nyproduktionen av JAS E. Detsamma gäller valet att inte förbandssätta de 24 artilleripjäser av märket Archer som Norge valde att inte köpa. Det skulle fördubbla den svenska kapaciteten.
Men pengarna, var ska de tas? Med sitt förslag på DN Debatt att göra en engångsupplåning av 35 miljarder kronor för att komma i kapp ökade den moderate Europaparlamentariker Gunnar Hökmark trycket i debatten. Och på sina moderata partivänner att visa mer tåga i försvarspolitiken än krav på att Försvarsberedningen ska kallas in för att prata.
Mycket kan göras och det låter sig bäst göras genom att först uppdra åt ÖB Micael Bydén att ta fram en att-göra-lista med en läsanvisning som kopplar ihop nya förmågor med hotbilden. På kort och lång sikt. Sedan får politiken ta vid. Samtidigt bör Sverige ange en framtida ambition att uppfylla Nato:s - och numera även Europaparlamentets - tvåprocentsmål för försvarsutgifterna. Omtaget är ett lackmustest på vad politiken förmår. Det är inte tid för långbänk. Putin väntar inte. Inte heller Trump.