Mesigt, Madam Secretary

Senaste nyheterna om Nato

Mesigt, Madam Secretary - Madeleine Albright var bara två år gammal när Tyskland ockuperade Tjeckoslovakien. Familjen hamnade i England. Det var första, men inte enda, gången som hon behövde fly.

I sin nya bok "Fascism - en varning" återvänder hon till krigstiden i London och "den lugna kamratandan" i Notting Hills skyddsrum. Medan sirenerna tjöt och bomberna föll, serverades det te och kakor i källaren. Albright minns britternas motståndskraft och noterar förtjust att såväl postväsendet som "företagsamma gatflickor" lovade att hålla i gång sina verksamheter.

Efter kriget återvände familjen till Tjeckoslovakien, men tvingades snabbt fly till USA när kommunisterna tog över hemlandet 1948. Hennes liv startade dramatiskt men det skulle dröja flera decennier innan föräldrarna berättade om förlustens totala omfattning, att otaliga av deras judiska släktingar hade mördats i Förintelsen.

Det är därför inte förvånande att Albright är djupt orolig över den vändning som världspolitiken har tagit. Den rasistiska högerpopulismen växer i Europa och despoter som Putin verkar sitta säkrare än någonsin. På andra sidan Atlanten gör Trump sitt allra bästa för att underminera samtliga USA:s demokratiska institutioner, samtidigt som han tindrar förälskat med ögonen när han talar om auktoritära ledare.

Madeleine Albright summerar det tragiska läget: Allt fler pratar om fascism och allt färre ser USA som en demokratisk förebild. Därav den nya boken där hon har samlat historiska och samtida läxor för att förstå och stoppa fascismen. Sedan den kom ut i USA har hon varit en uppskattad gäst i tv-sofforna.

Sorgligt nog är bokens titel ett klickbete. Den håller inte vad den lovar. Som läsare förväntar man sig en gedigen analys av den samtida fascismen i världen. I stället blir det tydligt redan i första kapitlet att Madeleine Albright ansluter sig till den växande gruppen av Trumpkritiker som har reducerat F-ordet till ett invektiv för allsköns skurkar, tyranner och idioter.

Madeleine Albright erkänner förvisso att det ofta råder förvirring kring termerna fascism, tyranni, autokrati, diktatur och totalitarism. Men i stället för att reda ut begreppen lanserar hon en egen, vag definition av en fascist: "en person som starkt identifierar sig med och påstår sig tala för ett helt land eller en grupp, som är ointresserad av andra människors rättigheter och som är beredd att ta till vilka medel som helst, även våld, för att uppnå sina syften". Madam Secretarys avgränsning hade aldrig ens accepterats på grundkursen i statsvetenskap.

Och trots att hon citerar Primo Levi - "Varje tidsålder har sin egen fascism" - misslyckas hon kapitalt med att förklara hur 2000-talets Il Duce och svartskjortor ser ut. I korta, skissartade avsnitt behandlar hon ledare för länder där demokratin är under attack eller obefintlig - Polen, Ungern, Ryssland, Venezuela, Turkiet, Nordkorea etcetera - men hon underminerar sin egen argumentation genom att slå fast att endast ett av hennes exempel är fascist, nämligen Kim Jong-Un. Även hennes urval kan diskuteras, dels för att hon missar en hel del av USA:s gamla och nutida allierade, dels för att hon verkar ha utgått från vilka politiker hon har träffat så att kapitlen kan kryddas med anekdoter från en utrikesministers vardag.

Trist nog höjer sig bokens visdomsord sällan över grundskolenivå: Glöm inte att fascister kan komma till makten genom demokratiska val och att de brukar utnyttja ekonomiska katastrofer för att förföra massorna.

Men den största besvikelsen är hennes bristande omdöme. Tydligast blir det när hon avhandlar Turkiet. Hon levererar en pliktskyldig beskrivning av Erdogans järnstyre som har resulterat i att tiotusentals jurister, akademiker, militärer, journalister och människorättsaktivister har gripits och att myndigheter dammsugs efter påhittade fiender till presidenten. Lägg därtill att han betraktar journalister som terrorister och att Turkiet släppte igenom tiotusentals IS-soldater på väg till Irak och Syrien.

Trots allt detta uttrycker Albright hopp om att Erdogan ska tänka om och försöka bygga ett demokratiskt samhälle. Realpolitik känns sällan smutsigare än när man läser hennes förklaring till varför Turkiet "har rätt att kräva västvärldens respekt": Landet har varit med i Nato i nästan sjuttio år och har alliansens näst största armé. Det är ett av flera stycken där hennes främsta drivkraft avslöjas: USA måste återigen bli en respekterad världspolis.

Imponerar gör inte heller slutanalysen av mannen som orsakat hennes mardrömmar: Trump. Hon kallar honom för "den första antidemokratiska presidenten i modern amerikansk historia", men kräver inte att han ska avsättas.

Överlag är hennes råd tama med tanke på bokens allvarliga tema. Hon ordinerar mittenpolitik för att stävja den farliga polariseringen och tror att framtidsutsikterna blir bättre om resurserna fördelas jämnare, bara för att i samma mening uppmana amerikaner att nöja sig med "blygsamma men stabila ökningar" av sina inkomster. Sådana uppmaningar skorrar illa i ett USA där det knappast efterfrågas fler självutnämnda mittenpolitiker som talar vackert men i själva verket accepterar att klyftorna växer och demokratiska institutioner urholkas.

Källa - 2019-02-02 09:00

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Menscertifiering
  4. Demonstration NATO organisationer
  5. Magnitskij-affären
  6. Militärövning gotland2017
  7. Angela merkel och trump nato
  8. Militärövning gotland2017
  9. Utredning om förutsättningarna för fördjupat försvarssamarbete
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+