Jorden fick sparken men Trump möter motstånd - NEW YORK | Efter en utdragen dramaturgi à la Trump var det planeten jorden som fick sparken denna vecka. Att förebygga klimatkatastrofer ligger inte i USA:s intresse, enligt presidenten. Men det som ser ut att vara ett hårt bakslag för jordens framtid kan få motsatt effekt, när engagemanget växer ännu mer på andra håll.
Det ska bli varmt här i sommar. Gatorna ska koka, och råttorna ska ha fest i soptunnorna. Detsamma gäller stora delar av Europa, som väntas få rekordtemperaturer. Skandinavien däremot, ska bli kallare än normalt i juni, förutspår meteorologer. Just de där små orden - "än normalt" - tycks förekomma allt oftare i rapporterna.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Normalt för USA under president Trump är däremot att göra allt tvärtemot sin företrädare President Obama, utan att själv riktigt ha några förslag till alternativ.
Obama skrev på sin tid under Parisavtalet, i syfte att tillsammans med resten av världen försöka se till att vi inte brinner upp, att dämpa växthusgaser och hjälpa fattiga länder att få bättre miljö och förhindra kriser. Avtalet var inte tvingande, men det var en början till att avvärja framtida miljökatastrofer som förutspås av forskare, framför allt i fattiga länder, med ytterligare fattigdom och stor migration som följd.
Men Trump förklarade nu alltså att USA skulle dra sig ur, med en luddig utläggning om att avtalet utgjorde en slags utländsk konspiration mot amerikanskt självständighetet och dess fabriksarbetare, i form av hinder för inhemsk industri. Trots att ett stort antal företagsledare i USA har sagt att de föredrar att ha kvar avtalet och att det är bra för landet.
Det är lätt att få för sig att Trump ska ge igen lite. Särskilt gentemot en ganska enad front av liberala västeuropeiska länder, som inte har visat sig vara särskilt imponerade av honom.
På sin utlandsturné nyligen togs han emot som en kung i Saudiarabien, och sken som en sol när han jazzade runt bland manliga svärddansare som uppträdde till hans ära.
När han kom till Europa, däremot, var det inte riktigt lika festligt. Varken Frankrikes president Macron, eller Tysklands förbundskansler Merkel gjorde några liknande piruetter för honom, utan ägnade sig bland annat åt att understryka hur viktigt det var att USA stod fast vid sina åtaganden i miljöfrågor. Trump i sin tur körde mest på sin linje om att europeiska länder inte betalade tillräckligt i NATO och att det var orättvist.
När Trump kom hem fortsatte han att gå på i synnerhet mot Tyskland, genom att säga att de båda ländernas relation var dålig för USA, eftersom ett handelsunderskott råder. Han har också hotat att belägga den tyska bilindustrin med höga importskatter, för att dämpa deras försäljning i USA. Han utelämnade att det i sin tur skulle slå direkt mot amerikanska arbetstillfällen och amerikansk ekonomi, eftersom tyska företag också har stora investeringar och stor tillverkning i USA.
Angela Merkel, å sin sida, som framstår allt mer som att hon talar för hela kontinenten, sade på ett ganska dramatiskt och ovanligt vis, att Europa nu får ta sin framtid i egna händer, eftersom det inte längre gå att räkna med andra i lika hög grad. Det var en direkt passning mot USA och ett uttryck för en ny riktning efter G7-mötet med Trump. Att USA lämnar Parisavtalet förstärker nu ytterligare den växande klyftan med Europa och många av dess värderingar.
Men Trumps beslut handlar inte bara om att straffa andra länder, även om det kan verka så.
Under valkampanjen hånade han ofta hela idén om växthusgaser och global uppvärmning, och både klimatförnekare och kolindustrin hyllade hans beslut att dra sig ur Parisavtalet. Det var också en kärnfråga bland konservativa inom det republikanska partiet, som är belåtna att Trump härmed uppfyllt ännu ett vallöfte. Liksom det räknas som en seger för presidentens konservative rådgivare Steve Bannon, och lite av en förlust för dem i presidentens egen familj som ibland tros ibland vara lite mer liberala, som Ivanka Trump och Jared Kushner.
Men i stället för uppgivenhet och katastrofkänslor över Trumps senaste drag präglades motreaktionen som i så många andra fall på senare tid direkt av en slags sammanbiten produktivitet. Hos andra världsledare, globala företagsledare, hos många amerikanska politiker och hos enskilda medborgare.
Pittsburghs borgmästare, vars stad omnämndes som en av dem Trump särskilt ömmade för genom att dra sig ur avtalet, sade till exempel direkt att hans stad ämnade gå i direkt motsatt riktning, och fortsätta sitt miljöarbete. Städer står för två tredjedelar av utsläppen i USA, och många andra kommer också att gå emot Trump och följa sin egen variant av Parisavtalet.
New Yorks före detta borgmästare Mike Bloomberg erbjöd sig personligen att hosta upp de pengar som USA skulle dra tillbaka från FN:s klimatfond. Vd:n för General Electric protesterade, och Elon Musk blev så arg att han avgick ur presidentens ekonomiska råd.
Och Frankrikes president Macron, som också vet hur man använder sociala medier till sin fördel, skickade en hälsning och en inbjudan till amerikanska klimatforskare att de var välkomna att fortsätta sitt arbete i Frankrike.
När USA drar sig ur ett globalt avtal är rädslan stor för att andra länder ska följa efter. Men Trump är djupt impopulär i de flesta länder där mätningar gjorts, förutom Israel. Så priset för att ansluta sig till Trumpligan, med Syrien och Nicaragua, kan bli hög.
Det kommer också ta fyra år för USA att ens dra sig ur Parisavtalet. Under den tiden kommer det att hinna bli valrörelse. I och med det massiva motstånd och engagemang som redan synts kan Trump därmed ha gjort mer för att få folk att uppmärksamma klimatfrågor än många andra.