Löfvens säkerhetspolitik är oförsvarlig

Senaste nyheterna om Nato

Löfvens säkerhetspolitik är oförsvarlig Senaste nytt om Nato

Löfvens säkerhetspolitik är oförsvarlig - Magnus Petersson, om att alliansfrihet inte är trovärdig utan ett starkt försvar.

Utvecklingen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik över tid är ett perifert, underforskat och bortglömt tema, utträngt sedan länge från våra universitet och högskolor. Detta är unikt i ett internationellt perspektiv, okänt för de flesta och givetvis djupt tragiskt. Säkerhetsrådets initiativ att i en serie artiklar problematisera och diskutera de långa linjerna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik är därför positivt.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

En informerad debatt även om dessa frågor är välbehövlig, inte minst i dessa tider då hoten tycks komma från alla håll samtidigt.

Sverige har lyckats hålla sig utanför krig i mer än två sekel, något som är unikt i ett internationellt perspektiv. Detta beror en hel del på tur, givetvis, men också på den förda utrikes- och säkerhetspolitiken.

“Turen" hänger samman med att stormakterna inte ansett sig ha ett starkt behov av svenskt territorium, för då skulle de ha dragit in Sverige vare sig vi ville det eller inte. “Skickligheten" har att göra med den förda politiken. Kärnan i Karl XIV Johans politik under första delen av 1800-talet var att etablera naturliga, försvarbara gränser (den skandinaviska halvön) och sträva efter att inte lägga sig i stormaktspolitiken.

Som Krister Wahlbäck påpekat utgick hans program från att Europas tvister rörde frågor som inte angick Sverige eller (underförstått) var alltför riskabla för Sverige att engagera sig i. Då man studerar modern svensk säkerhetspolitik är det lätt att se att Karl Johans politik pekar framåt.

Sverige har under de senaste två århundradena nästan helt konsekvent undvikit formella bindningar till stormakterna. Någon neutralitet i folkrättslig mening kunde visserligen inte upprätthållas under de två världskrigen, men Sverige drogs i alla fall inte in, vilket av regeringen ansågs vara det överordnade målet.

Under det kalla kriget ansåg regeringen att det, trots alliansfriheten, skulle bli ännu svårare att hålla Sverige utanför ett eventuellt tredje världskrig, men att ett svenskt inträde i en militärallians (NATO) helt skulle omöjliggöra detta. Därför fortsatte man på den sedan länge inslagna vägen; alliansfrihet uppbackad av ett (jämfört med andra småstater) mycket starkt försvar, som skulle kunna göra så stort motstånd att till och med en stormakt skulle dra sig för att angripa Sverige om det inte var helt nödvändigt.

Samtidigt räknade man kallt med att det låg i USA:s och västs intresse att inte låta svenskt territorium falla i ryssarnas händer, med andra ord militärt bistånd från väst om det värsta skulle ske.

Under denna 200-årsperiod har den svenska regeringen vid flera tillfällen erfarit riskerna med för starka bindningar till någon av de rivaliserande stormakterna och militärallianserna. Inför första världskriget medförde de starka - inte minst militära - bindningarna till Tyskland att trovärdigheten för den förda politiken ifrågasattes främst från Ryssland.

Då hade Sveriges säkerhetspolitiska belägenhet i stigande grad bestämts av den för Sverige farliga kombinationen tyska förväntningar om, och ryska farhågor för, svensk uppslutning på Tysklands sida i kriget. Att inte skapa förväntningar om, eller farhågor för, att svenskt territorium ska användas som bas för angrepp på någon av stormakterna eller dess allierade kan med andra ord ses som den svenska säkerhetspolitikens röda tråd alltsedan Karl Johans dagar.

Hur trovärdig denna politik var utifrån Moskvas horisont kan dock diskuteras, särskilt under perioder av stark sovjetisk misstänksamhet som under Stalinepoken. Det man dock kan utgå från är att Sovjetunionen (och även nuvarande Ryssland) föredrar ett Sverige som inte är medlem av NATO framför ett Sverige som är det.

Det som skett efter det kalla krigets slut är emellertid att en rad av regeringar successivt har ändrat svensk säkerhetspolitik på ett sådant sätt att förväntningar från väst om, och farhågor från Ryssland för, att svenskt territorium kan komma att användas som bas för angrepp på Ryssland har ökat markant.

Sveriges nära partnerskap med Nato sedan 1994, EU-medlemskap sedan 1995 och diverse militärpolitiska avtal med centrala västliga stormakter (bl a USA, Tyskland och Storbritannien) har ökat förväntningarna om svenskt deltagande på västsidan i ett eventuellt krig samtidigt som det har ökat farhågorna för just detta från rysk sida, utan att ge Sverige den trygghet som ett NATO-medlemskap skulle ha gjort.

Under samma period har en rad av regeringar vanskött försvarspolitiken och gjort sig av med landets jämförelsevis mycket starka försvar. Orealistiska hotanalyser och naiva uppfattningar om hjälp västerifrån har lett till en mycket sårbar basstruktur, en nedmontering av territorialförsvaret och ett samhälle utan någon vidare motståndskraft. Det som är kvar är ett visserligen högkvalitativt och professionellt, men mikroskopiskt, expeditionskårsförsvar som kan hålla ut i en vecka i en riktning på sin höjd.

Dessutom utlovar regeringen att detta “försvar" generöst ska hjälpa alla EU:s medlemsländer, Island och Norge om dessa länder skulle utsättas för ett militärt angrepp.

Det går alltså med fog att hävda att det inte bara har förts en otraditionell utan också farlig säkerhetspolitik de senaste 20 åren. Alliansfrihet är inte trovärdig utan ett starkt försvar. Förväntningar om militärt bistånd västerifrån utan garantier om sådant bistånd är inte heller trovärdig säkerhetspolitik.

Nog är det besynnerligt att regeringen utlovar militär hjälp till andra utan att vara garanterad hjälp själv,

* samtidigt som försvaret inte är i stånd att försvara rikets gränser.

* samtidigt som ett NATO-medlemskap helt utesluts.

Sverige är ju en välskött stat på många andra politikområden, så det är desto mer överraskande att just detta område - statens ansvar för att upprätthålla medborgarnas yttre säkerhet - inte sköts på ett trovärdigt sätt.

MAGNUS PETERSSON är professor och chef för center för transatlantiska studier och center för asiatiska säkerhetsstudier vid Institutt for forsvarsstudier i Oslo.

Vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Fredric Karén

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2018-04-23 07:30

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+