Nej, Sverige kan inte försvara sig på egen hand - Bo Hugemarks artikel i onsdags, Varning för desinformationen mot Aurora, bemöts här av freds- och konfliktforskaren Ane Kirkegaard som ifrågasätter att Natomedlemskap skulle lösa problemet. Hugemark svarar.
Bo Hugemark har (SvD Säkerhetsrådet 14/8) helt rätt: Sveriges försvar "har långt kvar till en respektabel operativ effekt," och kan inte "försvara [sig] på egen hand. " Sverige kan inte, lika lite som något annat land, i och med moderna vapensystem och den nya tidens form av krigföring försvara sig på egen hand.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En sådan typ av "respektabel operativ effekt" (oklart vad effekt egentligen avser i sammanhanget, men jag antar att det är kapacitet till förstörelse/försvar) innebär idag försvar av landet vid ett av två scenarier: 1) invasion av främmande makt med förödande konsekvenser både för invaderande makt och för den invaderade, bland annat med totalt inre sammanbrott och inbördeskrig (typexempel av idag torde väl närmast vara Afghanistan och Irak), och 2) kärnvapenkrig, eller ett effektivt hot om ett sådant i ett så kallat skarpt läge. Så var det även under kalla kriget.
För att förtydliga: Under kalla kriget levde Europa och Eurasien under hotet om total utplåning genom kärnvapen (därav kallt krig, alltså ett krig som inte de facto utkämpades utan endast var ett hot), medan stora delar av den del av världen som tidigare stått under direkt kolonialt styre upplevde upprepade varma krig (alltså krig som de facto utfördes). Många av dessa länder befinner sig fortfarande i krigscykler som tog sin början under just kalla kriget.
Kärnvapenkrig har vi kanske glömt innebörden av, på engelska talar vi om annihilation. Översättningen lyder: förintelse, total utplåning. Av allt och alla. Förutom kackerlackor.
Nu menar Hugemark inte att man ska ha kärnvapen på svensk mark, men ett Natomedlemskap innebär att man frånsäger sig rätten att ens fråga om besökande "vänner" är bestyckade när de hälsar på. Norge har under årtionden vägrat släppa in misstänkta (vänliga) kärnvapenbestyckade farkoster av alla slag, dock utan större framgång. Förra året gav man upp.
Sverige kan inte vidhålla en status som kärnvapenfri zon inom Nato. Blotta misstanken om kärnvapen på svensk mark eller i svenska farvatten skulle göra landet till en uppenbar måltavla för en eventuell fiende. Det är alltså inte tal om att Natomedlemskap skulle skydda Sverige - det förhåller sig tvärtom.
Hugemark hänvisar till "det militära försvaret" som ett "säkerhetspolitiskt medel. " Det är högst oklart vad Hugemark egentligen menar med "medel" men så som det är formulerat ger det intryck av att hänvisa till att försvaret skulle kunna användas som verktyg, vilket indikerar en offensiv roll. Kanske en freudiansk felskrivning?
Under alla omständigheter återstår att detta sätt att förstå begreppet säkerhet inte bara är förlegat, utan även mycket farligt. Säkerhetspolitik är idag inte en fråga främst om militär säkerhet, utan om mänsklig och samhällelig säkerhet. Krig är den diametrala motsatsen till säkerhet - för människor och för stater. Vi lever i en värld som ser helt annorlunda ut än den gjorde för bara 15 år sedan. Med mycket små medel kan en mycket liten grupp individer skapa mycket stor militär liksom mänsklig och samhällelig osäkerhet. Samtidigt kan en individ, en liten grupp människor sätta igång processer som skapar möjligheter till positiv förändring i riktning mot större mänsklig säkerhet.
Båda kan exemplifieras med den "arabiska våren". Hur vi svarar på den typen av olika initiativ avgör hur vår egen säkerhet kommer att formas: väljer vi den hårda, konfrontativa vägen och tillämpar militära lösningar som kommunikation med någon vi är rädda för kommer gensvaret med största sannolikhet också att bli våldsamt (som t ex i Syrien). Detta gäller disrespekt för mänsklig säkerhet lika mycket som det gäller svaret på "det ryska skramlandet med kärnvapen. "
I detta sammanhang kan det vara värt att komma ihåg att Natoflyg under en längre tid har "skramlat" synnerligen provokativt med egna vapen oroväckande nära ryskt territorium i Östersjön som med alla mått mätt måste anses vara svenskt närområde och därmed utsatt Sverige för fara.
Det är hög tid att begrunda vad det egentligen är vi står inför just för tillfället. Vi kan välja krigets väg, eller dialogens väg. Nu finns möjligheten att undvika framtida konflikter, eller ridas av maran och rusta upp. Vill Sverige bidra till att eskalera eller att de-eskalera pyrande och framtida konflikter i sitt närområde? Vill Sverige kunna spela en roll i att omdefiniera begreppet säkerhetspolitik för en ny och bättre värld, eller vill Sverige delta i fortsatt förstörelse?
Alla som har vapen utgör en fara för sig själva och andra. Den ena är inte värst mycket bättre än den andra. Målet för svensk säkerhetspolitik måste därför givetvis vara att alla ska rusta ned, och att ingen skall skramla med vapen - ej heller Bo Hugemark.
ANE KIRKEGAARD är fil dr i freds- och konfliktforskning vid Göteborgs universitet och föreläser vid Malmö universitet.
Svar från Bo Hugemark
Om man vill diskutera säkerhetspolitik med allvar kan det vara bra att ha ordning på begreppen och framför allt inte tillskriva motparten åsikter han inte uttryckt. Kirkegaard säger sig inte förstå var jag menar med att "det militära försvaret är ett säkerhetspolitiskt medel". Hur svårbegripligt är det? Att definiera säkerhetspolitikens mål och medel är första steget i all analys och det första som lärs ut i all grundläggande undervisning i ämnet.
AK vill tolka medel som "verktyg, vilket indikerar en offensiv roll. Kanske en freudiansk felskrivning?" Som man kan få till det! Sveriges doktrin är att det militära försvaret är ett av medlen för säkerhetspolitiken med främsta uppgift att vara krigsavhållande.
Numera har vi också öppet vidgått att detta måste ske i samverkan med andra, vi kan inte på egen hand vare sig avhålla från angrepp eller försvara oss om kriget ändå skulle komma.
AK påstår att Natomedlemskap innebär att man frånsäger sig rätten att hindra att få (västliga) kärnvapen på svenskt territorium. Det är inte sant. Tvärtom innebär det att vi i försvarsplaneringen kan påverka vilka militära insatser som vi kan acceptera. I ett läge där vi som alliansfria dras in i kriget får vi ta vad som bjuds.
AK talar om provokativt uppträdande med Natoflyg nära ryskt territorium, men säger inte ett ord om Rysslands angrepp mot Georgien och Ukraina, annekteringen av Krim och de sedan tre år pågående krigshandlingarna i Donetsk, om subversiv verksamhet i Baltikum och övningar med 100 000 man öster om de baltiska staterna. Det är inte väst som väljer krigets eller krigshotets väg före dialogens.
Det som provocerar Putin till militära äventyr är inte rädsla för Nato utan frestelsen att kunna angripa ostraffat. Natos beslut 2007 att inte bjuda in Georgien och Ukraina ledde till två ryska angreppskrig. De baltiska staternas medlemskap 2004 har hittills skyddat dem. Men maktspråket från Kreml motiverar fortsatt vaksamhet och stärkande av det gemensamma försvaret i det nordiska området, och där har Sverige en viktig roll.