Nordkoreas hot understryker Löfvens dilemma - Kim Jong-Un struntar i Margot Wallströms krav på en kärnvapenfri värld. Samtidigt innebär Sveriges stöd till FN-konventionen att svensk säkerhetspolitik ser ut att kraschlanda en vecka före Sveriges största militärövning på 24 år - Aurora.
Stefan Löfven kan inte sopa den striden under mattan hur mycket han än skulle vilja.
En tillfällig utväg är att förhala det slutgiltiga beskedet om att skriva under konventionen eller inte, med hänvisning till att frågan nu måste utredas ytterligare och att det saknas stöd i riksdagen för att ratificera avtalet och göra det juridiskt bindande.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Både utrikesministern och försvarsminister Peter Hultqvist anser att frågan måste belysas ytterligare. På sikt är det ingen hållbar strategi, enbart en återvändsgränd. Frågan är också vad det är som ska utredas. Fakta är redan kända i allt väsentligt.
USA och andra tunga Nato- och kärnvapenländer har varnat för negativa konsekvenser för det framtida försvarssamarbetet och tänker, som det verkar, inte visa något större tålamod om S-MP-regeringen tar steget mot självvald isolering.
Sveriges vanliga samarbetsländer i Nato, Norden och Baltikum står vid sidan av FN-processen, så även Finland. På försvarsdepartementet finns ett internt "underlag" som belyser riskerna och som använts i den gemensamma beredningen med UD, men utan att vinna gehör.
Wallström förhandsbesked att FN-konventionen ska skrivas under kan inte göras ogjort. Redan i somras röstade Sverige också ja till förhandlingsresultatet. Om regeringen backar är det en politisk prestigeförlust för utrikesministern. Kanske mer än så.
En underskrift skulle rädda ansiktet på Wallström, men äventyra det "säkerhetsnätverk" som Hultqvist ägnat sin tid i regeringen åt att mejsla fram. Närmast i riskzonen är det nära partnerskapet med Nato - Enhanced Opportunities Program (EOP) - när det kommer upp till omförhandling i oktober.
Samtidigt gör UD bedömningen att FN-konventionen i praktiken inte får någon särskild betydelse, enligt ett internt dokument:
"Antagandet att vissa av kärnvapenstaterna skulle ta hänsyn till konventionen i sina eventuella nedrustningsåtaganden är inte sannolikt".
På den punkten är Nordkoreas provsprängning det senaste dygnet talande bevis. Istället är syftet, enligt UD, att åstadkomma "ett politiskt ställningstagande mot kärnvapen" och att "stigmatisera dess användande", exempelvis då Kim Jong-Uns återkommande provokationer.
FN-konventionen seglade upp som ett orosmoln internt för regeringen redan för ett knappt år sedan när Wallström meddelade att Sverige skulle delta i förhandlingarna i New York. SvD rapporterade om oenighet mellan Wallström och Hultqvist. Det tillbakavisades då.
- Det finns ingen spricka i regeringen. Det finns en regering och en uppfattning, sa Hultqvist, enligt TT med "ett tonfall" som avslöjade att följdfrågor var "bortkastade".
Nu ligger Hultqvists försvarssamarbeten i den ena vågskålen och Wallströms nedrustningsambitioner i den andra.
Försvarsministerns egen tid i regeringen kan snart vara ute av andra skäl. Om Alliansens aviserade misstroendeförklaring efter IT-haveriet faller ut återstår bara en dryg vecka i tjänst. Den 13:e september kan misstroendet mot Hultqvist ligga på riksdagens bord.
Samma dag tar ÖB Micael Bydén emot utländska förband - amerikanska och franska - på västkusten, som upptakt till Auroraövningen, med 20 000 deltagare.
En punkt i övningsscenariot är värdlandsstöd enligt avtalet med Nato som riksdagen antog i maj förra året och som med regeringens välsignelse innebär att Natos medlemsländer kan stationera ut trupp och materiel på svensk mark, med eller utan kärnvapen. Därom ges inga besked. Samtidigt drar den ryska militärens jätteövning Zapad med runt 100 000 soldater igång på andra sidan Östersjön.
En sämre tidpunkt för ett säkerhetspolitiskt sammanbrott är svår att föreställa sig. Den som i sina ministerutnämningar monterat in motsättningen mellan två oförenliga ståndpunkter i regeringen är Stefan Löfven. Tiden har nu hunnit ifatt statsministern och då återstår inget annat än att försöka bringa ordning i det kaos han själv varit med om att skapa.