Minska inte politikens inflytande över försvaret

Senaste nyheterna om Nato

Minska inte politikens inflytande över försvaret Senaste nytt om Nato

Minska inte politikens inflytande över försvaret - Den slutgiltiga analysen över hotbilder måste vara politisk just på grund av att strategiska bedömningar är subjektiva. Någon måste ta politiskt ansvar för försvarspolitiken, skriver Marco Nilsson, docent i statsvetenskap, i en replik.

Sveriges försvarsförmåga har skapat mycket oro och debatt. Olika aktörer, både politiker och militären, gör olika bedömningar om hur sannolikt det är att Sverige kan bli inblandad i en militär konflikt. Mot denna bakgrund menar tre ledamöter i den Kungliga Krigsvetenskapsakademin, med generalmajor Anders Brännström i spetsen, att sannolikhetsbedömningar i försvarspolitiska sammanhang bör avskaffas (SvD 23/1). Professor Ingelstam försvarar deras utgångspunkt eftersom det handlar om "sällsynta händelser med stora konsekvenser" (SvD 28/1). De tre ledamöternas slutsats är att "det är underrättelsetjänstens uppgift att kartlägga och bedöma möjligheter till angrepp mot Sverige".

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Man kan ibland ha synpunkter på den politiska debatten om Sveriges försvarsförmåga men att som debattörerna föreslår reducera politikens inflytande över säkerhetspolitiska frågor är ingen bra lösning i en demokrati. Underrättelsetjänstens uppgift är att samla in information och analysera möjliga hotbilder, men den slutgiltiga analysen måste vara politisk just på grund av att strategiska bedömningar är subjektiva och att någon måste ta politiskt ansvar för den säkerhets- och försvarspolitik som förs och de följder den kan få.

Både de tre ledamöterna och Ingelstam menar att man "istället för gissningar om sannolikheter måste den utgå från potentiella angripares och allierades förmåga". Men att en stat pekas ut som en "potentiell" angripare innebär att någon redan gjort en sannolikhetsbedömning, och det är bäst att folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för sådana bedömningar.

Forskare har också argumenterat att det är viktigt för demokratier att ha en öppen debatt om säkerhets- och försvarspolitik eftersom den lägger grunden till en mera trovärdig handlingsposition gentemot andra stater. De andra staterna ser helt enkelt att regeringen inte avsevärt kan avvika från det som uttryckts i denna debatt. Den måste ta hänsyn till oppositionens ställningstaganden och en regering måste ta offentligt ställning på ett sätt som det blir svårt att backa ifrån. Regeringschefer i stater som inte tillåter offentlig debatt kan förvisso ha större flexibilitet i sitt beslutsfattande men ses ofta som mindre trovärdiga förhandlingspartners.

Jag håller med författarna att det är svårt att bedöma andra staters överväganden många år i förväg och att sådana bedömningar är subjektiva. Men om politiker inte får ägna sig åt diskussioner där frågans olika sidor kan synas ökar också risken för att essentialistiska röster får inflytande, det vill säga aktörer som antar att stater, såväl möjliga angripare som allierade, har en oföränderlig natur. Detta skulle inte vara en önskvärd utveckling i en tid då "fake news" och populism i nationalismens namn redan gjort inträde i politiken.

Men hur kan då politiker ägna sig åt diskussioner om hotbilder, slå vakt om den demokratiska debatten, men ändå undvika en jojo-betonad försvarspolitik (som kan ta sig uttryck i både panikartad alarmism och falsk trygghetskänsla)?

Det enda realistiska sättet att göra detta på är att politikerna inser vikten av att ha en stabil försvarsförmåga som inte följer hastiga fluktuationer i omvärlden. Vår närmaste granne i öster, Finland, har bevarat en stabil försvarsförmåga sedan kalla kriget. Detta bör också Sverige sträva efter. Att stödet för ett medlemskap i Nato har ökat i Sverige medan det har minskat i Finland, är till en viss grad ett utryck för svenskarnas realistiska insikt om att jojo-politiken har skapat onödig otrygghet i Sverige.

Professor Ingelstam hänvisar till Finland som en förebild som inte vill "mucka gräl i onödan. " Men även Finland har en öppen försvarspolitisk debatt. Den stora skillnaden mellan Finland och Sverige är att den offentliga debattens effekter mjukas upp av Finlands stabila försvarsförmåga.

Fördelarna med en mera stabil försvarspolitik bygger inte enbart på insikten om att försvarsförmågan tar lång tid att bygga upp. Ur en strategisk synpunkt är det minst lika viktig att undvika hastiga omstruktureringar av militären. Nedrustning kan uppfattas som ett svaghetstecken medan upprustning kan ses som hotfull av potentiella angripare eller gestaltas som sådan för inrikespolitiska syften, oavsett vad de verkliga intentionerna var.

Marco Nilsson
docent i statsvetenskap, Jönköping University

Källa - 2018-01-29 09:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Undantagstillstånd
  2. Nato övning norge
  3. Demonstration NATO organisationer
  4. Menscertifiering
  5. Magnitskij-affären
  6. Försvaret värnkraft
  7. Militärövning gotland2017
  8. Angela merkel och trump nato
  9. Militärövning gotland2017
  10. Wallströmdoktrinen

Om Nato

Ska Sverige gå med i Nato? Följ nyhetsflödet från svensk media och den politiska debatten. Alla nyhter om Sveriges eventuella medlemskap i Nato.
Twitter Facebook Google+