Inte är han någon Ronald Reagan

Senaste nyheterna om Nato

Inte är han någon Ronald Reagan - Donald Trump blev minoritetspresident efter en kampanj fylld av hat och illvilja. Sedan dess har hans stöd rasat. Mats Johansson minns en installation när USA var en förebild och mådde bra.

Presidentens installation var en väldig tilldragelse i Washington, i hela nationen. Minusgraderna denna Inauguration Day lade sordin på stämningen utomhus; så kallt var det - med vindfaktorn över minus 20 - att orkestrarna inte kunde spela för att instrumenten frös. Marschen inställdes, ceremonin fick flytta inomhus.

I Capitoliums rotunda var stämningen desto varmare. En stående kongress med anhöriga trängdes för att hylla den återvalde. Högsta domstolens ordförande förestavade eden och presidenten kunde som van skådespelare följa manus utan att staka sig: " "I do solemnly swear…".

Till kvällen hade vi klätt om till smoking för att se presidentparet dansa på en av de många balerna till ett stjärnfall av artister. Elegant, festligt. Utom det faktum att en del herrar såg ut att ha tömt stadens bestånd av hyrda eskortdamer, kvinnor som sannolikt inte var deras fruar eller döttrar.

Det var den 21 januari 1985, och det var morgon i Amerika igen. Solen lyste frostigt över "den lysande staden". Ronald och Nancy Reagan hade efter den första mandatperioden gjort "America great again", vilket i valet några månader tidigare gav honom en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, vinst i 49 av 50 stater med 17 miljoner fler röster. Nationalkänslan stod på topp.

Fredagen den 20 januari 2017 kommer också att gå till historien, men av motsatt skäl. Idag installeras en minoritetspresident som fick tre miljoner färre röster än motkandidaten efter en smutsig valrörelse byggd på hat och illvilja. Om hans politiska program fick väljarna avsiktligt veta föga. Motståndaren var ett problem som Trump uppmanade sina väpnade anhängare att lösa. På hans möten eggades publiken med parollen "put her in jail". Icke-vita gjordes till syndabockar: mexikaner, muslimer. Handikappade hånades, kvinnor nedvärderades, Putin uppvärderades.

Opinionsbildare i hans hejaklack i den alternativa mediehögern sade sig veta att Hillary Clinton hade mördat, styckat och våldtagit barn. Och den backade upp hans kärlek till Putin, kompisen i Kreml.

Trumps "seger" har förklarats med att männen var så bortglömda och de fattiga så efterlämnade. I ett land av stackare skulle det avgörande vara att missnöjet var så stort med förfallet under Obamas åtta år, han som enligt Trump inte var amerikan utan afrikan och därmed olaglig president.

I detta ligger en ännu oförklarad paradox: hur kunde det folk som valde och omvalde Obama och nu vid hans avgång ger honom rekordhöga popularitetssiffror ha varit så missnöjda för bara några månader sedan att tillräckligt många valde att stödja Trump, en man som nu när ekonomin rapporteras stå på topp redan innan han hunnit tillträda ges ett historiskt lågt stöd?

Att närmare halva folket (49 procent) är negativt inställt vid hans installation och att över hälften (51 procent) tycker att han har gjort ett dåligt jobb under övergångstiden kan förvåna; han har ju bara gjort det hans kampanj gick ut på, att "rensa träsket" och byta eliten i Washington mot sina egna affärsmän och högerextremister, ungefär som Putin tog makten i Moskva.

En avgörande skillnad herrarna emellan är förstås att Trump inte tillsattes av KGB/GRU. Men uppgifter i medierna om hans ryska affärer stärker tillsammans med den av Trump avfärdade rapporten från FBI/NSA/CIA om rysk inblandning i valrörelsen ett för honom tilltagande problem som också förklarar märkliga uttalanden.

Tillräckligt många besvärande detaljer har dykt upp som småningom borde motivera flera offentliga utredningar av speciella åklagare och senatsförhör, när en ny administration väl har installerats och kan ställas till svars.

Trumps stora problem är inte bristen på seriösa människor som vill låta sig befläckas i hans närhet. Utöver dem som meriterat sig med rasistiska budskap finns trots allt några ministrar med politisk potential: en försvarsminister Mattis som kan krig, en utbildningsminister DeVos som kan reformera skolsystemet.

En outsinlig talangreserv finns sannolikt att tillgå bland dem som förr i världen sades styra Amerika: de "tre generalerna" - General Motors, General Electric, General Dynamics. Eller bland miljardärerna som ställer upp för att försvara sina privata affärsintressen i Ryssland och andra länder som kan komma att dra nytta av att direkt eller via bulvaner påverka Vita husets beslutsfattande.

Trumps större problem är frånvaron av program. Osäkerhet är politikers värsta fiende, snarare än dumhet som kan korrigeras. De experter som nu försöker förutsäga hans beslut om kända och okända problem har tunt på fötterna. Blott tiden kan ge svar.

Många ambitiösa försök görs på det centralaste av områden - utrikespolitiken - men inte ens det oberoende ansedda analysföretaget Stratfor kommer i studien Mapping out the Trump Era till så mycket mer klarhet än geopolitikens återkomst på bekostnad av tidigare mer ideologiska eller principiella färdriktningar.

I skuggan lurar Henry Kissinger, för vilken ingen politisk fri- och rättighet någonsin varit så viktig att den inte kunnat säljas ut för något "högre" intresse. Ukrainas folk har anledning att oroas, deras frihetskamp ska "finlandiseras" - och vem ska försvara Baltikum? Sverige, utanför Nato? Vilket Nato? Gissningar, gissningar!

Men Trumps allra största problem är inte omgivning eller politik utan det faktum att han inte längre kampanjar mot Hillary Clinton. Han har fått en värre motståndare att mäta sig med: verkligheten. Och den kan visa sig svårare att hantera än den värsta fienden: hans egen personlighet.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld. I mitten av 80-talet medverkade han i SvD med kolumner från Washington, DC.

Lästips! I en studie från Brookings Institution, The Emoluments Clause, redogör två tidigare etisk-juridiska presidentrådgivare varför Donald Trump idag bryter mot konstitutionen när han svär presidenteden.

Chefredaktör: Fredric Karén

Vd: Gunilla Asker

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Annonsdirektör: Pierre Bergström

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2017-01-20 00:15

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Magnitskij-affären
  3. Nato övning norge
  4. Menscertifiering
  5. Demonstration NATO organisationer
  6. Försvaret värnkraft
  7. "strikt" @mail.dk
  8. Https://www.senastenyheterna.se/nato/norge-dammar-av-hemlig-ubatsbas-fran-kalla-kriget/
  9. "elizabeth" @mail.dk
  10. Militärövning gotland2017

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+