Mellan Nord Stream I och Nord Stream II ligger Krim - Yrsa Grüne-Luoma, om att president Niinstö bortser från att situationen när beslutet om NordStream I togs var annorlunda än när det var dags att ge grönt ljus åt Nord Stream II.
Årets Gullrandasamtal - det sjunde i ordningen - avslutades på måndagen. Idén till det säkerhetspolitiska årligen återkommande två dagars mötet fick Finlands president Sauli Niinistö efter att ha deltagit i Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av sin första presidentperiod.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Gullrandasamtalen brukar samla kring hundra deltagare - politiker, forskare representanter för medborgarorganisationer, den ekonomiska sektorn samt journalister. En del av mötet är offentligt medan arbetet i de olika arbetsgrupperna inte är det. Presidenten håller också en presskonferens den första kvällen.
I år var situationen intressantare än under de tre föregående åren, helt enkelt för att Finland har en färsk regering som består av Socialdemokraterna (SDP), Centern (C), De gröna (G), Vänsterförbundet (Vf) och Svenska folkpartiet (SFP). Statsminister Antti Rinne (SDP) lyckades bilda regering fortare än många hade trott.
På Gullranda - presidentens sommarresidens i Nådendal - är det främst säkerhets- och försvarspolitiska frågor som behandlas. Med en ny regering och ett nytt regeringsprogram är det i synnerhet skrivningarna som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken som är intressanta.
Presidenten konstaterade att den linje som gällt tidigare fortfarande består och det har han rätt i.
Men vissa skrivningar i programmet har väckt frågor. Det gäller särskilt den formulering där det sägs att Finland inte upplåter sitt territorium för något land som har för avsikt att anfalla ett annat land.
Mycket riktigt ställdes frågan om formuleringen var avsedd att blidka Ryssland också till Niinistö.
Han viftade bort alla spekulationer med att säga att nog borde det ju konstigt om ett land skulle formulera sig annorlunda, indirekt att tillåta att dess territorium kunde användas för fientliga handlingar mot ett annat land - Ryssland, till exempel, trots att Niinistö inte nämnde detta.
Men varför välja att så (över)tydligt nämna detta över huvud taget? Det är väl självklart att varje suverän stat värnar om sitt eget territorium och knappast vill se att det blir en spelbricka i ett större sammanhang med undantag av om landet själv upplever ett hot.
Några följdfrågor ställdes inte.
En annan fråga som dök upp var frågan om gasledningen från Ryssland till Tyskland, Nord Stream II. I motsats till varje annat land som berörts av planerna har Finland hårdnackat och från första början stått fast vid att frågan om gasledningen är enbart en miljöfråga, grönt ljus ur miljösynvinkel och saken är ur världen för Finland del.
Presidenten började med att konstatera att Tysklands behov av gas i framtiden är stort. Sedan övergick han till att ta upp Nord stream II specifikt.
- Varför skulle en andra gasledning utgöra något hot, det finns ju redan en gasledning där från förr, sade Niinistö med hänvisning till Nord Stream I.
Men det är inte avståndet på havsbottnen mellan de två gasledningarna som är kärnan, utan det faktum att det politiska tillspetsade läget - den olagliga annekteringen av Krim och kriget i östa Ukraina - ligger mellan dem. Situationen när beslutet om Nord Stream I togs var annorlunda än när det var dags att ge grönt ljus åt Nord Stream II. Och inte bara det.
Om Finland hade följt den nordiska linjen så hade man åtminstone erkänt att frågan också har en säkerhetspolitisk dimension. Det hade inte hindrat att tillståndet hade beviljats ändå, men visst hade det verkat mer trovärdigt än att lägga på skygglapparna och bara stirra på miljön.
Och vad energibehovet beträffar har EU inte varit särskilt belåtet med att enskilda länder, i detta fall Tyskland, ingår enskilda lösningar för att lösa sitt energibehov.
Finland har också varit ett av de länder som gärna skulle se att EU kunde utveckla sin försvarspolitik. Presidenten upprepade vad han sagt flera gånger tidigare: vad är det för en union som måste förlita sig på hjälp utifrån i en kris? Den närmast retoriska frågan ställde han denna gång till tyske förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier som var hedersgäst på Gullranda i år.
Steinmeier svarade på sitt försiktiga vis att alla länder har sina historiska skäl för vilket intresse de visar för olika försvarslösningar.
Frågan om ett Natomedlemskap kommer inte att aktualiseras under denna regeringsperiod - om inte någonting exceptionellt händer.
Färske statsministern Antti Rinne sade att han räknar med att det rådande tillståndet - ett icke militärt allierat Finland med ett starkt nationellt försvar - är ett koncept som kommer att tjäna Finland långt in i framtiden.
I iögonenfallande är i alla fall att två partier - Samlingspartiet som nu är i opposition för första gången på länge - och SFP båda har inskrivet i sina partiprogram att de stöder ett finskt Natomedlemskap. Men eftersom det inte finns en majoritet bakom det beslutet bland finländarna, nöjer sig båda med att hänvisa till detta för att inte lägga två strån i kors för att arbeta för vad de har sagt att de vill i framtiden när det gäller Nato.
Som så många andra skrivningar i olika program kan man då fråga sig varför dessa ställningstaganden över huvud taget finns där.
YRSA GRÜNE-LUOMA är frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
Tf