M Wallström flyr från verkligheten i utrikespolitiken - När det gäller säkerhets- och utrikespolitiken får Sverige inte fastna i svunna tider. Det skadar både våra intressen och vårt förtroende. Margot Wallström måste återvända till verkligheten, skriver tre M-politiker.
Under 2000-talet har den socialdemokratiska utrikespolitiken i huvudsak präglats av pragmatism - fram tills nu. Med Margot Wallström som utrikesminister går naiv idealism återigen före viktiga realpolitiska intressen: EU och den transatlantiska länken nedprioriteras till förmån för FN, Ryssland ses inte som ett hot och ett svenskt Nato-medlemskap får inte diskuteras på ett seriöst sätt.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Trots att EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform är engagemanget för EU svalt. Visst åker ministern pliktskyldigt till nödvändiga möten, men hon missar målet: att bygga starka nära allianser med likasinnade för att effektivt kunna driva svenska intressen i Bryssel. På område efter område där initiativ tagits av våra likasinnade vänner i EU sitter Sverige på läktaren, frånvarande vid gemensamma förmöten och från det så nödvändiga påverkansarbetet i Bryssels många och långa korridorer.
Istället lägger Wallström tyngdpunkten på FN, och särskilt på det projekt som till slut gav Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd. Men även här skorrar det falskt. Enligt ministern skulle Sverige i FN driva jämställdhetsfrågor och transparens. Istället mörklades regeringens egen kampanj för en plats i säkerhetsrådet: Justitieombudsmannen har riktat hård kritik mot Regeringskansliet och Utrikesdepartementet för att bland annat ha underlåtit att registrera vissa handlingar kopplade till Sveriges kampanj för en plats i säkerhetsrådet. Inte mindre än 900 dokument uppges ha "försvunnit" ur arkiven på Utrikesdepartementet, och har numera hemligstämplats.
Margot Wallström har också meddelat att hon inte ser Ryssland som ett säkerhetshot. Det är ett märkligt uttalande; det går att öppna nästan vilken säkerhetspolitisk rapport som helst för att inse att relationerna mellan Ryssland och väst har nått ett nytt bottenläge efter den ryska annekteringen av Krim och kriget i Ukraina. Därtill ser vi upprepade exempel på hotfullt ryskt beteende: simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, kränkningar av svenskt luftrum och ryska uttalanden om att åtgärder kommer behöva vidtas ifall Sverige går med i Nato. Det är faktiskt obegripligt hur Wallström kan svepa runt jorden med all den information en utrikesminister ständigt matas med och ändå helt så förblindas av sina ideologiska skygglappar.
Kanske är denna omvärldssyn också förklaringen till att Margot Wallström avvisar en öppen och faktabaserad diskussion om Nato-medlemskap. Varför stängs dörren till Nato reflexmässigt? Givet det nya säkerhetspolitiska läget bör man kunna väga ett medlemskaps för- och nackdelar mot varandra på ett nyktert sätt. Tyvärr verkar det i Natofrågan vara viktigare för Wallström att stävja Socialdemokraternas interna partikonflikter än att värna Sveriges säkerhet.
Samtidigt blir den viktiga transatlantiska länken mellan Sverige och USA allt mer eftersatt från Utrikesdepartementets sida. Länken måste värnas, inte minst i dessa tider av amerikansk unilateralism. Wallström verkar ovillig att acceptera det rådande säkerhetsläget. Det är inte goda intentioner eller retorik som skapar stabilitet och stoppar aggression, utan en trovärdig maktbalans. Här blir amerikanska säkerhetsgarantier, Nato och EU-samarbetet centrala, medan FN tyvärr är mindre relevant.
Mitt i allt detta har Wallström lanserat en feministisk utrikespolitik. Men feminismen har gång på gång fallit platt när den krockat med verkligheten. Ett talande exempel är Wallströms ovilja att berätta hur Sverige röstade när Saudiarabien valdes in i FN:s kvinnokommission. Ställningstagandet var "en icke-fråga", enligt Wallström.
Trots ambitionen att spela en konstruktiv roll i Mellanöstern har den svenska politiken där fallerat under Wallströms ledning. Erkännandet av Palestina borde till exempel ha föregåtts av diskussioner med EU och USA för att säkerställa främjandet av en förnyad fredsprocess. Till följd av utrikesministerns oskickliga agerande är nu relationerna med Israel istället under fryspunkten, och med dem alla förhoppningar om att Sverige ska kunna bidra i medlingsförsök mellan parterna. Samtidigt har Wallström lyckats med konststycket att alienera ett antal arabländer genom omdömeslös kritik. Det är svårt att påverka ett land som man inte ens kan samtala med.
Värderingar och principer är viktiga, men Moderaterna menar att utrikespolitiken också kräver långsiktighet, pragmatism och realism för att vi ska lyckas värna Sveriges intressen i världen.
Därför vill vi se tre huvudsakliga förändringar. Den första är att prioritera upp Östersjöregionen, inklusive Tyskland. Sverige ska stärka samarbetet och alliansbyggandet, även inom EU, genom ökad och breddad diplomatisk närvaro i regionen. För det andra ska Sverige värna ett sammanhållet EU, fortsätta verka för ett demokratiskt, fredligt och enat Europa samt fokusera på Östliga partnerskapet och Balkan. För det tredje bör vi i högre grad värna den transatlantiska länken vad gäller värderingar, säkerhet och handel.
Sverige är ett litet land. Vi måste välja våra utrikespolitiska arenor och prioriteringar med stor omsorg för att kunna göra skillnad och vara trovärdiga. Margot Wallström har inte lyckats med denna uppgift.
Karin Enström (M)
gruppledare i EU-nämnden
Hans Wallmark (M)
försvarspolitisk talesperson
Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
utrikespolitisk talesperson