Kurder alltid fienden. - Striderna i Syrien, som mattats i takt med att Islamiska staten fallit sönder, får nytt syre när Turkiet nu går till angrepp mot staden Afrin, kontrollerad av kurdisk milis.
Den turkiska offensiven lär ha kodnamnet "Operation olivkvist", vilket antyder att någon högt uppsatt person i Ankara kan ha humor. Svart humor.
Men mest av allt framstår det som cyniskt. För det är ingen olivkvist Turkiet kommer med. Det är snarare en käpp, avsedd för kurderna - en inre och yttre huvudfiende för Erdoganregimen.
Det turkiska angreppet som inleddes i helgen ska ha krävt ett 80-tal liv. Enligt oppositionella Syriska människorättsobservatoriet var 24 av de dödade civila, vilket Turkiet förnekar.
Målet för det turkiska angreppet uppges vara att upprätta en tre mil djup "säkerhetszon" i Syrien.
Att kurderna i norra Irak lyckats bygga upp en mer eller mindre autonom region där har aldrig setts med blida ögon av Turkiet. Nu fruktar Ankara att något liknande ska ske i norra Syrien, där kurdiska styrkor kontrollerar större delen av gränsområdet mot Turkiet och totalt närmare en fjärdedel av landet.
Den slutgiltiga mardrömmen för Turkiet vore ifall den kurdiska drömmen om en egen, självständig stat i regionen förverkligades.
Från FN:s säkerhetsråd är några skarpa åtgärder knappast att förvänta. Turkiet kan om det skulle knipa räkna med beskydd från Ryssland, som har möjlighet att stoppa varje oönskad resolution genom sin vetorätt.
"Vi kommer inte att backa. Vi har talat med våra ryska vänner och vi är överens om det", sade president Recep Tayyip Erdogan i ett tv-sänt tal i måndags.
För Turkiet är YPG en terroristorganisation, en förlängd och väpnad arm av PKK, Kurdistans arbetarparti, som i början av 1990-talet var indraget i öppet krig mot den turkiska staten. Relationen mellan det sedan dess kraftigt försvagade PKK och landets ledning har därefter pendlat mellan öppen fientlighet och försök till försoning. Just nu framstår en försoning som minst sagt avlägsen.
Om en terroristorganisation kännetecknas av att den använder sig av terror så råder det ingen större tvekan om hur PKK ska kategoriseras. PKK är också sedan åtskilliga år tillbaka terroriststämplat av EU och USA.
De senaste åren har det dock märkts en viss vilja att ompröva synen på PKK, både i USA och inom EU. Här har den turkiska regimens allt mer totalitära agerande och nedmontering av demokratiska fri- och rättigheter sannolikt haft betydelse, men även det faktum att kurderna varit viktiga allierade för Väst i kampen mot jihadistiska islamistiska grupper och rörelser i såväl Irak som Syrien.
I Syrien har YPG-milisen, de "folkliga försvarsstyrkorna", ingått en allians med ett antal arabiska miliser kallad SDF, Syriska demokratiska styrkorna. Och det är inte minst tack vare ett massivt luftunderstöd från USA som denna allians haft så stora framgångar på marken.
Stödet till SDF och därmed till YPG har fått Erdogan att anklaga USA för att bygga upp en "terroristarmé" vid den turkiska gränsen. Reaktionerna från USA:s sida på den turkiska offensiven har varit dämpade. Möjligen är relationerna till det strategiskt viktiga Turkiet, ett Natoland, viktigare ur Washingtons synvinkel. Men Turkiet under Erdogan är en minst sagt oberäknelig partner.
När Turkiets utrikesminister hette Ahmet Davutoglu, åren 2009-2014, var målet med landets utrikespolitik länge "noll problem med grannarna". Politiken skulle vara visionär, bygga på mjuk makt och en strävan att i alla sammanhang vara en konstruktiv motpart.
Men det skulle visa sig, vilket många efterhand noterat, att steget från goda relationer med i stort sett alla till goda relationer med i stort sett ingen var kort.