Låt inte ryssarna skrämma in oss i Nato - Sverige bör stärka försvarsförmågan, behålla alliansfriheten, utveckla samarbetet med grannländerna och Nato och bekräfta vårt motstånd mot kärnvapen. Då tjänar vi bäst både vår egen säkerhet och en fredlig utveckling i världen, skriver Carl-Magnus Hyltenius.
Rysslands aggressiva politik mot Ukraina och provokativa uppträdande i Östersjöområdet kräver naturligtvis motåtgärder i form av förstärkt svensk beredskap och ökad militär kapacitet, men vi måste hålla huvudet kallt och inte låta ryssarna skrämma oss in i Nato.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige ligger där det ligger, och att Nato utan att ingripa skulle låta Ryssland bemäktiga sig svenskt territorium ter sig föga sannolikt. Det är för övrigt svårt att se vad Ryssland skulle ha att vinna på ett så oerhört riskabelt företag som ett militärt angrepp mot Sverige. Nato har ett egenintresse av att Sverige kan värja sig mot ryska påtryckningar och aggression.
Vi bör självfallet inte förlita oss på önsketänkande. Vi kan till exempel inte vara säkra på att våra EU-partner kommer till vår hjälp i ett kris- eller krigsläge. Som erfarenheterna från många internationella konflikter visar är det i sådana lägen snarare de krassa egna säkerhetsintressena som styr staters och alliansers agerande än deras åtaganden i internationella avtal eller deklarationer. Det avgörande är vår egen förmåga att med olika medel slå vakt om vår säkerhet. Vi måste inse att det inte finns några genvägar till detta, och att stora ekonomiska resurser måste tillföras försvarsbudgeten. På några års sikt handlar det om en fördubbling i förhållande till dagens nivå.
Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato gäller inte bara försvaret av vårt land utan också alliansens agerande i andra delar av världen. Trycket på ett litet medlemsland som Sverige att ställa in sig i ledet i skarpa lägen skulle med all sannolikhet bli svårt att motstå. Problemet blir inte mindre av att alliansens dominerande land för närvarande leds av en oberäknelig och konfrontationsbenägen president, något som många Natoivrare tycks ta lätt på.
Under det kalla kriget hade Sverige ett starkt och tekniskt avancerat konventionellt försvar till skydd för sin nationella säkerhet. Samtidigt kunde vårt land som medlare och brobyggare ge ett bidrag till strävandena att skapa en mindre konfrontationsinriktad och säkrare värld i det växande kärnvapenhotets skugga. Vår trovärdighet förstärktes av att vi valt att avstå från kärnvapen och i stället använde våra kunskaper om massförstörelsevapen i det internationella nedrustningsarbetet. De utrikespolitiska förutsättningarna för att göra en insats i detta arbete är inte desamma i dag, men skulle vi överge alliansfriheten kommer denna roll att minska eller kanske helt försvinna, något som varken ligger i Sveriges eller världsfredens intresse. Den aspekten förtjänar större plats i diskussionen om vår framtida säkerhetspolitik.
Kärnvapenarsenalerna kulminerade under det kalla kriget och har därefter kraftigt reducerats, men ännu efter femtio år har kärnvapenstaterna bara delvis levt upp till sina åtaganden i icke-spridningsfördraget (NPT). Världen är nu åter inne i en negativ utveckling, som påminner om det kalla kriget med växande motsättningar mellan kärnvapenmakterna och allvarliga regionala konflikter. Kärnvapenhotet ökar på nytt både på grund av den upprustning som håller på att ta fart och genom att antalet kärnvapenmakter har blivit fler.
Frågan om Sveriges ställningstagande till den inom FN nyligen framförhandlade konventionen om förbud mot kärnvapen har ett nära samband med frågan om ett svenskt medlemskap i Nato. Mot bakgrund av att Sverige i årtionden har spelat en framträdande roll i det internationella arbetet mot kärnvapen var det självklart att vårt land skulle medverka i förhandlingarna när de inleddes för ett drygt år sedan. Få bestrider att kärnvapnen i sig utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten, och att alla ansträngningar måste göras för att förhindra att sådana vapen någonsin kommer till användning. Detta ämne togs upp av statsminister Palme i ett anförande vid FN:s 40-årsjubileum 1985, och i ett gemensamt uttalande vid sitt möte i Genève i november samma år fastslog de båda supermakternas ledare att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas.
Konventionen mot kärnvapen antogs i generalförsamlingen den 7 juli 2017 av en stor majoritet av FN:s medlemmar, men ingen av kärnvapenmakterna, och inte heller Finland, stödde den. Anledningen var att en anslutning till konventionen inte anses förenlig med medlemskap i en allians, som ju ytterst bygger på kärnvapenavskräckning.
Konventionens syfte är att bidra till en folkrättslig norm som olagligförklarar kärnvapnen på samma sätt som redan skett med biologiska och kemiska vapen. Ingen hyser dock några illusioner om att kärnvapnen kommer att avskaffas på kort sikt. Sverige röstade ja men framförde i sin röstförklaring kritik mot delar av konventionstexten. Bland annat påtalades ett antal oklarheter som nu är föremål för en särskild utredning. Denna kommer att presenteras senare i höst och utgöra ett underlag för beslut om Sverige ska underteckna konventionen eller inte.
I frågan om medlemskap i Nato är partierna splittrade i två ungefär jämnstarka läger, medan en opinionsundersökning av Sifo i höstas visade att hela 86 procent av svenska folket ansåg att Sverige borde underteckna kärnvapenkonventionen.
Det är beklagligt att den breda och mångåriga partipolitiska uppslutningen bakom huvudlinjen i vår säkerhetspolitik har brutits. En förändring i en så viktig fråga kan knappast göras utan att den först har varit föremål för en folkomröstning. Den är dock långt ifrån mogen för något avgörande. Djupgående analys, stor eftertänksamhet och omfattande debatt krävs innan så kan ske. Bredast möjliga politiska och folkliga förankring måste eftersträvas för att få den stabilitet och långsiktighet som är nödvändig.
Regeringens nuvarande politik med fortsatt alliansfrihet men nära militärt samarbete med våra grannländer och ledande Natomedlemmar är för närvarande den som bäst gagnar Sveriges intressen. Självfallet kan ingen med säkerhet förutse om utvecklingen i framtiden kan göra det motiverat att ändra vår politik. Det viktiga nu är att inte fatta några förhastade beslut utan behålla vår alliansfrihet, stärka vår försvarsförmåga, utveckla vårt samarbete med grannländerna och Nato och bekräfta vårt motstånd mot kärnvapen. På så sätt tjänar vi bäst både vår egen säkerhet och en fredlig utveckling i världen.
Carl-Magnus Hyltenius
tidigare bland annat Sveriges nedrustningsambassadör i Genève